blood and tears

imorn är det kuratorn som gäller och för första gång har jag inte direkt någon lust att gå. mitt hopp om att bli helt bra har för länge sedan tynat bort, och det tycks ändå bara bli sämre. men jag tänker ändå gå dit imorn, och denna gång ska jag vara ärlig. det har jag i och för sig varit förut med, men nu ska jag säga det som värker inom mig. även om jag inte vet det, så känner jag ändå att det finns något som gnager inom mig och som får mig att må illa på riktigt. och jag tror att det är känslan av hopplöshet och meningslöshet som spökar igen, fy fan. jag har gråtit varje kväll de senaste 3 dagarna, och nu är jag jävligt trött på det. jag vet varför jag gråter, men samtidigt inte. jag gråter för det som hände med mig en gång i tiden, jag gråter för att jag fortfarande 3 år senare inte tycks ha lärt mig ett jävla dugg, och jag gråter för att det inte finns någon framtiden för en förlorad själ som jag. jag gråter för min morbror som förmodligen dör snart, och jag gråter för att livet är jävla orättvist. min framtid är förstörd innan den ens har börjat. jag kan inte få jobb för ingen vill anställa en blyg tjej utan erfarenhet, med dåliga betyg och en negativ självbild. inte ens jag själv hade velat arbeta med en sådan person. men jag kan heller inte plugga eftersom jag har varit skoltrött som åttan, och jag skulle totalt bryta ihop om jag skulle sätta mig i skolbänken igen frivilligt. det jag behöver är hjälp, men den hjälpen finns inte att få. för att få hjälp i detta sjuka samhälle måste man vara riktigt sjuk, och endast de allra sjukaste få hjälp. och om jag knappt fick hjälp när jag var självmordsbenägen med ärr på armarna, hur fan skulle jag då få hjälp nu?! då ville jag inte bli frisk för jag trivdes i mörkret, nu är jag istället rädd för det. mörkret har de senaste månaderna blivit min största rädsla i livet. jag vill bli frisk men jag vet nu att jag inte klarar det på egen hand, mina tankar gnager sönder mig när jag är ensam. men jag är en ensamvarg som älskar att vara själv, någon som kan räkna ut den ekvationen? alltså, i detta samhälle vi lever i måste man falla djupt för att få hjälp, men jag vill inte det. jag vill komma till ett ställe där jag kan andas, och där det finns människor som verkligen vill hjälpa. men jag vet att ett sådant ställe inte finns, för jag är ensam i min värld av hat. det ska jag säga till kuratorn imorn.

min ängel hanna befinner sig nu i spanien i 4 veckor, och jag saknar henne fruktansvärt mycket! hade inte träffat henne på några veckor innan hon åkte, men några dagar hon for träffades vi, och hon får mig alltid att le. hennes skratt är bland det bästa jag vet, och hon får mig att alltid ha en mening med mitt liv. men nu är hon i spanien, och nu inser jag att jag inte klarar mig utan henne. när jag inte har något att göra brukar jag ringa eller messa henne men det går inte nu. istä llet sitter jag här och läser hennes blogginlägg och försöker att inte tänka på hur lång tid det är kvar tills hon kommer hem. i höstas åkte min andra ängel levin iväg i 3 veckor, och även det var en evighet. men nu är det 4 veckor som gäller, och jag hade verkligen behövt hanna vid min sida nu...men jag får hålla hoppet vid liv och vänta tills hon kommer hem, även om det blir svårt. hon är ju faktiskt min ängel, och änglar kommer inte på beställning, det bara finns där. saknar dej hanna <3

