blood and tears

Ute är det varmt och här hemma doftar det sommar. En lukt som både gläder, men framför allt skrämmer. Mamma frågade förut, när vi var ute och gick, hur det är på gymnasiet nu. Jag svarade att det är bra. Hon påpekade att jag väl kommer ihåg att jag inte mådde så bra i början av gymnasiet, och framför allt i slutet av högstadiet. Jag svarade att det ju faktiskt var tråkigt på högstadiet, men att det är roligare nu. Både hon och jag är förberedda på vad som komma skall, eftersom vi vet att det kommer att bli en tuff kamp. Varken hon eller jag vill tillbaka till den tiden med BUP-samtal och allt vad det innebär att må skit. Jag vill verkligen bli helt bra, men så mycket jag vill bli frisk, så lite energi har jag att genomföra det.  Kampen att överleva är en ständig kamp, och det gör sej påmind under sommaren. Mamma sa att jag ju brukar isolera mej under sommaren, och hon har ju helt rätt. Jag tappar lusten och orken till precis allt. Inte ens mina närmaste vänner orkar jag ringa efter. Men jag vill att ni har förseende med detta. Jag vill inget hellre än att umgås med er, men jag tappar orken och energin, eftersom all min energi går åt till att hålla mej ovanför ytan. Men peppa mej gärna, för det gör mej bara gott i slutändan. Mamma frågade om jag har några kompisar att hitta på något med, och det har jag ju. Hon till och med sa att jag ju kan vara ute sent eftersom jag kan sova när jag slutar sommarskolan eller när jag är ledig. Hon vill verkligen mej väl, och hon vet att jag var arg över att jag inte fick stanna ute länge för nåt år sedan. Men det är andra tiden nu. Jag kan vara ute, jag bara vill det inte. Fast innerst inne vill jag ju det, jag bara tappar allt. Usch. Snart är det verkligen sommarlov och jag har inte riktigt förstått det än. Jag känner hur frustrationen och tårarna gör sej påminda, men än har inte något utbrott kommit. Det känns tryggt att veta att jag har min familj och mina absolut underbara vänner i närheten, och jag älskar dem av hela mitt hjärta, även om den mörka sidan av mej ibland tar övertag. Så glöm gör all det inte det. Mamma såg mej bryta ihop totalt förra sommaren, men jag känner ändå att det kom något gott ur det. Dem flesta som bryter ihop kommer över det efter att tårarna tagit slut. Så är det inte riktigt för mej. Det är då det börjar för mej. Jag har en mask på mej, och bakom dem gömmer jag mej. Där är det tryggt och endast där känner jag mej säker. Så när då allt bli för mycket och masken varit på för länge, då kommer allt ut med masken, och mina riktiga känslor visar sej. Det är inte så att jag vill gömma mej, eller att jag tänker på det. Med åren har det blivit en del av mej, och jag märker inte när den är på. Men det gör jag när den åker av.

Denna sommar krävs en förändring. Jag behöver bli bättre. Jag kan inte jämföra med hur det är resten av året, för då mår jag förhållandevis ganska bra. Det är sommaren jag ska fokusera på. Dem värsta tiderna och som det förmodligen alltid kommer att vara. Jag ska vara stolt och glad den dagen sommaren kan kännas som en glad tid och då jag mår nästan lika bra som under resten av året.

Men dem som verkligen känner mej vet att det är långt kvar dit. Men jag ska inte ge upp. Jag vet att det tar lång tid att reparera den skada som blivit skedd, men det är värt det.

Det har jag blivit garanterad.