it's not a cry that you hear at night
And it's not a cry that you hear at night
It's not somebody who's seen the light
It's a cold and it's a broken hallelujah
Första riktiga dagen på sommarlovet innehöll både sommarskola, regn och åska.- en perfekt början på sommaren. Jag har också varit snäll och hjälpt pappa ute och fixat med blommor. Han och mamma påminner mej ständigt att jag inte ska tro att jag bara kan sitta framför datorn och hemma hela sommaren, dem vill att jag ska hitta på saker, vara med kompisar och vara allmänt social. Och jag ska verkligen anstränga mej för att det ska lyckas, men jag känner redan nu hur det börjar bli svårare och svårare. Men jag har förändrats sedan förra sommaren, men fortfarande sitter tankarna i bakhuvudet någonstans.
Tårarna brukar rulla nerför kinderna nästan varje kväll, men igår var dem extrema. Det var inte små, sorgsna tårar som rullade, nej det var stora hysteriska tårar som kom forslandes ner. Men jag behövde få ut det, och det känns så mycket bättre nu. Men det konstiga är att jag inte gråter för att jag är ledsen, utan jag gråter när jag tänker på alla dem som bryr sej om mej och som älskar mej, och som jag älskar tillbaka. I mammas famn känner jag mej trygg, och dit söker jag mej ofta för skydd. När allt blir för mycket och jag inte orkar mer, kryper jag upp till mamma och är den lilla flicka jag innerst inne är. Dem bryr sej och det gör ont i mej när jag tänker på vad jag utsätter dem för. Jag har dragit dem genom smärta och lidande, något som jag aldrig önskade dem. Men dem gjorde det för min skull, och vi har kommit närmare varandra, hela familjen. Och det tycks mej att vi kämpar hårt för att det inte ska hända igen. Så därför är jag glad och tacksam över deras påtryckningar eftersom jag vet att dem bara vill mitt bästa. Alla familjer har sina problem och det här är vårat. Men vi ska stå enade och klara allt, för vad ska vi annars göra. Det finns inget "ge upp" längre, och det borde det aldrig heller ha funnits. Med deras hjälp ska jag klara det, vi ska klara det tillsammans. "Ensam är stark" heter det, men utan dem är jag svag, och jag vill aldrig mer utsätta dem för det jag gjorde. Dem har gjort alldeles för mycket för mej för att jag ska kunna svika dem igen. Jag säger inte att allt är klart nu, långt ifrån. Men jag kommer att klara det, om det så ska ta flera år till. Jag måste klara det, för denna gång har jag något att förlora.