jag hatar lov! precis som varje lov är jag dessutom sjuk, så värst mycket sömn har det verkligen inte blivit. igår satt jag och mamma och jobbade på min projektrapport, tog ca 5 timmar, men klara blev vi iaf, gött! idag ska jag och mamma till ikea och kika runt, sen kanske också åka och titta på tapeter till köket som vi ska fixa till. kanske blir det även sen sväng till stan också, vem vet. känner verkligen hur viktigt det var att skriva min bok om det jag varit med om. alldeles nyss satt jag och spelade piano och sjöng en låt jag älskade, som var min favvolåt under högstadiet, och hela plötsligt flögs jag tillbaka till den tiden, och alla minnen rusade mot mig i en väldans fart. jag var tvungen att stanna upp och andas sakta, för det var obehagligt. allt finns där inom mig, och om jag är beredd kan jag plocka fram de och minnas utan att bli ledsen. men det är de gånger då jag inte är beredd som får mig att bli helt paralyserad, det är då jag blir rädd för mig själv. jag vill inget annat än att bli frisk, men samtidigt är mörkret en trygghet och jag är inte eredd att ä,mna den för att söka efter ljuset. jag har tappat tron på hjälp, och BUP kan slänga sig i väggen. som tur är har jag hunnit bli såpass gammal att jag inte får komma tillbaka dit, tack för det iaf. jag vet att jag behöver hjälp, men snart slutar jag skolan och då har jag som alla andra en oviss framtid till mötes. men kanske är min framtid lite mer oroande än de andras, för då är jag ensam igen. ensam är stark, nej, inte i mitt liv verkar det som. plus allt detta har jag också ett "matmissbruk" att reda upp och ett beroende att bli av med. som sagt, jag hatar lov.

nu är det äntligen lov igen, men denna gång har jag faktiskt inte längtat efter det så värst mycket. har massor att plugga och minst tusen saker jag måste göra. dessutom brukar jag alltid må piss under lov, så jag har inte direkt några höga förväntningar på detta lov. igår var jag med mamma och hennes vänner på bio, män som hatar kvinnor. jag hade inte en aning om vad den handlade om (eftersom jag är en av de få som aldrig läst böckerna och inte har en susning om vad hysterin handlar om), men jag måste ändå medge att den var riktigt bra. och coola kläder hade en av karaktärerna också, ett plus i kanten. mamma och jag pratade om projektarbetet igår när vi åkte hem från bion, och hon erbjöd sig att läsa boken och rätta, vilket hon sagt förut. jag vill egentligen inte att hon ska läsa boken, men samtidigt vill jag berätta hela sanningen och kanske må bättre. så idag sa jag att hon, och syrran, får läsa boken men det sker på egen risk. mycket av det som står i boken vet jag att de egentligen inte vill läsa, men det är lika bra att sanningen kommer fram. och eftersom jag ändå inte kan prata om det så är det lika bra att de läser boken så de förstår. fast jag gjorde en deal med mamma. om hon läser boken måste hon lova mig att inte prata om vad som står i den, och inte tjata. får se hur det blir med det. just det, tack per för den nya designen! nice nice nice :)

idag har jag haft både utvecklingssamtal och hunnit med ett besök hos kuratorn. utv-samtalet gick bra, inget speciellt sades. annat var det däremot hos kuratorn. hon hade läst min bok och verkade faktiskt lite tagen av allvaret. hon kommenterade vad hon tyckte, som att jag är rädd för förändringar och att det kanske ligger i botten för allt nånstans. ja, hon ska faktiskt en massa saker som jag inte ens tänkt på, trots att jag skrivit boken. sedan pratade vi om mina tvångstankar och tvångshandlingar, och även om mitt så kallade matmissbruk. matmissbruk, låter allvarligare än det är. hon sa att jag inte har bulimi, eftersom jag inte spyr upp maten. men hon verkar fundera på anorexi, eftersom jag svälter mig själv till som tätt. men, det jag tror att det beror på, och som vi pratade om, är att det är ännu ett sätt att straffa mig själv på. skärandet, eller rispandet som hon valde att kalla det, är också ett sätt att gör mig själv illa, och maten är det också, fast jag inte sett det så. mår jag dåligt äter jag dåligt, vilket gör att jag mår ännu sämre. och äter jag dåligt mår jag sämre, och det gör att jag äter ännu mindre. så allt hänger faktiskt ihop med varandra i en ond cirkel jag inte kan komma loss ur, på nåt sätt. så nu ska jag tillbaka dit efter lovet, och fram tills dess ska jag plugga och sedan ta det lugnt.

