blood and tears

idag såg jag den lärare som hjälpte mej under högstadietiden, läraren som räddade mitt liv. vare gång jag ser honom stannar allt och jag lever i nuet. samtidigt är jag var som helst förutom i nuet. jag tänker tillbaka, känslorna kommer igen och jag blir förvirrad. varför? det han gjorde för mej kan inga ord förklara. han tog ansvar och såg till att jag hade det bra. han erbjöd mej hjälp dygnet runt och han gjorde mer för mej än nån nånsin gjort. han gick ut ur rollen som lärare och in i rollen som medmänniska som hjälpte någon som var vilse. jag kan aldrig tacka honom nog för vad han gjorde. hans ord och stöttningar var det som fick mej att bestämma mej att ta tag i problemen och försöka hitta ljuspunkterna i mitt liv.

så varje gång jag ser honom är det både med glädje och sorg. jag lämnade den skolan när allt var som värst och jag lämnade stöttningarna och hjälpen bakom mej, det fick jag aldrig tillbaka. jag frågar mej själv varje dag om allt som hände verkligen skedde. kanske var det bara en hemsk mardröm som försvinner när jag vaknar. kanske är det bara jag som drömmer.

men nej. allt hände men jag kan inte tänka på det. smärtan och tårarna ligger alldeles för nära för att jag ska orka mej dit. jag har bara mej själv att skylla och det var mitt fel att det blev som det blev.

när jag tänker tillbaka rullar fortfarande tårarna nerför mina bleka kinder. dem försvann aldrig. kanske skulle jag behövt mer hjälp. kanske var det en tanke bakom allt. kanske skulle mitt liv bli bättre nu. men jag har väldigt svårt att se det.

allt jag ser är en trasig själ med en fasad av sten. en sönderskärd flicka med drömmar om ett frisk liv. jag ser smärta och förtvivlan, och jag ser ångest och hat. är denna flicka verkligen jag?