blood and tears

de senaste dagarna har varit fyllda med sol, bad, umgänge, filmer och chips! jag ska inte klaga, det har varit riktigt underbart. imorn drar familjen iväg till norge, men vi kommer hem tisdag kväll. sen hoppas jag att resten av veckan blir fylld med glädje och skratt och mer sol.

jag har lyckats att intefalla tillbaka nu under sommaren. jag måste dock medge att det var jäkligt tufft i början av sommaren, men jag är stolt att jag kommit hit och att jag ändå mår bätter än jag trodde jag skulle göra. men jag kan inte slappna av helt för jag vet hur fort vinden vänder och det kräver endast en knuff i fel riktning för att jag ska bli sjuk igen. alla minnen som hemsöker  mej varje kväll och varje natt skulle kunna få mej att bryta ihop totalt, men jag måste kämpa emot dem. smärtan kan ingen av er förstå, jag måste leva själv med det här.


"De säger att jag inte är sjuk, men de vet också att allt inte är som det ska. Men det är bara jag som vet att det är jag själv som är felet och inte mamma och pappa eller skolan. Jag känner mig sjuk."

"Jag tror inte att någon vill dö. Alla vill bli räddade. Men de som har gett upp hoppet om räddning, de vill dö."


jag skriver detta för jag vill att ni ska förstå, jag vill att ni ska förstå mej. men för att ni ska göra det måste jag berätta, om allt. men ibland tar orden slut och då finner jag det i min favoritbok, vingklippt ängel. mina känslor och tankar finner ord som jag själv inte kan säga. denna bok har varit med mej från början, från det jobbiga och än idag hugger den tag om mitt hjärta för hela tiden känner jag igen mej. smärtan, ångesten och hopplösheten hon beskriver finns inom mej. precis som hon har jag mina änglar och ingen kan ta deras plats. dem var med när jag föll i bitar, men de var också där och hjälpte mej att klistra ihop dem igen. jag älskar dem av hela mitt hjärta och det kan ingen ta ifrån mej.

det finns dem som tror att dem känner mej och som vet det mesta om mej. men allt det är en lögn. ni kommer aldrig att känna mej, för inte ens jag känner mej själv. jag kan inte förklara så att ni ska förstå, för ni kände inte den jag var innan jag blev sjuk. mina änglar vet skillnaden mellan det jag var innan och den jag blev när allt föll i bitar.

mina tårar kan inte ta slut för smärtan och ångesten bränner hål inuti mej.

"Det är så många fel överallt, så många hål. Men jag hittar inget material att fylla dem med och ser heller ingen mening med det. Ett hål är ett hål. Ett hål kan möjligtvis temporärt fyllas ut, men hålet förblir ändå ett hål."

och ni kan inte laga det. det är försent för det.