tisdag är det idag, och jag ser att solen tittar fram därute, ritkigt nice. dock var det minusgrader ute förut när jag tittade, så vårjackan får nog vänta några veckor till i garderoben. imorgon är det onsdad och då har jag först utvecklingssamtal, och 5 minuter efter det ska jag vara hos kuratorn. så det kommer bli lite spring imorn. har funderat ganska mycket på vad hon ska säga om min bok, om hon nu hunnit läsa igenom hela. jag har i alla fall insett en sak: när jag slutade högstadiet mådde jag så dåligt att jag inte uppfattade hur allvarligt jag mådde. under sommaren fokuserade jag på att överleva och tänkte inte så mycket tillbaka. när sedan gymnasiet började tänkte jag bara på hur jag mådde då, och inte på varför allt blev fel till en början. det är först nu när jag skrivit klart boken som jag inser att jag inte har bearbetat det jag gick igenom, och jag har inte fått svar på alla frågor jag bär på. först nu, tre år senare, börjar jag så smått förstå vad det var som hände. och det mina vänner, det är riktigt jävla smärtsamt. varje dag flyger mina tankar och känslor tillbaka 3 år i tiden, och jag får panik när jag tvingas tänka på allt. för det gör så fruktansvärt ont och samtidigt so´m jag egentligen bara vill glömma allt, så är jag van att må dåligt. på nåt konstigt sätt trivs jag i mörkret. jag har min trygghet där och jag vet att jag inte blir sviken där. mörkret kommer alltid att finnas där, men jag kan välja att inte se det, som jag gjorde ett tag. men nu ska jag vara ärlig och säga att jag inte är redo att jag upp mörkret för att hitta ljuset. det är faktiskt inte värt det. jag trivs i mitt mörker och där stannar jag. kanske för alltid.

wasn't life supposed to be more than this? måndag igen och när jag vaknade trodde jag att det var söndag, men icke. nej, istället ska jag strax bege mig till skolan och helvsova igenom dagen. jag är hur nere som helst och har verkligen ingen lust med skola denna vecka. igår låg jag i sängen och blundade, och plötsligt snurrade hela världen...scary var det. och illa har jag mått sedan igår också, och ont i halsen har jag haft hela helgen. buhu säger jag bara. buhu. jag vill inte till skolan.

onsdag, usch. sitter just nu i skolan och försöker mig på att skriva ett filmmanus. vaknade fruktansvärt trött i morse, vilket jag gjort hela veckan. sen ska jag iväg till musikskolan och spela vilket ska bli kul. ser att solen tittar fram nu, och jag hoppas att den stannar framme ett tag till så vi hinner sola lite på rasten. sen när jag kommer hem tänkte jag gå ut och gå med pappa om han kan, har gjort det några gånger i veckan och det är riktigt skönt faktiskt. en timme rask promenix så är jag varm sen resten av kvällen, vilket är riktigt gött när jag anars fryser.

ännu en dag i annas helvete. ska snart dra iväg till skolan, vilket jag seriöst har lust att skita totalt i. dagar som dessa kommer mörkret inflygande och tankar från livet jag levde förr gör sig påminda. hur länge ska jag orka kämpa när det inte finns något värt att kämpa för? skolan klarar jag med nöd och näppa, och efter studenten har jag inte en enda plan i livet. scary, men jag orkar faktiskt inte bry mig. jag har förberett mig mentalt på att inte göra något alls, och om jag känner mig bra kommer jag att bli världens mest rastlösa vuxen. jag hatar att inte göra något, samtidigt som jag älskar att inte göra något alls. suck. med stora bokstäver. SUCK. orka borka.

