livet blir vad man gör det till
ännu en dag har passerat av mitt liv, som jag inte får tillbaka. ganska sorgligt när man tänker på det egnligen, så därför försöker jag att göra det så lite som möjligt. men ibland kan det vara svårt att inte tänka på det. det heter att man ska ta vara på varje dag, för den kommer aldrig igen, men jag har svårt att rätta mej efter det. jag tar en dag i taget, det gör jag, men jag njuter kanske inte till fullo av den. jag vet att ingen dag är sej den andra lik, men det känns så ibland. dagarna går, och det tycks mej inte göra någon större skillnad. dagarna börjar bli sej lika och vardagen har jag för länge sedan vant mej vid. jag har svårt att njuta av varje dag, men det glädjer mej, mitt i allt mitt kaos, att det finns dagar att glädjas över. jag måste ta till vara på dem, för jag glömmer inte hur det var när allt var svart som natten. ingen musik, inga kommentarer och inga skämt kunde få mej att skina upp och le, om så bara för en liten stund. allt var kolsvart. så nu när det i alla fall finns ljus, måste jag nog lära mej att ta tillvara på det.
livet blir vad man gör det till, men jag kan inte riktigt hålla med om det. jag hade inte någon vilja att göra mej själv illa, men så blev det ändå tillslut, och visst, det var kanske mitt fel ändå. men jag tror inte att det bara berodde på mej, och mitt liv. jag ville aldrig bli sjuk, men ändå blev jag det. livet blir vad man gör det till, betyder det att jag någonstans djupt inom mej verkligen ville sjunka så lågt som jag gjorde. nej, jag har väldigt svårt att tro det. jag vill inte tro det. det blev som det blev, men jag tog tillvara på det och gjorde det till någonting bättre. men det får jag lida för, än idag. så jag tror inte på det uttrycket, livet beor helt på andra omständigheter, men visst spelar det kanske in.
sanningen är ju den att jag faktiskt gjorde mej själv illa och hatade mej själv i flera år, det kan jag inte någon annan på, det var helt och hållet jag. men någonstans måste väl tankarna och känslorna ha startat, eller har jag alltid haft dem inom mej. jag kanske dömde mitt liv till att misslyckas redan som barn, jag vet inte. jag tänker ständigt på hur allt blev som det blev och varför det hände just mej. men livet blir ju vad man gör det till...
...so bite it and suck it in, det var mitt fel, alltihop.
och det vet jag,
livet blir vad man gör det till, men jag kan inte riktigt hålla med om det. jag hade inte någon vilja att göra mej själv illa, men så blev det ändå tillslut, och visst, det var kanske mitt fel ändå. men jag tror inte att det bara berodde på mej, och mitt liv. jag ville aldrig bli sjuk, men ändå blev jag det. livet blir vad man gör det till, betyder det att jag någonstans djupt inom mej verkligen ville sjunka så lågt som jag gjorde. nej, jag har väldigt svårt att tro det. jag vill inte tro det. det blev som det blev, men jag tog tillvara på det och gjorde det till någonting bättre. men det får jag lida för, än idag. så jag tror inte på det uttrycket, livet beor helt på andra omständigheter, men visst spelar det kanske in.
sanningen är ju den att jag faktiskt gjorde mej själv illa och hatade mej själv i flera år, det kan jag inte någon annan på, det var helt och hållet jag. men någonstans måste väl tankarna och känslorna ha startat, eller har jag alltid haft dem inom mej. jag kanske dömde mitt liv till att misslyckas redan som barn, jag vet inte. jag tänker ständigt på hur allt blev som det blev och varför det hände just mej. men livet blir ju vad man gör det till...
...so bite it and suck it in, det var mitt fel, alltihop.
och det vet jag,
Kommentarer
Trackback
