smärtorna känns som igår

finns det något vi kan göra för att du ska må bättre, undrade pappa allvarligt och chockerande. nej, svarade jag. det finns det inte. jag reste mej upp och gick iväg med hopplösheten i min hand. and we've been best friends ever since.

det var två år sedan, men smärtorna känns som igår.


idag lekte jag med ida, hanna och levin. vi åt oss feta och tittade på nån dålig film. hanna var hög på livet, och hon smittade mej med. hon gör mej gladare än något annat och hennes skratt är ren lycka i sej. imorn är det middag med levin och hanna som gäller, hos levin. hanna och jag ska handla mat, får se vad det blir för något.

hur kan jag någonsin ha velat lämna denna jord? mina vänner och min familj betyder alldeles för mycket för mej för att jag ska kunna svika dem igen. jag vill inte lämna er. jag ska kämpa för er skull, men mest för min egen skull. nu vet jag att jag vill leva, trots allt. det har varit en lång väg att inse det, och jag har en ännu längre väg framför mej. men jag ska kämpa och bita ihop, för det är det värt.

nu ska jag lägga mej i min varma säng och lyssna på lite bra musik. det finns inget som lugnar bättre än kvällar med sorgsen musik.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0