fy fan va trött jag är. jag åt kvällsmat igår och jag har sovit helt okej, men ändå är jag hur trött som helst. det spelar ingen roll om jag sovit längre för jag är lika trött när jag vaknar. igår pluggade jag och tog en skön promenad med pappa till ica. sen satt vi ute ett tag i solen och göttade oss. nu längtar jag på riktigt till solen tittar fram och man kan börja med vårkläder. nu bär det snart av till skolan, usch. jag har verkligen ingen lust till det. men jag är så illa tvungen.

min morbor kom aldrig, och kanske var det lika bra. hans värden hade sjunkit och han hade nog inte orkat åka hela vägen hit från halmstad. så nu vet jag inyr när eller ens om jag får träffa honom. jag har varit nere hela dagen och hade verkligen inte orkat gått ut. imorn är det final i melodifestivalen, och jag och syrran ska hem till hennes pojkvän per och tjocka oss med tacos, chips och spel. får se hur jag mår då, förhoppningsvis kan jag lägga alla tankar åt sidan och försöka njuta av stunden. men just nu finns det inget annat inom mig än min morbror. han ska kanske transplantera sin lunga i maj, så jag håller verkligen tummarna för att allt ska gå bra och att han ska orka hela vägen fram. helt plötsligt är han närmre mig på nåt sätt, för jag visste faktiskt inte att det var så allvarligt. eller också ville jag inte förstå...

idag mår jag fruktansvärt dåligt. ska egentligen till moa ikväll och sen till nöjes, men nu blir det nog inte så. min morbor kommer kankse hit och han är döense. jag trodde att han var bättre så jag kunde träffa han någon annan gång, men tydligen sitter han i rullstol och har syrgas. så hans fru ville egentligen inte ha hit honom, men han vill tydligen hinner säga hej då innan han dör. och mina kompisar får hata mig allt de vill, men jag kommer ångra mig hela livet om jag inte träffar honom. men nu är det ju inte säkert att han kommer, men ifall han gör det måste jag vara hemma. och ven om han inte kommer så har jag ingen lust att gå ut och fira när jag mår som jag gör. jag har aldrig varit med om detta förut, att någon närstående snart dör, så allt blir som en chock. trots att jag inte träffar honom så ofta så är han ändå min morbror. jag kan helt enkelt inte gå. jag har gråtit i flera dagar, fast inte över detta. jag har mått piss innan och nu mår jag bara ännu sämre.

tro't eller ej, men idag skrev jag klart min bok. nu ska jag bara läsa igenom den ca 80 sidor långa boken, och ändra på lite ordning. en lättnad har infunnit sig.

nu är jag hemkommen från skolan, riktigt dryg historielektion var det idag, men psykologin flöt på i ganska behagligt tempo. jag borde egentligen sätta mig och skriva, men jag orkar verkligen inte. jag vet att det går fort när jag väl börjar, men det tar mig ändå lång tid att orka skriva. alla tankar bara snurrar inom mig, och jag vette fan vad det är som händer. snart ska projektet vara klart, men än så länge har jag ingen panik.

idag är det tisdag vilket betyder ännu en dag i skolans tråkiga värld. som tur är har jag bara historia och psykologi idag så jag ska allt överleva. imorn är det kuratorn som gäller och jag har inte ens ork till att pallra mig dit. mitt projektarbete har jag inte orkat skrivia på, för nu har jag precis insett det jag skriver om. jag har gått runt och inbillat mig att det inte hänt, och att jag gör det allvarligare än det är. men nu inser jag att det var allvarligt och att jag hela tiden försökt tränga bort det. nu förstår jag att jag inte pratat ut ordentligt om det, för ärligt talat så har jag pratat om allt utan vad som hände på högstadiet. så det blir så tydligt för mig när jag skriver om det, som en chock blir det. och hos kuratorn förra gången skulle jag skriva upp de positiva/negativa händelserna i mitt liv, och nu har jag kommit fram till högstadiet. så nu kommer jag tvingas att prata om det, och jag vet inte om jag klarar av det. så just nu vill jag egentligen krypa ner under täcket och ligga kvar där tills jag orkar mig upp. men världen fungerar inte så, iaf inte den värld jag lever i. så jag får åka till skolan ändå.