blood and tears

jag mår bokstavligt talat illa när jag tänker på hur lätt det är för mig att falla tillbaka. rakhyveln skriker efter mig varje minut nu och jag kämpar med all energi jag har för att inte fly dit igen. jag vet hur lugnet kommer att infinna sig och jag vet att det är något jag behöver. jag kan inte andas och jag kan inte sova. jag behöver ett break från allt vad skola heter, jag behöver hitta livet igen. jag har inte tänkt alls på hur jag mår på ett tag men nu har jag förstått hur dåligt jag börjar må. jag kan inte skrika, jag kan inte gråta och jag kan inte skära, men på något sätt måste allt inom mig ut. jag blir förvirrad när jag än en gång går vilse i mina egna tankar och jag är rädd för återfall. inte nu, men efter studenten. jag har hållit mig borta från skärandet för jag vill inte ta studenten med ärr på mina armar, men efter det är det fritt fram. efter studenten har jag inga mål och det är livsfarligt för mig att inte ha det, för det är det som i stunden håller mig vid liv. det är inte bra att jag kämpar så hårt för att hålla mig borta från rakbladen, för om jag får ett återfall kommer fallet att vara tusen gånger värre än innan, och då kommer jag att ha svikit alla inklusive mig själv och jag tror inte jag kan leva med den skulden. jag kan bara inte kasta bort de här 1,5 åren utan skärandet för då kommer allt att ha varit förgäves och då finns det verkligen ingen väg ut.

hur fan ska jag göra?
jag är fast i en ond cirkel sen 4 år tillbaka och jag tycks inte komma ur den. och jag frågar mig själv frågan som varje dag hemsöker mig:

om jag inte lyckats bli frisk med hjälp av både vänner, familj, kuratorer, psykolog och lärare - kommer jag då någonsin att bli frisk?

det verkar som om jag behöver något annat. kanske behöver jag falla hårt för att sedan arbeta mig tillbaka steg för steg, sakta men säkert.
jag har insett att jag nog behöver prata, trots att jag inte kan. men det är försent för det nu, jag är redan förlorad sedan längesedan.