blood and tears

om en månad är det coldplay som gäller och det gör mej lyckligare än något annat!

men det kommer en tid efter det, efter vad jag hoppas blir den lyckligaste dagen i mitt liv.
jag är rädd att jag inte har något att se fram emot då, att allt tagit slut.

skolan börjar om några dagar och jag är livrädd. rädd för mej själv och rädd för hur jag kommer att må och agera. jag vill verkligen inte, nej. är detta livet? jag väntar på något bättre, något större. jag har fått för mej att livet börjar när man är sisådär 27 år, har pojkvän, jobb, boende och annat som gör en glad. men tänk om livet inte börjat då heller. tänk om jag bara går runt och väntar i onödan och missar självaste livet. kan det vara så jävligt?

jo, så kan det vara för livet är jävligt. livet är jävligt jobbigt och nu tycks det vara jobbigare än innan. jag fightas varje kväll med mina tankar och känslor, för jag vill inte gå i bitar. jag vill vara hel, jag vill bli hel. men hur blir man det?

bara frågor, inga svar.

i morgon kommer hanna hem och det gör mej lycklig. jag saknar levin som är sjuk och jag vet inte hur jag överlevt utan dem nu i en vecka. men å andra sidan har det ju inte varit lätt direkt, det har det inte.

men ett är säkert och det är att jag älskar dem för evigt och dem ger mitt liv en mening <3