alla ler mot mej
skolan börjar om tre dagar och jag börjar må sämre nu igen. det känns som det gjorde när jag skulle börja nian och gymnasiet. paniken och ångesten svider stora hål inom mej och jag kvävs av mina egna tårar. det är jag som skapat allt ont som allt är ett resultat av min osäkerhet. jag vill stanna upp tiden så jag hinner hita mej själv innan det är försent. samtidigt vill jag sluta skolan och hitta ett jobb så jag slipper våndas. allt är tomt.
"Alla ler mot mig och världen är full av liv och glädje, men inom mig är det bara tomt.
Alla skrattar och verkar uppåt, men inom mig är det mörkt."
jag vet inte var jag hittade det citatet från början, men det har varit med mej genom det mesta. i högstadiet stod det på alla mina skrivböcker, men efter högstadiet suddades det undan på något sätt. det är först nu som jag inser hur smart det är. det stämmer verkligen och jag förvånas över hur väl det beskriver mina känslor. det var så det var många gånger. ingen visste att jag mådde dåligt, trots att jag visade tecken på det. ord som "ryck upp dig!" och "sluta vara så jävla deprimerad" fick mej att bli ännu mer inåtvänd eftersom ingen verkade förstå. eller också ville de inte förstå. men jag skyller det inte på någon, det var jag som blev sjuk, inte ni. så ta inte på er skulden för något. det är en del av det som svider mest, att jag höll er vakna om nätterna av oro och att jag fick er att känna skuld. skulden tillhör mej, endast mej. det var jag som tog rakhyveln och tryckte det mot min handled, det var inte ni. och det var jag som grät så mycket att jag fick bita i täcket för att inte höras, det var inte ni. jag skriver inte detta för att tycka synd om mej själv, jag skriver för att bearbeta. för att sätta ord på mina känslor som annars överväldigar mej. jag måste skriva för att överleva.
min älskade hanna är hemma nu och jag känner mej lite tryggare.
"Alla ler mot mig och världen är full av liv och glädje, men inom mig är det bara tomt.
Alla skrattar och verkar uppåt, men inom mig är det mörkt."
jag vet inte var jag hittade det citatet från början, men det har varit med mej genom det mesta. i högstadiet stod det på alla mina skrivböcker, men efter högstadiet suddades det undan på något sätt. det är först nu som jag inser hur smart det är. det stämmer verkligen och jag förvånas över hur väl det beskriver mina känslor. det var så det var många gånger. ingen visste att jag mådde dåligt, trots att jag visade tecken på det. ord som "ryck upp dig!" och "sluta vara så jävla deprimerad" fick mej att bli ännu mer inåtvänd eftersom ingen verkade förstå. eller också ville de inte förstå. men jag skyller det inte på någon, det var jag som blev sjuk, inte ni. så ta inte på er skulden för något. det är en del av det som svider mest, att jag höll er vakna om nätterna av oro och att jag fick er att känna skuld. skulden tillhör mej, endast mej. det var jag som tog rakhyveln och tryckte det mot min handled, det var inte ni. och det var jag som grät så mycket att jag fick bita i täcket för att inte höras, det var inte ni. jag skriver inte detta för att tycka synd om mej själv, jag skriver för att bearbeta. för att sätta ord på mina känslor som annars överväldigar mej. jag måste skriva för att överleva.
min älskade hanna är hemma nu och jag känner mej lite tryggare.
Kommentarer
Trackback
