blood and tears

jag har sovit dåligt flera nätter i rad nu, men i natt var den jobbigaste. jag drömde att jag såg den lärare som hjälpte mig att överleva i högstadiet, och det är alltid jobbigt när sådana drömmar infinner sig. vi pratade som om det skulle kunna vara nu, allt passade in i tidpunkt. när jag sedan vaknade var det inte långt från tårar och jag insåg hur jävligt jag egentligen mår. jag kommer aldrig bli av med dessa tankar och känslor, de lever inom mig natt som dag. jag vill inte tänka på dem, men samtidigt kan jag inte heller förneka dem. allt är en balansgång mellan liv och död som jag vandrat så länge nu. jag försöker intala mig själv att det inte var så farligt, att jag bara mådde lite dåligt, fast jag vet hur allvarligt det faktiskt var. om man tänker efter finns det inte mycket som är värre än att leva ta livet av sig. hur kunde det gå så långt frågar jag mig varje dag, men finner inga svar. jag vill hittasanningen om mig själv och jag vill gå tillbaka till de trygga åren av mitt liv. nu är jag på en färd ensam och om några månader är jag fri och det finns inget mer skrämmande än det. om jag faller tillbaka, men ska jag vända mig till då? då har jag ingen lärare att prata med, ingen kurator, ingen psykolog och kanske är jag helt ensam då. jag är rädd för vad som kan hända, men mest av allt är jag rädd för att alltid vara vilse.

jag måste inse hur allvarligt det var och hur dåligt jag mår för först då kan jag gå vidare.