blood and tears

imorn är det kuratorn som gäller och för första gång har jag inte direkt någon lust att gå. mitt hopp om att bli helt bra har för länge sedan tynat bort, och det tycks ändå bara bli sämre. men jag tänker ändå gå dit imorn, och denna gång ska jag vara ärlig. det har jag i och för sig varit förut med, men nu ska jag säga det som värker inom mig. även om jag inte vet det, så känner jag ändå att det finns något som gnager inom mig och som får mig att må illa på riktigt. och jag tror att det är känslan av hopplöshet och meningslöshet som spökar igen, fy fan. jag har gråtit varje kväll de senaste 3 dagarna, och nu är jag jävligt trött på det. jag vet varför jag gråter, men samtidigt inte. jag gråter för det som hände med mig en gång i tiden, jag gråter för att jag fortfarande 3 år senare inte tycks ha lärt mig ett jävla dugg, och jag gråter för att det inte finns någon framtiden för en förlorad själ som jag. jag gråter för min morbror som förmodligen dör snart, och jag gråter för att livet är jävla orättvist. min framtid är förstörd innan den ens har börjat. jag kan inte få jobb för ingen vill anställa en blyg tjej utan erfarenhet, med dåliga betyg och en negativ självbild. inte ens jag själv hade velat arbeta med en sådan person. men jag kan heller inte plugga eftersom jag har varit skoltrött som åttan, och jag skulle totalt bryta ihop om jag skulle sätta mig i skolbänken igen frivilligt. det jag behöver är hjälp, men den hjälpen finns inte att få. för att få hjälp i detta sjuka samhälle måste man vara riktigt sjuk, och endast de allra sjukaste få hjälp. och om jag knappt fick hjälp när jag var självmordsbenägen med ärr på armarna, hur fan skulle jag då få hjälp nu?! då ville jag inte bli frisk för jag trivdes i mörkret, nu är jag istället rädd för det. mörkret har de senaste månaderna blivit min största rädsla i livet. jag vill bli frisk men jag vet nu att jag inte klarar det på egen hand, mina tankar gnager sönder mig när jag är ensam. men jag är en ensamvarg som älskar att vara själv, någon som kan räkna ut den ekvationen? alltså, i detta samhälle vi lever i måste man falla djupt för att få hjälp, men jag vill inte det. jag vill komma till ett ställe där jag kan andas, och där det finns människor som verkligen vill hjälpa. men jag vet att ett sådant ställe inte finns, för jag är ensam i min värld av hat. det ska jag säga till kuratorn imorn.