i'm loving angels
Imorn och tre veckor framöver är det dags för sommarskola. Jag vill inte. Fast jag hoppas att det blir lite roligare än förra året, plus att den i år är på tingvalla. Men jag hade hellre varit hemma och slappat. Men jag antar att det är bra att få komma ut och träffa lite folk.
Jag ska överleva sommaren, och det förhoppningsvis utan tårar varje kväll och sammanbrott.
Men jag vet att det krävs mycket av mej för att klara det. Men jag ska klara det. Jag har inget annat val. För lämna er tänker jag inte göra.
Igår satt jag och läste igenom mina gamla blogginlägg från 2 år sedan och framåt, och det högg verkligen tag i mej, fortfarande. Det jag skrivit kändes inte som jag, men på ett sätt ändå. Samma känslor och tankar, men ändå inte. Jag hade glömt bort en del saker som jag nu fick reda på, och det kändes bra, för någonstans kommer jag ihåg det. Jag har nog förträngt det.
Tårarna rullar nerför mina kinder varje kväll, men jag tror att dem behövs. Det är lika bra att jag släpper fram dem, än att jag håller inne dem. Bättre med små sammanbrott än ett stort, så resonerar jag i alla fall.
Jag måste ta vara på det fina i livet, fina stunder med familjen, och vackra möten med mina underbara änglar! Dem får mej att för en liten, kort stund glömma allt ont, och inget gör mej gladare. Inga ord behövs, för dem vet och jag vet
