blood and tears

jag har lovat mig själv att inte skriva här längre, utan försöka prata om mina känsor istället. men ändå kommer jag hela tiden tillbaka hit... fredagen den trettonde januari 2006 förändrade mitt liv för alltid. det var då jag bestämde mig för att söka hjälp, och det var då jag försökte dikta ihop det mejl jag dagen därpå skulle skicka. 13, 14 och 15:e januari kommer alltid att vara speciella datum för mig. hade jag inte tagit mitt förnuft till fånga och sökt hjälp hade jag med största sannolikhet inte suttit här idag. jag är stolt och glad, men samtidigt gör det ont i mig när jag tänker tillbaka. jag är alltid mer deprimerad och mer ledsen under dessa dagar, och i år är inget undantag. tre år har gått, men jag minns det som igår. det gör ont i mig när jag tänker på hur dåligt jag faktiskt mådde, men ibland längtar jag tillbaka. jag vill ta mig till roten i mina problem och reda ut hur det blev som det blev. jag gråter när jag gång på gång tvingar mig själv att minnas, för det är just minnena som svider mest. alla tankar och alla känslor kommer tillbaka och jag chockeras när jag lurar mig själv varje gång. enda sättet för mig att kunna andas är genom skärandet, men jag har lovat mig själv att inte gå den vägen, att inte fly längre. istället ska jag möta mitt mörker och prata ut om hur jag mår. jag överraskas av mitt mod och att jag faktiskt klarar av att säga saker jag aldrig sagt förut. kanske är det för att jag berättar det mesta i min bok, och därför vågar säga det jag innerst inne känner. imorgon är det nytt möte med kuratorn som gäller, och jag hoppas att det hjälper lite. imorgon vet jag att jag kommer må skit för den 14:e januari är en speciell dag. det var då jag verkligen vågade skicka mejlet som skulle förändra mitt liv - för alltid. tack!