blood and tears

har precis suttit och läst igenom några dikter jag skrev sommaren innan jag skulle börja på gymnasiet. det var då jag förstod att jag behövde att skriva för att överleva. det var inte de lyckligaste av dikter, dem var ganska deprimerande, men det fanns hopp i dem. ett hopp om framtiden. när jag skrev dikterna hade jag ingen aning om vad som skulle ske. jag trodde att det var självklart att jag skulle fixa det. jag skulle ju starta om från schratch. men det hjälpte inte. jag minns första dagen tydligt. jag minns att jag mådde fruktansvärt dåligt den dagen. redan då hade jag mått dåligt i flera år, men jag hade inte orkat bry mej om det. jag trodde det var normalt. jag minns att jag gick hem första dagen och klagade på mentorerna, jag tyckte att dem sög. och det gjorde dem ju också. men just då var inte det det viktiga. för mej var det viktiga att ha något att fokusera på, för jag visste att om jag tappar fokus så är jag förlorad. och förlorad blev jag. andra dagen i skolan är nog den dagen jag minns mest av. kanske inte just själva dagen, utan mina känslor. jag minns att jag ville försvinna genom väggen och aldrig mer återvända. så kände jag flera gånger under första året, men på något sätt lyckades jag kämpa mej vidare.

vissa tycker nog inte att detta är en särskilt big deal. men för mej var det på blodigt allvar. bokstavligt talat. men jag hade mått sämre, så jag visste när jag hade nåt botten. men, vilket jag idag är glad över, så nådde jag bara botten en gång, och då hade jag modet att be om hjälp. och det fick jag. hjälp är det minsta man kan kalla det. jag gav av mitt hjärta och fick tillbaka mitt liv.