smärta
usch, jag hade en riktigt skrämmande dröm i natt. det är inte ofta jag kommer ihåg vad dem handlar om, men den här kunde jag bara inte glömma. jag minns inte så mycket, men jag minns att jag hade fallit tillbaka i gamla vanor och börjat skära mej i armarna igen. det var inte många sår, men ändå. och det var som om det skulle hänt nu. det hade gått ett år och jag var besviken på mej själv för att jag misslyckats nnu en gång. jag vet inte varför jag drömde som jag gjorde, kanske är det ett varningtecken att se upp för. jag vet inte. jag vet bara att det gjorde ont i mej, och det gör det fortfarande när jag tänker på drömmen. jag vet att jag inte är helt frisk, men jag vet inte om jag orkar satsa. jag misslyckas gång på gång och självförtroendet sjunker i takt med mina misslyckanden. men jag har saker att leva för, och det finns människor som är underbara och som stöttar mej. men jag måste börja med mej själv. jag kan inte vara tillsammans med någon förens jag kan vara med mej själv. och jag tror inte att någon vill komma in i mitt liv nu, när det är som mest besvärligt. jag gillade att plåga mej själv, och jag tror att jag nånstans fortfarande gillar det. jag gillar känslan av smärta, för den vet jag i alla fall hur den känns. jag gråter mer och mer, men jag vet inte för vad. även bra saker gråter jag för. jag tror seriöst att jag skulle behöva terapi, men jag vet att den formen inte hjälper mej. jag kan inte prata på bestämt tid med en person jag inte känner. nej, det funkar inte. jag behöver någon att skriva med som jag under ett tag hade. jag hade en som hjälpte mej och som fanns tillgänglig dygnet runt. men jag har insett att det inte kommer att inträffa igen. jag får bita ihop, jag är van. men jag vill verkligen inte att det ska bli sämre denna sommar. men dessvärre tror jag att riskerna är ganska stora för det. men ni ska veta att jag ska göra allt jag kan för att det inte ska bli så. jag vill inte må dåligt. det finns inget hellre jag vill än att må bra igen. men ibland känns vägen så lång, speciellt om man vandrar den ensam.
men jag är inte ensam.
inte nu.
Kommentarer
Trackback
