fly with me
snälla, ta mej härifrån. vi kan fly in i en annan värld där inte smärta existerar, du och jag. snälla, vi kan tillsammans. här finns allt vi inte behöver, men samtidigt allt vi behöver. hur kan något så nära vara så långt bort? kom så flyger vi bort från tårarna, du och jag tillsammans. vi svävar bland molnen. kom och rädda mej för jag är fånge i mina egna känlsor. du måste hjälpa mej hitta en väg ut. snälla, kom och ta mej långt härifrån. snälla, rädda mej från mej själv. please, save me from myself.
tröttheten infinner sej och vissa andetag känns så tunga att ta. smärtan gör så ont, så ont. men jag tillåter att känna smärta. om kvällarna är det jag, smärtan och tårarna. vi är ett. jag vill inte känna smärta, men samtidigt är det någon slags trygghet för den har funnits vid min sida de senaste fem åren. kan jag ens överleva utan den?
fy fan vad jag hatar ångesten. det är nog det värsta. tårarna och ångesten hör ihop, dem lever inom mej. ibland vill jag bara skrika rakt ut, men jag kan inte. det finns inget att skrika ut. det är som det är och så tycks det förbli.
jag tror på ödet. jag tror att det säkerligen finns en mening i att just jag skulle hamna där jag är idag. alla människor jag mött, dem har betydelse för mitt liv. det känns lite läskigt att tänka på det, men tänk om jag inte träffat dem fantastiska människor jag haft turen att träffa. tänk om jag inte fått den hjälpen jag har fått, skulle jag ens sitta här idag då? nej, jag tror inte det. jag hittade någon som brydde sej om mej och som verkligen ville hjälpa. det var något nytt för mej. alla samtal och alla mejl, dem har stor betydelse för mej. det är inte många som vet min bakgrund, men dem som vet känner mej. men de flesta känner bara mej ytligt, dem känner inte den jag innerst inne är. dem känner inte till min smärta och min kamp. dem vet inte att det finns en trasig sida av mej. dem har ingen aning.
kanske är det därför jag känner att jag inte passar in.
men hos mina änglar har jag funnit min plats och där trivs jag <3
tröttheten infinner sej och vissa andetag känns så tunga att ta. smärtan gör så ont, så ont. men jag tillåter att känna smärta. om kvällarna är det jag, smärtan och tårarna. vi är ett. jag vill inte känna smärta, men samtidigt är det någon slags trygghet för den har funnits vid min sida de senaste fem åren. kan jag ens överleva utan den?
fy fan vad jag hatar ångesten. det är nog det värsta. tårarna och ångesten hör ihop, dem lever inom mej. ibland vill jag bara skrika rakt ut, men jag kan inte. det finns inget att skrika ut. det är som det är och så tycks det förbli.
jag tror på ödet. jag tror att det säkerligen finns en mening i att just jag skulle hamna där jag är idag. alla människor jag mött, dem har betydelse för mitt liv. det känns lite läskigt att tänka på det, men tänk om jag inte träffat dem fantastiska människor jag haft turen att träffa. tänk om jag inte fått den hjälpen jag har fått, skulle jag ens sitta här idag då? nej, jag tror inte det. jag hittade någon som brydde sej om mej och som verkligen ville hjälpa. det var något nytt för mej. alla samtal och alla mejl, dem har stor betydelse för mej. det är inte många som vet min bakgrund, men dem som vet känner mej. men de flesta känner bara mej ytligt, dem känner inte den jag innerst inne är. dem känner inte till min smärta och min kamp. dem vet inte att det finns en trasig sida av mej. dem har ingen aning.
kanske är det därför jag känner att jag inte passar in.
men hos mina änglar har jag funnit min plats och där trivs jag <3
Kommentarer
Trackback
