blood and tears

Imorn är det göteborg med familjen som gäller. Mamma ska examineras (hon läser montessoripedagogik), så vi ska dit och heja på. Fast vi får inte vara med på själva ceremonin eller vad dem ska ha, men vi tycker det kunde vara kul ändå. Inte fel med en heldag i göteborg. Där har jag för övrigt inte varit på länge, så det ska bli riktigt kul att åka dit. Jag ska verkligen försöka att vara glad, för det har jag alla förutsättningar till att vara. Och jag tror faktiskt att det kommer att bli en lyckad helg med mycket sol och njutning av livet.  

Dem här sista dagarna i skolan är verkligen tråkiga, för vi gör ju inget. Man lämnar in böcker och får reda på betyg bara. Inte världens roligaste direkt. Fick reda på att jag trots allt lyckades kamma hem ett g i franska igår, och ett vg i samhäll b. så på nått sätt har jag ändå lyckats, och det trots hur allt har varit.

Satt förut och tänkte tillbaka på alla jobbiga stunder, och det slog mej hur jävla dåligt jag faktiskt mådde då. Det var inte som en liten knuff i sidan, det var som ett hårt knytnävsslag mot magen. Jag kommer ihåg vissa saker som jag inte vill minnas, men som jag inte kan glömma.  Alla tankar var för jobbiga för mej att ta del av, jag kollapsade mentalt. Det är så många känslor som trängs inom mej, men som jag inte kan dela med mej av. Jag kan inte sätta ord på vad jag känner. För att förstå allt måste man återvända till platsen där allt hände, min högstadieskola, men det är den sista platsen jag vill vara på nu.

Hemma kommer allt tillbaka, och tankarna som en gång fanns där finns där, men nu vet jag hur jag skrämmer iväg dem, något jag inte visste då. Förut hade jag en skyddsmask på mej för att inte visa någon hur jag mådde, inget hade någon aning om hur allvarligt allt var. Varken familjen, vännerna eller lärarna. Tillslut tröttnade jag på allt, och jag var rädd för mej själv, och vad jag var kapabel till. Jag sökte hjälp, och jag undrar ständigt hur mitt liv hade sett ut annars. Nu är jag oftast glad i skolan, och då låtsas jag inte. Jag kan förtränga mina känslor för ett tag, men när jag samlat på mej tillräckligt länge spricker jag, men det måste jag få göra. Jag tror att det räddar mej. Så det är ändå en skillnad mot förr, jag vågar vara både ledsen och glad, och masken börjar tyna bort mer och mer. Men det är fortfarande inte helt borta.