i am who i am, whoever that is
...mina tårar rinner och jag kan inte stoppa dem, och ni kan aldrig förstå. det som fick mej att vilja ta mitt liv var att jag kände mej helt värdelös och jag hatade verkligen mej själv. jag hade haft en klump i min hals jättelänge, flera år. den där klumpen ville inte försvinna. nu är det tillbaka. flera dagar nu har jag känt hur det trycker på och vill ut. men det går inte. jag hade kunnat göra som jag gjorde förr, skurit mej. men JAG vill inte det. jag vill inte förlora igen. jag vil inte misslyckas nåt mer. jag skiter i vad ni säger, tyvärr, men ni kommer ALDRIG att förstå. det är nåt jag måste leva själv med. jag kommer inte att få g i matte och det spelar ingen roll hur mycket ni vill det. JAG vet at jag inte kommer få det, och ärligt talat så vill jag inte ha g heller. det är jag inte värd. JAG skolkar för att jag HATAR skolan och speciellt franskan eftersom jag känner mej som ett jävla cp när jag inte fattar nåt. ni kanske inte har varit med om det men det är inte kul att känna sej dum i huvudet och näst intill få svar på vad man känner. körtkort kan jag inte ta. inte nu. jag orkar inte det. mina föräldrar tjatar om att min syster faktiskt klarade av det och då gör du också det för hon har ju svårt för sånt. ja,men gud så duktigt av henne då. men jag är inte hon. visst, jag kanske har lättare för det, men har man inte motivationen så spelar det inte direkt någon roll. och jag VET att jag är negativ, men det är så jag är. jag är en negativ person. jag har ALLTID underskattat mej själv och det tänker jag fortsätta att göra. och jag kommer INTE att börja jobba. om man inte har motivationen till livet, så har man inte motivationen till något annat heller. och just nu vill jag bara försvinna.
nu ropade precis mamma att det förvånade henne att jag knappt har g i musik....
...kanske är det svaret.
nu borde hon, och alla andra som klagar, förstå att det är något som inte stämmer. jag som haft mvg innan.
jag är vilse.
igen.
i somras sa mamma att hon inte klarar av en sommar till med mej.
det gör inte jag heller.
nåt måste göras för såhär kan jag inte fortsätta.
men jag vet inte hur man slutar.
Jag känner inte dig, men det är aldrig kul att känna att man inte duger som man är och tänkte jag skulle kommentera iallafall. Ifall du har chansen är mitt tips att bara ta en kort paus från skolan, och familjen ifall det går förstås. Vet ju inte hur din socialkrets ser ut. Har du någon kompis eller annan släkting du skulle komma bo hos tillfälligt? För det verkar som att du behöver tid att andas och det kan vara svårt med släkten i närheten som inte vill annat än ens bästa, och det kväver en. Eftersom ofta blir det till tjat och gnäll som får en att må ännu sämre. Även fast det mest troligt inte är menat så från deras sida. Skolan och sånt löser sig, du kan alltid plugga upp betygen efter skolan ifall du behöver. Din psykiska hälsa går först. :) Gör något du tycker är kul! Hoppas det löser sig för dig. Lycka till med livet. :)
