blood and tears

livet var helt okej ända tills jag kom hem. jag pratade med levin i telefonen i 40 minuter och min mor fick damp. hon var absolut tvungen att ha telefonen så jag fick lägga på. och jag som inte pratat med levin på flera veckor. jag kände mej jättetaskig. då påpekade jag till mamma att hon faktiskt brukar prata i telefonen i mer än 40 minuter och det flera gånger i veckan. då fick hon ett utbrott. började skrika åt mej, kasta in mina kläder som skulle tvättas, och klagade på att jag aldrig gör något. jag kunde laga mat själv. tvätta, stryka, betala pengar och stänga av strömmen. jag tycker det är så jävla konstigt att det bara är fel på mej i det här jävla huset. alla andra är helt perfekta. jag vill inte bo här mer. jag vill flytta. sen klagade hon på att jag hade badat och att hon skulle duscha efter och då fanns det inget varmvatten kvar. men jag sa åt henne att om hon hade sagt det kunde jag badat efter. så nu får jag inte bada längre, nu måste jag duscha. allt för att mamma ska vara glad. jävla skit familj! jag har alltid trott att min familj varit perfekt, men icke då! vår familj bråkar och gnäller och klagar på varann. det är allt vi gör. ni har ingen aning hur gött det ska bli att flytta härifrån. sen sa jag till pappa att det är konstigt att vi har ett badkar som man inte får använda, då kan vi lika gärna ta bort det. då fick han ryck och så att jag var otrevlig. det enda jag gör är att irritera dem tydligen. jag är ivägen för dem. jag är en börda för dem. hade detta skett i nian hade jag inte kommit över det, då hade jag skärt upp mina handleder nåt så fruktansvärt, men nu vet jag bättre. jag tänker inte dem låta förstöra mitt liv och mitt självförtroende. jag tänker gråta ut och glömma det dem sagt till mej. jag orkar inte med att dem sårar mej gång på gång. hade det varit min syster som sagt det hade dem inte brytt sej ett dugg, jag lovar. även hon har klagat på mej, hon är som en jävla morsa åt mej. jag behöver fan inte en till! som tur var sa pappa till, men då hade jag påpekat att hon tjatar sisådär 5 gånger. sen sa amma att vi skulle skärpa oss båda två, fast det var hon som klagade och jag som sa åt henne att sluta. så är det hemma hos oss. är det konstigt att man inte vill vara hemma? dem trycker ner mej gång på gång för att jag är oförskämd, men det är jag för att jag inte klarar av att bli nedtryckt. jag pallrar det inte. jag står för vad jag tycker och tänker säga det. tydligen är det fel att säga vad man tycker. här ska man tydligen ljuga och låtsas som att allt är toppen. det var det som fick mej att vilja ta livet av mej från första början. dem har visst glömt det.

nu tänker jag gråta ut mina tårar som trycker på, och sen tänker jag gå ut med huvudet högt. dem ska fan inte få trycka ner mej, inte igen.