I'll be doing my best
Usch. Nu börjar sommaren närma sej med stormsteg och jag fylls som vanligt med panik. Jag vill inte, men jag måste. Jag måste klara av en normal vardag, även om det råkar vara sommar. Jag har lovat mej själv att inte falla tillbaka, men jag vet hur enkelt det verkar när allt känns fel. Ju närmare sommarlovet vi kommer, desto sämre mår jag, och jag vet inte hur jag ska få stopp på det. Jag har redan nu gråten i halsen, hur blir det då sen? Jag vill bara gråta ut allt, men mina tårar har tagit slut. Hur gör man då för att må bättre?
Jag orkar inte mer, men jag måste orka. Jag har inget att sträva efter, allt känns bara piss. Jag ligger i sängen och blundar på kvällen, men jag är vaken. Det går inte att sova. Alla tankar tränger sej på, som jag vet är förbjudna, men jag orkar inte längre tvinga bort dem. Mina krafter tog slut för länge sedan.
Jag kan inte ens förklara vilket krig som ständigt pågår inom mej. Jag pendlar mellan att vara glad och social, till att gå in i min egen bubbla, där jag inte ska vara. Men jag vet inte hur jag bryter mönstret, allt är ju så tryggt i min egen lilla värld. Jag vet att jag inte klarar mej själv i min bubbla, jag måste ut. Men jag har varken motivation eller kraft.
Väck mej, snälla. Jag måste få luft.
