i'll carry you home
vill börja med att gratta både filip och maria på deras 18års dagar, congrat's :)
hade skrivt ett inlägg förut, men det försvann, så jag får väl göra ett nytt försök.
jag såg på ett avsnitt av andra avenyn nån dag, och där var det en kille som ville ta livet av sej. som tur var var det en tjej där och räddade honom. men sedan frågade hon honom vad han tänkte på, skulle han lämna henne där och hans familj, hur kunde han vara så självisk. hon ansåg att han behövde hjälp av en proffessionell vilket han såklart inte ville. men senare insåg hon att han kanske behövde prata med någon som som han hade förtroende för, och det tror jag verkligen på. när jag var i den sitsen var det värsta jag visste när jag fick höra att jag behövde hjälp av några som var proffs, eftersom dem som hjälpte mej endast var "vanliga" människor. visst, prffsen kan ju det där, men jag tror att det i början är viktigt med förtroende. jag hade förtroende för en lärare, och det var bara han och mina underbara vänner som jag lyssnade på. jag brydde mej inte i vad alla andra sa. det var deras åsikter som betydde något för mej. igår kväll kunde jag inte somna. jag låg och tänkte på allt som gjorde ont. jag gick igenom alla åren av smärta som jag gör ofta nu för tiden. det gick bara inte att sova. alla tankar kom tillbaka och när dem gör det är det nästintill omöjligt att radera dem. när jag tänker tillbaka är det sista terminen i nian som gör ondast, den värsta tiden i mitt liv - utan tvekan. speciellt är det ett tillfälle som jag aldrig kommer att glömma och som jag fäller tårar över varje gång jag tänker på det. den dagen då den lärare som betydde så oerhört mycket för mej sa att jag inte fick gå hem själv efter skolan. dem var så oroliga för mej att dem sa att det inte skulle kännas bra för dem om jag gjorde det. jag satte på ett smile och sa att "det är ju inte som att jag skulle göra något direkt", men dem ville ändå inte det. tackar gör jag idag för den omtanken för helt ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort. så det blev att mamma fick komma och hämta mej mitt under skoldagen och åka hem och ringa till BUP om att få komma in på akutsamtal. då kunde jag aldrig ana hur allvarligt det var. jag hade ju levt med samma känslor och tankar i flera år, så för mej var det inget konstigt. men konstigt skulle det bli.
än idag, två år senare, gör det fruktansvärt ont. jag vet inte om ni kan förstå den smärta som infann sej då, men jag ber inte att ni ska förstå. jag ber om att få skriva om det, för det är enda sättet för mej att bearbeta. jag kan inte prata med människor jag inte känner, och jag kan inte ens prata med dem jag känner. inte om detta. det gör fortfarande alldeles för ont. så jag väljer att berätta min historia här. här och nu. direkt ur mitt hjärta till er.
hade skrivt ett inlägg förut, men det försvann, så jag får väl göra ett nytt försök.
jag såg på ett avsnitt av andra avenyn nån dag, och där var det en kille som ville ta livet av sej. som tur var var det en tjej där och räddade honom. men sedan frågade hon honom vad han tänkte på, skulle han lämna henne där och hans familj, hur kunde han vara så självisk. hon ansåg att han behövde hjälp av en proffessionell vilket han såklart inte ville. men senare insåg hon att han kanske behövde prata med någon som som han hade förtroende för, och det tror jag verkligen på. när jag var i den sitsen var det värsta jag visste när jag fick höra att jag behövde hjälp av några som var proffs, eftersom dem som hjälpte mej endast var "vanliga" människor. visst, prffsen kan ju det där, men jag tror att det i början är viktigt med förtroende. jag hade förtroende för en lärare, och det var bara han och mina underbara vänner som jag lyssnade på. jag brydde mej inte i vad alla andra sa. det var deras åsikter som betydde något för mej. igår kväll kunde jag inte somna. jag låg och tänkte på allt som gjorde ont. jag gick igenom alla åren av smärta som jag gör ofta nu för tiden. det gick bara inte att sova. alla tankar kom tillbaka och när dem gör det är det nästintill omöjligt att radera dem. när jag tänker tillbaka är det sista terminen i nian som gör ondast, den värsta tiden i mitt liv - utan tvekan. speciellt är det ett tillfälle som jag aldrig kommer att glömma och som jag fäller tårar över varje gång jag tänker på det. den dagen då den lärare som betydde så oerhört mycket för mej sa att jag inte fick gå hem själv efter skolan. dem var så oroliga för mej att dem sa att det inte skulle kännas bra för dem om jag gjorde det. jag satte på ett smile och sa att "det är ju inte som att jag skulle göra något direkt", men dem ville ändå inte det. tackar gör jag idag för den omtanken för helt ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort. så det blev att mamma fick komma och hämta mej mitt under skoldagen och åka hem och ringa till BUP om att få komma in på akutsamtal. då kunde jag aldrig ana hur allvarligt det var. jag hade ju levt med samma känslor och tankar i flera år, så för mej var det inget konstigt. men konstigt skulle det bli.
än idag, två år senare, gör det fruktansvärt ont. jag vet inte om ni kan förstå den smärta som infann sej då, men jag ber inte att ni ska förstå. jag ber om att få skriva om det, för det är enda sättet för mej att bearbeta. jag kan inte prata med människor jag inte känner, och jag kan inte ens prata med dem jag känner. inte om detta. det gör fortfarande alldeles för ont. så jag väljer att berätta min historia här. här och nu. direkt ur mitt hjärta till er.
Kommentarer
Trackback
