blood and tears

igår såg jag på sjukhuset, precis som vanligt, men igår var det ett avsntt som fick mej att tänka till lite extra. ett uppdrag som ambulansen fick var att åka och leta efter en person som hade tagit självmord. de hittade kroppen tillslut i någon sluttning, och det högg genast tag i mitt hjärta, vilket det gör varje gång jag hör det ordet. ambulansmannen, som heter janne, pratade med en mycket stillsam och medlidande ton om att det är svårt för honom att vara professionell när något sådant hänt. en annan läkare, vid namnen urban, fick också ett sådant fall ett avsnitt, och då stannade nästan min tid. jag tog in och kände igen mej i det fantastiska dem sa, som bland annat var hur det kommer sej att en människa kan må så dåligt att den till och med vill göra slut på sitt liv. jag vet hur det känns att inte ha någon som helst glädje kvar och jag vet hur mycket man verkligen kan hata sej själv. det kanske är svårt för andra att förstå det, och jag tror att många anser att dem inte vill dö, utan bara ha uppmärksamhet. jag tror att det är ett rop på hjälp, för ofta vet man inte hur man ska ta sej ur det mörka. men det är viktigt att komma ihåg att inte alla är så. ofta är det en person som inte vet vad glädje är och som inte lever sitt liv, utan någon annans. jag ska ge er ett boktips, den enda bok jag faktiskt läst mer än en gång, tror jag läst den hela 4 gånger. vingklippt ängel heter den boken. den handlar om en tjej som skadar sej själv i flera sammanhang, och som man får följa på olika behandlingshem. den boken hjälpte mej otroligt mycket under en lång tid och den fick mej att se mitt liv från ett annat perspektiv. författaren till den boken har nu kommit ut med en ny bok, känn pulsen slå, och den ska handla om vägen tillbaka. jag har själv inte läst den ännu, men jag måste verkligen köpa den. vägen tillbaka kan vara jävligt svår, men det kan också vara en positiv punkt i ens liv.

för mej var det både och.