so you lost your trust
I detta blogginlägg tänker jag vara fullständigt ärlig. Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Om jag fick önska skulle jag vara lång, trådsmal och med extremt smala ben. Det som andra tycker är sjukt tycker jag är snyggt. Vissa dagar äter jag ingen mat alls, endast godis och andra sötsaker. Jag har nog ett så kallat sockerberoende. Jag kan helt enkelt inte leva utan socker. Jag har flera gånger suttit vid toaletten och velat spy upp allt, av hat mot mej själv. Jag har haft galgen i högsta hugg, men kväljningarna får mej att avstå. Enda gången jag spytt av svält var en gång förra året då jag inte ätit någon mat på någon dag, och sedan tryckte i mej glass. Då mådde jag riktigt dåligt. Även idag var jag nära den känslan. Jag åt en halv macka till frukost, en chokladboll och några banana skids till lunch, och sedan ett antal kakor och lite choklad efter skolan. Sen nu på kvällen åt jag en mörk macka med korv på, och efter det mådde jag riktigt uselt. Jag gör detta om och om igen, utan att lära mej någonting. Jag inbillar mej själv att "om jag bara blir lite smalare så kommer allt att bli bra", fast jag vet att det är fel och sjukt att tänka så. Men eftersom jag skulle vara ärlig tänker jag vara det. Det är såhär det är, och sedan högstadiet har jag hoppat över skollunchen. Oftast hoppas jag inte över maten för att jag ska bli smalare, jag gör det för att jag inte har någon aptit, och speciellt inte i skolan. Jag gillar inte mat, jag mår illa av att se det. Jag överlever på godis, bokstavligt talat. Om jag slutade med godis, vilket jag så desperat verkligen vill, så kommer jag att tyna bort, men samtidigt är det något som lockar mej. I högstadiet kunde jag inte raka mej utan att skära armarna. Det kan jag idag, men fortfarande slår tanken mej att "alla kommer att bli bra om du bara gör ett litet jack". Även detta är ett sjukt beteende som jag så desperat vill bli av med. Men jag minns dem dagar med glädje, för då kunde jag ventilera mina tankar och känslor via mina armar. Idag har jag inget. Endast mina tårar och denna blogg. Utan skrivandet vore jag ingenting. Visst, jag har musiken som ett stöd och utan musiken vid min sida hade vägen varit ännu tuffare. Men jag behöver prata eller skriva, och eftersom jag ännu fortfarande inte kan prata om vad som hände och om hur jag mår blir denna blogg ett måste för mej. Jag går vilse hela tiden i jakten på vem jag egentligen är. Jag har ett kasst självförtroende som måste bli bättre.
Jag är rädd för framtiden, för jag är rädd för att bli lämnad ensam igen. Jag vet inte om jag klarar av att möta världen, när jag knappt orkar med vardagen i sej. Kommer jag att klara mej på egen hand, eller kommer jag att tyna bort. jag kämpar på varje dag, varje morgon tar jag nya krafter. Det är ett måste, för jag vill faktiskt inte tillbaka till åren då allt var fel, även om det lockar. Jag var skyddad och trygg, och nu är jag ute på farligt vatten, alldeles ensam. Men jag SKA orka, för jag vet inget annat. Och jag har alldeles för mycket att förlora denna gång. Överlevde jag då, kan jag överleva nu. Jag måste bara bestämma mej.
