blood and tears

Sista dagen på lovet. Fy fan. Nu vill jag verkligen inte tillbaka till skolan, har haft ont i magen skitlänge nu över det. Kan inte någon komma och ta med mej till en plats där det inte finns smärta?

Mitt humör har verkligen gått spikrakt ner dem här sista dagarna, och jag vet varför. Men det finns inget jag kan göra. Och även om det skulle finnas något att göra, så skulle jag inte orka. Stannade uppe länge igår för att se nåt program om depression på tv. Det var bland det bästa jag sett på länge, för jag fick verkligen svar på att det var depression jag led av under flera år. Det var väldigt intressant och jag kände igen mej i allt dem sa.

Det är så konstigt med mej. Såg filmen dagboken för nån dag sen, och alla som jag vet har sett den har gråtit till den filmen. Jag grät inte förra gången, men tänkte jag skulle göra ett nytt försök, men icke då. Inte en enda liten tår i ögat. Några skratt kunde jag däremot tycka fram. Men igår, när jag såg på en informationsfilm om depression, då jävlar kunde dem komma fram. Jag är helt enkelt lite annorlunda.

Ska snart åka till musikskolan, vilket jag både längtar till och inte. Jag hade ju hellre stannat hemma hela dagen, men det är ändå viktigt för mej att gå dit. Där glömmer jag bort alla problem och fokuserar helt på min uppgift. Speciellt att spela klarinett är kul, för nu har jag en bok med coldplay som jag spelar ur, kan det bli bättre? Jag brukar alltid bli glad när jag går ut från musikskolan, för jag känner att jag lyckats. Och även om det gått åt helvete så är jag ändå glad, för jag klarade av det. Jag gick dt och gjorde mitt bästa, och mer kan man inte göra. Men sen när man kommit hem är allt som vanligt igen.

När allt bli för mycket hemma brukar jag försvinna in i mitt rum och spela lite på min synt eller på min klarinett. Det är mitt sätt att fly från det som gör ont, och det hjälper, det gör det.