jag vill bli hel igen
igår fick jag besök av underbara vänner - hanna, filip, levin och ida :) vi såg på film, åt oss feta och allmänt pratade. allt är bra när jag är med dem, men när dörrens stängs igen är jag lika ensam som innan. men det känns ändå skönt att slippa all ångest, skuld och ledsamhet för en liten stund.
allt oftare upptäcker jag mej själv med att sitta och tänka tillbaka och minnas det jobbiga i mitt liv. jag förbjuder mej själv att tänka i dem banorna, men det verkar vara helt omöjligt. jag tänker på det som gjorde ont, inte på det som faktiskt gjorde mej glad, för även det förekom. idag körde vi förbi min gamla skola, ilanda, och alla tankar rusade tillbaka till mej inom loppet av bara några sekunder. varför kan jag inte bara glömma det onda och minnas det med distans? varför måste jag våndas och brännas upp av tårar som svider sönder mej inombords? varför kan inte allt bara få vara som det en gång var? varför måste jag hålla allt inom mej, varför skriker jag inte bara ut allt?
varför?
svaret är: det går inte.
jag kan inte glömma allt, även om jag vill det. jag måste först reda ut allt, för jag vet inte vad som startade det hela. och så länge jag inte vet det kan jag inte glömma. bara tanken på min tid på denna skola får mej att fälla tårar. jag kan inte gå tillbaka till den skolan, det går inte. jag kan inte träffa lärarna och eleverna, för jag vill inte falla tillbaka, och det är det mycket stor risk för att jag gör. jag är en svag människa, det är därför jag lever ensam. jag kan inte släppa någon inpå livet, och om jag gör det kommer den personen att finna en annan människa, en annan mej. men om jag någon gång ska hitta någon att dela livet måste jag berätta, om allt. det är en del av mej och det kommer det att förbli för alltid. jag är en sårad människa som trivs bäst i ensamhet och mörker. där känner jag mej trygg. men jag vet att jag måste ge upp den tryggheten för att hitta det jag söker. välkommen in i mitt liv, hoppas du finner det du söker.
jag vet varken vad jag söker eller vad jag vill. det enda jag vet med säkerhet är att jag måste förändras.
jag måste bli hel igen.
allt oftare upptäcker jag mej själv med att sitta och tänka tillbaka och minnas det jobbiga i mitt liv. jag förbjuder mej själv att tänka i dem banorna, men det verkar vara helt omöjligt. jag tänker på det som gjorde ont, inte på det som faktiskt gjorde mej glad, för även det förekom. idag körde vi förbi min gamla skola, ilanda, och alla tankar rusade tillbaka till mej inom loppet av bara några sekunder. varför kan jag inte bara glömma det onda och minnas det med distans? varför måste jag våndas och brännas upp av tårar som svider sönder mej inombords? varför kan inte allt bara få vara som det en gång var? varför måste jag hålla allt inom mej, varför skriker jag inte bara ut allt?
varför?
svaret är: det går inte.
jag kan inte glömma allt, även om jag vill det. jag måste först reda ut allt, för jag vet inte vad som startade det hela. och så länge jag inte vet det kan jag inte glömma. bara tanken på min tid på denna skola får mej att fälla tårar. jag kan inte gå tillbaka till den skolan, det går inte. jag kan inte träffa lärarna och eleverna, för jag vill inte falla tillbaka, och det är det mycket stor risk för att jag gör. jag är en svag människa, det är därför jag lever ensam. jag kan inte släppa någon inpå livet, och om jag gör det kommer den personen att finna en annan människa, en annan mej. men om jag någon gång ska hitta någon att dela livet måste jag berätta, om allt. det är en del av mej och det kommer det att förbli för alltid. jag är en sårad människa som trivs bäst i ensamhet och mörker. där känner jag mej trygg. men jag vet att jag måste ge upp den tryggheten för att hitta det jag söker. välkommen in i mitt liv, hoppas du finner det du söker.
jag vet varken vad jag söker eller vad jag vill. det enda jag vet med säkerhet är att jag måste förändras.
jag måste bli hel igen.
Kommentarer
Trackback
