blood and tears

det som skulle vara den bästa dagen i hela mitt liv är nu över. coldplay var helt underbara som vanligt, men jag mådde inte bra. jag och hanna gick på toa när vi stod och köade utanför globen. redan då kände jag att något var fel, men jag trodde att det skulle gå över. vi kom in i arenan och den var magnifik, riktigt fin. alla fick sitta på golvet och det var här allt började. jag mådde illa och hade svårt att andas. jag tänkte att det var bäst att uppsöka toaletterna ifall jag skulle spy. vi gick bort till kravallstaketet där det stod vakter. en av vakterna stoppade oss och sa att om vi gick nu skulle vi inte få komma tillbaka innanför staketet. jag förklarade för honom att jag mådde dåligt och han tyckte att jag skulle prata med en sjukskötare. jag stod och hängde över staketet med darrande händer när en sjukskötare kom fram till mig. det kändes som en evighet innan han kom, men det var skönt att ha någon som kunde hjälpa mig. han frågade frågor som hanna fick svara på, för jag var i en annan värld. han tog mig med ut i en trappuppgång på sidan av scenen och är fortsatte han med sina frågor. han frågade vad jag ätit och jag sa att jag ätit på mcdonalds, och jag sa även att jag inte brukar äta så ofta. han frågade genast om jag hade problem med mat, om jag hade anorexia. nej, det hade jag ju inte, i alla fall trodde jag inte det. han verkade inte riktigt tro på mig, utan frågade om det inte var något annat jag inte ville berätta. nej, det var det ju inte heller. han frågade om det var säkert det, för att vara på den säkra sidan. men än en gång, nej. det var inget jag ville berätta. jag fick vatten och han följde mig tillbaka till hanna och filip. han gick fram bland alla förväntansfulla ungdomar för att prata med hanna och filip. jag satte mig ner med mitt vatten och såg hur allas blickar var fasta vid mig. tro fan det, här kommer jag innan konserten med en sjukskötare med gul väst. vi pratade och jag kände än en gång hur jag började må illa. denna gång fick jag kräningar och fick panik av den kvava luften. hanna försökte hjälpa genom att vifta luft till mig, men det hjälpte inte. det var bara att gå tillbaka till vakterna och be dem hämta sjukskötaren igen. han pratade med mig och hjälpte mig till en papperskorg som jag kunde stödja mig emot, ifall jag skulle spy. han ringde runt för att försöka fixa sittplatser, men jag ville ju vara med filip och hanna. han fick mig att inse att det inte skulle bli bättre av att stå upp, så han fixade en stol åt mig brevid vakterna där jag satt. jag fick filt och dextrosoltabletter som bara fick mig att må om möjligt ännu sämre. efter förbandet fick jag vakterna att gå med på att jag fick gå på toa och komma tillbaka. coldplay började och efter någon låt tyckte vakten att jag kunde stå upp. med all rätt, för det kunde jag ju faktiskt. så jag stod upp längst bak på ena sidan, men jag både såg och hörde bra. sedan sprang coldplay förbi precis brevid mig, så jag ska inte klaga. natten blev plågsam med magont, och fortfarande mår jag inte helt bra.

men coldplay var bäst och kommer att förbli det för all framtid.


kanske hör allt ihop. mår man inte bra psykiskt mår man heller inte bra fysiskt. och tvärtom.

imorn har jag prov i fiosofi som jag inte har pluggat på. vad spelar det för roll om livet ändå suger.

jag lever för musiken, coldplay är kärlek för mig.