i need you
Mamma frågade mej förut idag om dem skulle vara orliga för att jag börjar isolera mej igen. Jag liksom skrattade bort det. Men hon har rätt, jag börjar nog omedvetet att isolera mej, och jag har blivit van vid det. Jag tänker inte på det, utan det bara blir så. Jag trivs i min ensamhet och med nära och kära. Jag vill att dem ska fråga hur det är, men jag vill inte prata om det. Det är alldeles får många tankar som svider på insidan, och som vill komma ut. Så fort någon börjar prata om mina känslor och hur jag mår, börjar fasaden att spricka och tårar börjar tränga på. Jag klarar inte av det, allt är som det brukar vara vid den här tiden. Men en positiv sak är att jag inte tänker på hur jag mår, inte hela tiden som jag gjort förr. Jag vet att familjen bara bryr sej om mej och vill mej det bästa, och det värmer mej. Men om allt är fruset, hjälper då en varm vindpust?
Det känns inte som sommar, det känns bara som ett kortare lov. Men jag vill inte inse att det är nu det jobbiga börjar, för jag vill inte tänka på det. Jag försöker att bara vara som jag brukar vara, jag tänker att jag är ledig en kortare stund. Jag behöver sova och vila ut och det är så jag måste tänka. Jag får inte bli panikslagen nu när det är sommar, så istället tänker jag inte på det. Men sommaren har inte riktigt börjat än känns det som. Jag har sommarskola i två veckor till, och dem riktiga känslorna kanske infinner sej då, när jag är helt ledig. Nu har inte vädret varit det bästa heller, så tankarna kommer nog då. När allt är ljust och då alla mår som bäst - då mår jag som värst. Det är konstigt det där, men det är faktiskt så det är. Och jag vet inte om jag kan ändra på det. Men jag gör mitt bästa för att förhindra det. Men är det tillräckligt?
Jag gråter när jag tänker tillbaka på åren, åren då allt var som värst. Åren då jag inte ville leva mer, då allt var en plåga. Jag tänker tillbaka med tårar i ögonvrån, för jag vet hur ont det gjorde, och hur ont det fortfarande gör. Men samtidigt som det gör så fruktansvärt ont, fylls jag med glädje och värme över vad alla gjorde för min skull och alla människor som brydde sej. Det var dem som räddade mitt liv. På kvällen när det är mörkt och jag ligger hopkurad under det varma täcket kommer tankarna och känslorna tillbaka, och i det ögonblicket går det inte att ignorera dem. Jag måste ta mej igenom dem och komma ut på andra sidan, även om vägen blir kantad av både tårar och skratt. Jag behöver tänka tillbaka och se vad alla gjorde för mej, och hur mycket jag är älskad. Och ibland kommer det tankar om hur dåligt jag mådde, och då kan jag inte längre hindra tårarna. Dem är oemotståndliga. Vissa dagar är gråten så kraftig att jag måste bita i täcket för att inte höras. Såhär såg en helt vanlig kväll ut i två år, nu sker det allt mer sällan, men det sker fortfarande. Och så länge det sker måste jag arbeta för att bli frisk. För jag vet inte helt säkert att jag är det ännu. Men jag ska bli det. Jag ska ta kampen för i slutändan är det värt det, för det har jag blivit garanterad.
