blood and tears

så var då ännu en dag avklarad i mitt liv. trots att jag hade prov idag och fick reda på att det var godkänt, så känner jag ingen lättnad. jag känner ingenting alls. hela jag är som förstelnad och jag vet varken ut eller in. jag intalar alltid mig själv att det blir bättre framöver, att jag kommer att må bra igen när alla prov är avklarade, fast jag vet att det inte blir så. jag kommer inte att må bättre om några veckor, det är samma visa än en gång. nu ska jag inte lura mig själv längre, jag ska vara ärlig och kämpa vidare. när jag tänker på framtiden och meningen med livet drabbas jag av ångest och panik. min största, och enda, rädsla är att jag ska ge upp, och att när jag gör det, att ingen finns som jag kan vända mig till. jag har min familj och mina änglar men jag kan inte prata med dem om detta, jag vill inte såra dem ännu en gång. men jag lovar er att jag inte ska fly in i döden. det är modigare att fortsätta kämpa, än att fly in i döden. imorgon är det samtal med kurator som gäller och jag är inte ens nervös. det blir som det blir helt enkelt, hon kan ändå inte hjälpa mig. jag har pratat med många kuratorer och psykologer i mitt liv men inget har hjälpt. men jag hoppas att jag kommer ha fel om denna. det är som skolsköterskan sa, kanske kan man prata mer med någon som inte är kurator, med någon annan, utomstående. kanske känner man att det är svårt att sitta på bestämd tid och prata med någon helt okänd, som sedan ska säga vad man ska göra för att man ska må bättre. nej, jag håller med, någon annan är bättre. jag hade en sådan person, men han försvann och så gjorde även jag någonstans på vägen. önska mig lycka till. eller nej förresten, gör inte det. det är försent ändå.