keep holding on, cause you know we'll make it through
I skrivande stund vill jag bara lägga mej ner och bryta ihop totalt. Alla känslor överväldigar mej, och nu känns det som det brukar göra. Jävla sommar. Mina tårar rinner och min mage gör fruktansvärt ont. Och jag vet att allt hänger ihop. Fan. Varför måste det hända om och om igen. Jag kämpar hela tiden mot onda tankar, men jag kommer alltid tillbaka. Tillbaka till det mörker där jag trivs och som jag känner mej trygg i. jag är så jävla frustrerad på att jag misslyckas hela jävla tiden. Så fort någon säger något kan mina tårar falla. Och imorgon är det skolavslutning. Grattis Anna, det här gjorde du bra.
Hela min familj verkar göra sej förberedda på att jag ska isolera mej, så dem försöker hitta på saker med mej. Jag får knappt sitta vid datorn eller själv. Jag vet att dem gör det för min egen skull, och det värmer i mitt frusna hjärta. men mitt hjärta är inte bara fruset, det har gått sönder, och varje dag skär jag mej på skärvorna. Jag måste limma ihop delarna, men jag vet inte hur dem passar, eller ens om dem gör det.
Jag börjar tappa hoppet nu, för i flera år har jag sagt att det ska bli bra, att jag ska kämpa för det. Men det tycks inte fungera. Jag vill inte. Jag orkar inte. Ingen sömn, ingen aptit, ingen motivation, ingen energi och inte ens någon glädje i att träffa vännerna.
Det tycks mej snarare vara som det nog alltid har varit. Jag har mått helt okej under den mörka perioden av året, men direkt när ljuset kommer försvinner min ork. Det enda jag vill är att må bra igen, det är min högsta önskan.
Det ska stå överst på önskelistan till jul.
Jag vill må bra igen.
Men både ni och jag vet att det är en lång väg dit. Det finns bra dagar, det finns det. Men det blir färre och färre. Mitt tålamod börjar ta slut och jag blir förbannad jag vill så gärna bli bra igen. Jag vet att vissa människor anser att man blir bra, bara man vill det. Det verkar tro att man inbillar sej, att man vill få folk att tycka synd om en. Allt det är en stor fet lögn. Jag vill verkligen bli frisk, och jag har försökt så länge nu. Men jag vet att kampen inte är över ännu. Det kommer att ta många år för mej att bli frisk, och det har trots allt bara gått drygt 2 år sedan jag först sökte hjälp och vågade berätta hur det stod till. Och då hade det redan hunnit gått 2 år av ständig gråt, nedstämdhet och självmordstankar.
Så det är kanske självklart att det tar lång tid, men hur länge orkar jag fortsätta. Hur länge orkar jag hålla hoppet uppe. Jag känner att jag mår bättre och bättre under vinterhalvåret, men sämre och sämre under sommaren. Jag känner mej vilsen. Vad fan ska jag göra?
