blood and tears

hade precis skrivit ett inlägg, men sklart råkar jag på något sätt radera det jag skrivit...jaha, då är det bara att börja om igen. min "nya" mentor verkar faktiskt ha lite koll för en gångs skull. hon frågade mig när jag skulle gå om det går bra med projektarbete, och lite chockad svarade jag att det går bra. egentligen ligger det lite på is nu eftersom minnet sviker, men ändå. förvånad var jag att hon ens lagt märke till att jag var närvarande i salen. antagligen har min handledare pratat med henne, eller tagit upp det på nåt möte. alla verkar de plötsligt så oroliga och bryr sig. visst, bra att de gör det, men det kommer liksom 5 månader för sent. nu har jag klarat av det jobbigaste i skrivandet, och nu är det som sagt bara minner som sviker. känns lite som att alla överreagerar, trots att jag sagt att jag mår bättre av att skriva, och att jag ändå alltid skriver. jag ska till kuratorn på onsdag, så då får jag se vad hon säger. jag har faktiskt funderat lite över hur det påverkat mig att skriva. kanske har det påverkat mig mer än jag tror, eftersom jag efter ett tag föll ner i en svacka igen. som tur var hade jag skolsköterskan där som uppmanade mig att gå till kuratorn. ibland är det skönt att ha någon som säger åt en vad man ska göra. så förmodligen har det påverkat mig mycket mer än jag riktigt förstår. dessutom har jag märkt på mig själv att jag faktiskt inser vad som hänt, och att det faktiskt var så illa. jag har målat upp en bild om hur det var, men det stämmer inte ens överens. tankar som att "jag inbillar mig bara", och "det var inte så farligt" har svävat i mitt huvud de senaste åren, så först nu inser jag hur allvarligt det faktiskt var, och det kanske kommer som en chock för mig när jag tänker på det. jag ska hur som haver skriva lite på projeketet nu, så jag känner att jag i alla fall får lite gjort. imorn blir det förmodligen stan med ida-bruden och sedan hem till henne på kvällen för myspys.