blood and tears

jag vet inte ens hur jagska börja, eller var. alla känslor är för stora, och jag varken kan eller orkar hantera dem. det känns nu som det gjorde för två år sedan, eller kanske förra året. inte ens det vet jag säkert. jag hade en fruktansvärd jobbig natt först natten i göteborg. jag drömde om den här läraren som hjälpte mej under högstadiet, och jag drömde att jag träffade honom och att vi snackade. denna smärta är extremt jobbig, eftersom jag hela tiden anstränger mej till det yttersta för att inte tänka på det. men samtidigt vet jag att jag kan träffa honom när som helst. just nu har jag blandade känslor om hurvuda jag skulle klara av att prata med honom. det är så många frågor jag behöver svar på, och som ingen kan svara på. alla blir så tydligt när jag drömmer, och jag orkar inte med det. dagen efter kommer alla känslor och tankar, och genast sjunker mitt humör i bott. om jag träffar honom kommer jag att minnas och då inte bara dem bra stunderna, utan först och främst dem dåliga. ch dem försöker jag att stöta bort. men någon gång måste jag ju ta tag i det, men jag vill vänta tills kraften och orken har samlat sej, och jag vet att det inte kommer att påverka mej på samma negativa sätt som tidigare. och där äer jag dessvärre inte ännu.

det känns som att jag är fast i en bubbla som jag desperat vill ut ur, men kraften och motivationen saknas. jag gillar livet, det gör jag verkligen så förstå mej inte fel. men ibland känns allt verkligen så långt borta. kommer jag att falla tillbaka på nytt eller kommer jag att leva ett helt friskt liv utan tårar och mörka tankar. och i så fall, kommer jag att glömma allt, eller minnas med glädje. som sagt, en massa frågor som ingen vet svaren på. det får framtiden utvisa. men är det något som skrämmer  så är det just framtiden, och den vill jag varken tänka på eller planera. jag tar en dag i taget, verkligen, och jag kan inte säga något om min framtid förens jag vet med säkerhet att alla mörka tankar och känslor är avklarade. och det vet jag heller inte ännu.

dem senaste veckorna har gått förvånandsvärt bra. jag har försökt att inte tänka på känslor så mycket, och det tycks ha fungerat. men samtidigt vet jag att det är nu det jobbiga börjar. sommarlovet är endast en vecka framför, och paniken börkjar tränga sej på. den välkända paniken som har drabbat mej varje sommar sedan jag var 14 år. jag hoppas varje sommar att det ska vända, men hittills har inget hänt. men jag har ändå hoppet om en förändring, och det var det som en gång räddade mej. hoppet om att allt kommer att ordna sej, det låter lite klyshigt, men det är sant. allt blir bra, det tror jag. det gäller bara att hitta dit. men denna sommar tror jag mer än innan att det ska bli bättre. jag kan inte sikta mot att bli helt bra, för det eventuella fallet kan bli för stort. men jag kan sikta mot att bli bättre och tror mej, det ska jag göra.

mina vänner får lida för hur jag mår. jag har inte träffat levin på evigheter, och hon har en utstrålning som alltid får mej på bättre tankar. dessutom har hon världens största hjärta och jag är glad att jag finns i det. jag saknar dem, men jag har inte kraften att göra något åt det. jag vill bara vara hemma och ta det lugnt, för det behöver jag, men jag vet att jag behöver mina vänner mer än något annat just nu. mamma säger ibland att jag inte ska sitta på mitt rum själv, för det är där som mina negativa tankar bildas, och hon har kanske rätt. om jag umgås med familjen känns det kanske bättre för stunden, men sen i min ensamhet kommer allt tillbaka. undra om jag skulle må bättre om jag aldrig var ensam. jag tror inte det, då skulle jag spricka för alla känslor skulle förr eller senare komma ut. då känns det bättre att släppa ut lite i taget istället för att explodera.

det här är mitt sätt att uttrycka mej på, och jag som sa att detta skulle bli en glad blogg.

glöm det. det är försent för det.