blood and tears

om allt nu verkar rulla på i en behaglig takt, varför känner jag mig då inte som vanligt. fast, det förstås, vanligt i mina ögon är inte samma som för er. vanligt betyder i mitt sammanhang att mitt humöt pendlar från helt okej, till deprimerad på nolltid. maten skippas och sömnen är orolig. jag vaknar mitt i natten, drömmer mardrömmar, och har jag tur vaknar jag runt 5-tiden och är pigg. ja, detta är faktiskt min vardag och detta är vanligt i mitt liv. men nu är det värre. jag är irriterad, skuldkänslorna över något jag inte vet kväver mig, och hatet gentemot mig själv bara ökar ju mer tiden går. men jag känner igen mitt beteende. hos kuratorn i höstas någon gång berättade jag om hur jag inte ser någon väg ut, hur allt bara är mörkt. att det inte är någon idé längre. och nu är jag tillbaka där. jag är överkänslig och bara att skriva detta meninglösa inlägg får klumparna i min hals att trycka sig allt längre upp i halsen. varför kan jag inte bara vara glada som alla andra verkar vara?! ska det vara så jävla svårt? tydligen ja. men jag har lärt mig av mina misstag och jag ska fortsätta kämpa tills den dagen kommer då jag stolt kan se in i dina ögon och säga att jag faktiskt är frisk. att allt bara är bra. men då knackar väl nästa problem på dörren...