everything happens for a reason
Idag när jag satt på kanten till bassängen i badhuset, kände jag något som jag inte känt på länge. Den där känslan av orolighet infann sej, och jag tittade sorgligt ner på mina armar. Hade detta varit för två år sedan hade jag inte suttit där. Det fick mitt hjärta att banka några extra slag. Hade jag inte tagit mitt förnuft till fånga vet jag inte vart det hade slutat. Det är så många "tänk om" som far runt i mitt huvud. Tänk om jag inte sökt hjälp. Tänk om jag inte fått svar på mitt mejl. Tänk om jag hade tappat hoppet. Tänk om jag hade hoppat framför tåget, som jag gick under varje dag. Tänk om jag hade tagit dem där pillren som jag längtade så efter. Tänk om jag hade skurit mej ännu mer. Tänk om jag hade gett upp. Tänk om jag inte hade berättat för mina föräldrar. Tänk om jag inte hade skickat det där brevet, där jag uppgav att jag gav upp. Tänk om den lärare som stöttade mej inte hade snackat med mej efter brevet. Tänk om dem inte hade sagt det dem sa. Tänk om jag hade gått klart den dagen i skolan, den dagen jag blev hemskickad. Tänk om jag inte fått komma på akutsamtal till BUP. Tänk om jag tappade tro. Tänk om jag fått återfall. Tänk om allt inte blivit som det blev. Tänk om...
Jag är glad, det är jag. Jag är glad att det ändå blev så bra som det blev. Allt det onda betyder mycket för mej, men även det goda. Men tyvärr är det dem onda tankarna som påminner mej om att dem existerar. Men jag vet att även dem goda gör det, det har jag bevis på. Hade jag inte haft goda tankar hade jag inte suttit här idag. Jag kommer in i faser och jag vet aldrig säkert att "nu går det över". Det kan jag aldrig säga med säkerhet. Men jag vet idag att det jag gick igenom hade en orsak. Det var meningen att jag skulle gå igenom det jag gjorde. Jag hade aldrig träffat dem människor jag träffat annars. Och dem människor som jag mötte under min svåra tid kommer jag alltid att ha inom mej. Men vissa kommer att ha en större plats i mitt hjärta. Jag säger inga namn, det behövs inte. Men ni vet alla som var med mej att jag älskar er för det ni gjorde. Ni fick mej att inse att det inte är normalt och ni fick mej att inse att jag är älskad och att allt löser sej. Och det gjorde det. Även om jag fortfarande har några sår inom mej, har dem på utsidan bleknat bort. Och för mej har det betydelse. Det är det som räknas.
