blood and tears

jag är i stort behov av att fixa håret. känner att jag hatar mitt hår och har därför bestämt mej för att tona det, som vanligt. frågade mamma, för skojs skull, om jag skulle få färga håret rosa eller svart eller nåt sånt, och hon sa att jag fick göra som jag ville, men hon var också väldigt säker att att jag inte skulle passa i det. för er låter detta kanske inte som något att hänga i julgranen, men för mej är detta ett stort steg. mina föräldrar har ett sätt att vara som är väldigt överbeskyddande, vilket iof är en bra sak. men inte när det går för långt. men jag ska såklart itne färga håret rosa, det är inte jag. men däremot funderar jag seriöst på att klippa av mej håret, för jag får damp på det jämt och ständigt. men jag vet att jag kommer att ångra mej om jag gör det. men klippas behöver det, men kanske inte så värst mycket ändå. men visste skulle det sitta fint med en liten makeover...

en del av er tycker nog att jag vill att ni ska tycka synd om mej.
att det är därför jag skriver om deppiga saker ibland.
en del av er tycker nog att jag bara vill ha uppmärksamhet.
att det är därför jag skrver om deppiga saker ibland.

jag vet inte om det finns någon där ute som tycker det, men om det finns någon så vill jag berätta varför jag skriver om det jag gör.

det främsta syftet med denna blogg är inte att skrva för er. det gör jag inte. jag skriver för mej själv. det är som terapi för mej, och om min terapi ska fungera så måste jag vara ärlig. jag har aldrig varit särskilt bra på att prata, så därför har jag valt att skriva. jag har fått lite complaines om att jag skrvier långa inlägg, och det gör jag, och det vet jag om att jag gör. men, än en gång, jag skriver inte för er, utan för mej. ibland behöver jag skriva långt, och ibland inte. så ni får välja att antingen läsa eller inte läsa. kan ju medge att det jag skriver inte alltid håller bästa kvalitet eller handlar om de viktigaste sakerna i livet. men för mej har de betydelse, annars hade jag inte skrivit om det.