blood and tears

då var även detta nationella prov över, det sista för alltid, fy fan va gött. trots att det värsta är över infinner sig ingen lättnad. allt jag känner att hopplöshet och meningsfullhet. kuratorn ringde idag också, ska dit nästa torsdag. usch, jag vill verkligen inte. trots att jag vill berätta och bli bra så kan jag inte. jag kan inte ens öppna mig för mina vänner, hur ska jag då kunna öppna mig inför en helt okänd människa? jag är delad i två delar, ena delen vill bli frisk och ska berätta allt, medan den andra delen inte ser någon väg ut och känner inte att det är någon idé att berätta för hon kommer ändå inte att förstå. men jag ska verkligen försöka öppna mig och berätta, även fast det gör ont och det kommer att dra upp gamla sår som fortfarande svider. jag måste pröva alla vägar som finns och vi får bara hålla tummarna för att det hjälper. även om det inte hjälper så mycket kanske det hjälper lite grann och för nu räcker det med det.