en stund på jorden
nu har jag precis sett på ännu ett avsnitt av klass 9a, och jag måste säga att det är en av dem bästa prpgrammen som går nu. jag längtar till det varje vecka, jag ser fram mot det. jag tror att det främst är för att jag kommer ihåg hur det var och jag minns känslan av att fundera så mycket som dem gör. jag vill minnas min tid på ilanda men samtidigt inte.
i går satt jag på en bänk i skolan innan jag började och alla känslor rusade mot mej. jag mindes och började tänka på saker jag inte vill tänka på. tänker jag för mycket på det blir det till en ond cirkel. jag har så många frågor som jag vill ha svar på, men jag orkar inte tänka på det mer. på ett sätt vill jag bara att det ska försvinna, alltihop, för jag vill inte att det ska göra ont något mer. hur länge ska jag gå runt och känna såhär? jag har inte besökt min skola sen jag slutade nian och jag tror aldrig jag kommer besöka den igen. jag klarar inte av det, inte nu i alla fall. kanske om några år, kanske. det räcker för mej att höra namnet ilanda eller bara åka förbi det för att mina känslor ska svälla fram. idag vet jag hur jag ska hantera det, för jag är van vid känslorna. men då visste jag inte det.
jag måste, än en gång, förklara att det som hände var en viktig sak och den har gjort mej till den jag är idag. men det svider fortfarande. ni kan aldrig förstå hur jag kände och ni vet inte allt, det kommer ni aldrig att veta. jag kommer aldrig att bärätta. aldrig igen. det gör för ont, och om jag skulle göra det vet jag inte om jag skulle kunna fortsätta. jag vill glömma allt, men samtidigt minnas.
men jag kan inte glömma. jag har försökt förtränga det men det går inte. det finns delar av mej som fortfarande blöder och jag vet inte hur jag ska få det att sluta blöda. mitt hjärta är trasigt och det är därför jag lever ensam. jag kan inte släppa någon inpå livet, för då måste jag gå igenom allt igen och berätta. för berättar jag inte kommer han inte att känna mej. den sanna jag lever med tankarna och känslorna hela tiden. överallt. i musiken, på stan, framför tv:n, överallt. och dem försvinner inte. jag kan inte berätta men om jag vill leva med någon måste jag berätta. det är en del av mej.
i går satt jag på en bänk i skolan innan jag började och alla känslor rusade mot mej. jag mindes och började tänka på saker jag inte vill tänka på. tänker jag för mycket på det blir det till en ond cirkel. jag har så många frågor som jag vill ha svar på, men jag orkar inte tänka på det mer. på ett sätt vill jag bara att det ska försvinna, alltihop, för jag vill inte att det ska göra ont något mer. hur länge ska jag gå runt och känna såhär? jag har inte besökt min skola sen jag slutade nian och jag tror aldrig jag kommer besöka den igen. jag klarar inte av det, inte nu i alla fall. kanske om några år, kanske. det räcker för mej att höra namnet ilanda eller bara åka förbi det för att mina känslor ska svälla fram. idag vet jag hur jag ska hantera det, för jag är van vid känslorna. men då visste jag inte det.
jag måste, än en gång, förklara att det som hände var en viktig sak och den har gjort mej till den jag är idag. men det svider fortfarande. ni kan aldrig förstå hur jag kände och ni vet inte allt, det kommer ni aldrig att veta. jag kommer aldrig att bärätta. aldrig igen. det gör för ont, och om jag skulle göra det vet jag inte om jag skulle kunna fortsätta. jag vill glömma allt, men samtidigt minnas.
men jag kan inte glömma. jag har försökt förtränga det men det går inte. det finns delar av mej som fortfarande blöder och jag vet inte hur jag ska få det att sluta blöda. mitt hjärta är trasigt och det är därför jag lever ensam. jag kan inte släppa någon inpå livet, för då måste jag gå igenom allt igen och berätta. för berättar jag inte kommer han inte att känna mej. den sanna jag lever med tankarna och känslorna hela tiden. överallt. i musiken, på stan, framför tv:n, överallt. och dem försvinner inte. jag kan inte berätta men om jag vill leva med någon måste jag berätta. det är en del av mej.
Kommentarer
Trackback
