blood and tears

tisdag är det idag, och jag ser att solen tittar fram därute, ritkigt nice. dock var det minusgrader ute förut när jag tittade, så vårjackan får nog vänta några veckor till i garderoben. imorgon är det onsdad och då har jag först utvecklingssamtal, och 5 minuter efter det ska jag vara hos kuratorn. så det kommer bli lite spring imorn. har funderat ganska mycket på vad hon ska säga om min bok, om hon nu hunnit läsa igenom hela. jag har i alla fall insett en sak: när jag slutade högstadiet mådde jag så dåligt att jag inte uppfattade hur allvarligt jag mådde. under sommaren fokuserade jag på att överleva och tänkte inte så mycket tillbaka. när sedan gymnasiet började tänkte jag bara på hur jag mådde då, och inte på varför allt blev fel till en början. det är först nu när jag skrivit klart boken som jag inser att jag inte har bearbetat det jag gick igenom, och jag har inte fått svar på alla frågor jag bär på. först nu, tre år senare, börjar jag så smått förstå vad det var som hände. och det mina vänner, det är riktigt jävla smärtsamt. varje dag flyger mina tankar och känslor tillbaka 3 år i tiden, och jag får panik när jag tvingas tänka på allt. för det gör så fruktansvärt ont och samtidigt so´m jag egentligen bara vill glömma allt, så är jag van att må dåligt. på nåt konstigt sätt trivs jag i mörkret. jag har min trygghet där och jag vet att jag inte blir sviken där. mörkret kommer alltid att finnas där, men jag kan välja att inte se det, som jag gjorde ett tag. men nu ska jag vara ärlig och säga att jag inte är redo att jag upp mörkret för att hitta ljuset. det är faktiskt inte värt det. jag trivs i mitt mörker och där stannar jag. kanske för alltid.