they teach her to be nothing at all
varje vecka får dokumentärserien klass 9a mej att tänka till lite extra. jag vet att jag tjatar om detta, men så är det. idag var det en lärare som heter igor, som verkligen träffade rakt in i mitt hjärta. han försökte hjälpa en kille som hade det svårt och sa att han kunde ringa om han hade några frågor eller bara vill prata. precis när han sa det kände jag en klump i mej. en stor, fet klump som bara inte vill bort. och jag vet varför jag kände så. så sa nämnligen en lärare till mej i nian, och dem orden har förändrat mitt liv. nu joking. jag visste att det fanns någon som brydde sej och som vill mej väl. han sa att jag kunde ringa när jag ville, men jag behövde heller inte ringa. jag ringde aldrig, men det var ändå skönt att veta att han fanns där om jag skulle bryta ihop. jag bröt i och för sej ihop, men jag kunde bara inte ringa. visst, jag slog numret några gånger, men vågade aldrig ringa. jag visste inte vad jag skulle säga om jag skulle ringa, och jag tycker inte om att prata med folk, och speciellt inte om känslor. jag mejlade hellre med honom. det kommer vissa dagar så allt bara är mörkt, det är dem dagar jag tänker tillbaka. minnena skär sönder mitt inre, steg för steg. när jag väl börjar tänka och minnas tillbaka går det inte att sluta förens alla tårar runnit ut. det är så mycket smärta inblandat och det är något som jag aldrig kommer att glömma. det känns bra att det finns lärare som verkligen bryr sej, och som är beredda att vara något mer än bara en lärare. dem är beredda att bara vara en helt vanlig människa. att sträcka ut en hand, när det behövs. dem agerar efter hjärta och inte efter hjärna. fler lärare med hjärta efterlyser jag till skolvärlden. det borde stå högst upp på jobbansökan. en lärare med hjärta. jag har inte mött särskilt många lärare som har det, men dem jag mött glömmer jag aldrig. och det räcker för mej att veta att dem faktiskt finns.
