the end of summer
när jag var liten älskade jag vinter. eller liten, jag har väl egentligen alltid älskar vintern. men inte nu längre. sen nåt år tillbaka älskar jag istället våren. alla känslor kommer tillbaka, och man slipper att känna sej ful och klumpig med ton av kläder på sej. men efter våren kommer sommaren. och ni som verkligen känner mej vet att jag verkligen hatar sommaren. vissa anser att det är omöjligt att hata sommar, men det gör jag inte. det är helt möjligt. visst, det är ju skönt med lov, men bara i sisådär 2 veckor, sen suger det. men jag vet att det är för att skolan tar slut, och det betyder att jag inte har några som helst rutiner och då får mitt liv helt enkelt inte nån mening på samma sätt. jag måste ha tider att passa och något att göra, annars försvinner jag i mina tankar om vad som är viktigt. mitt liv utgår från att titta på tv och umgås med mina vänner. typ. men det har man ofta inte på sommaren. plus att mina föräldrar tvingar mej att vara ute, för jag måste vara i solen. solen ger d-vitamin, som jag behöver för at klara mej genom vintern utan nya depressioner. men om man hatar att vara ute, för man blir så jävla fort rastlös, är det värt det då? varje vår tänker jag att nu ska jag klara av en sommar utan att må piss. och varje sommar misslyckas jag. de flesta blir nedstämda under den mörka tiden, dvs vintern. jag blir nedstämd under den ljusa tiden, så är det helt enkelt. men det är inte så enkelt att acceptera det. jag försöker att hitta på roliga saker, men jag tappar lusten och orken. och när de flesta då har vilat ut sej när skolan börjar igen, då mår jag som sämst efter att ha behövt traggla med mörka tankar under lovet. då kanske ni förstår varför jag hatar sommaren. och gör ni inte det får ni acceptera det ändå. förra sommaren var nog ett av de sämsta somrarna på länge. jag hatade både mej själv och min omgivning och jag visste inte vad jag skulle göra. jag blir som en helt ny människa på sommaren. därför är det med skräck jag ser framåt mot sommarlovet.
