blood and tears

jag har länge funderat över att skriva vad jag nu tänker skriva, men inte vetat hur jag ska förklara mej. Jag får ibland känslan av att folk tror att jag bara ger upp tex skolan, för att jag inte orkar engagera mej eller för att jag helt enkelt är för lat. Det stämmer till viss del men framför allt finns det en annan orsak till att jag inte har någon energi kvar. I högstadiet tappade jag, som ni kanske vet, lusten till livet och just då ville jag inget hellre än att dö. Nu tycker ni kanske att det är dumt av mej att skriva det, men det behövs om ni ska förstå. Sedan dess har jag försökt att glömma allt som hände och jag försöker varje dag att inte tänka på det. Ibland lyckas jag, och ibland inte. Förra bloggen som jag hade på lunar (jag vet, mobbad) var väldigt deprimerande stundvis, men jag behövde helt enkelt skriva av mej ibland. Det var endast tre personer som var tillåtna att se vad jag skrivit, och det var de enda personerna jag kunde berätta allt för. Jag har alltid haft svårt att prata om mina känslor och det var delvis därför jag startade den bloggen. När jag för nån månad sedan slutade med det, eftersom de tre personerna inte längre ville ha någon lunar, bestämde jag mej för att starta denna blogg. Jag behöver helt enkelt skriva, annars kommer inte mina känslor ut, och det måste de göra. Jag tänker ofta tillbaka på min jobbiga tid och frågar mej själv varför det kunde bli som det blev. Jag kom ju såklart inte fram till några svar, så jag försöker att inte fråga mej det längre. Det ger bara bekymmer att gå runt att tänka på det. Men ibland kommer det tankar tillbaka som är förbjudna, men jag tror att dem ändå på nåt sätt är viktiga för mej. Jag kan inte bara glömma bort allt som hände, men det gäller att se till så det inte händer igen, och det tycker jag att jag har lyckats bra med. Jag har beslutat mej för att denna blogg ska bli en nystart i mitt liv, en glad blogg, men samtidigt tänker jag inte ljuga om jag mår piss, då tänker jag berätta det. Sist måste jag faktiskt berömma mej själv för att jag lyckats hålla mej borta från de förbjudna tankarna och klarat av att leva ett så kallat normalt liv. Det har inte varit lätt, men jag minns det idag som en tid som jag lärde mej något om, och som jag aldrig, nånsin, vill tillbaka till.

För mej tar det energi bara att hålla mej över ytan, och ibland finns det då tyvärr inte någon energi kvar till att göra andra saker, som tycks vara viktiga för andra. För mej är det viktiga att hålla mej frisk och att inte falla tillbaka i gamla fotspår. En vis person sa till mej en gång att det viktiga inte är skolan, det är hälsan. Och det är faktiskt så jag försöker leva mitt liv just nu. För mej är inte skolan och det jobbiga det viktiga, för mej är livet det viktiga. Eftersom jag missade många år då jag hade annat för mej, känns det nu viktigt att jag tar vara på livet, nu när jag verkligen vill leva det. Njut av livet, det går inte i repris.