blood and tears

rakbladen skriker efter mig och jag lurar mig själv när jag längtar efter dem. jag vill ha tryggheten dem gav mig tillbaka, jag är trött på att fly nu. allt är en flykt undan livet, en flykt från smärtan och ångesten, en flykt från tårarna och trasigheten. jag flyr hela tiden. jag tycks inte kunna fungera utan det som gör ont, men hur länge till ska jag orka? någon gång tar allt slut och vad händer då? jag kan inte leva normalt, men jag kan heller inte bryta ihop totalt. jag tänker inte misslyckas igen, någon gång ska jag klara av livet. alt blir en flykt mot något som inte existerar. jag måste hitta det jag söker för först då kan jag sluta fly, och det är först då jag kan se om frihet existerar. jag flyr från mitt förflutna varje sekund, hela tiden finns det inom mig och gör sig påmind. kommer jag någonsin att sluta fly? livet kanske är en flykt, en flykt från mig själv, en flykt från döden. men endast framtiden kan visa om friheten finns. och så länge jag har hoppet om att finna det jag söker, så ska jag fortsätta kämpa. jag tänker inte ge upp, det finns för mycket fint i livet för att kasta bort det.


jag längtar efter rakhyvelns vassa blad mot min bleka hy, som gör stora, vackra, älskande sår. jag längtar efter frihet och jag längtar efter ett liv som fungerar. det behöver inte vara ett nomalt liv, men det måste vara ett fungerande liv. jag längtar efter kärleken och dess kraft, för den kan hjälpa mig på traven. jag måste hitta ett sätt att fungera på. men hur fan gör man det? sånt finns inte att beställa.

det som skulle vara den bästa dagen i hela mitt liv är nu över. coldplay var helt underbara som vanligt, men jag mådde inte bra. jag och hanna gick på toa när vi stod och köade utanför globen. redan då kände jag att något var fel, men jag trodde att det skulle gå över. vi kom in i arenan och den var magnifik, riktigt fin. alla fick sitta på golvet och det var här allt började. jag mådde illa och hade svårt att andas. jag tänkte att det var bäst att uppsöka toaletterna ifall jag skulle spy. vi gick bort till kravallstaketet där det stod vakter. en av vakterna stoppade oss och sa att om vi gick nu skulle vi inte få komma tillbaka innanför staketet. jag förklarade för honom att jag mådde dåligt och han tyckte att jag skulle prata med en sjukskötare. jag stod och hängde över staketet med darrande händer när en sjukskötare kom fram till mig. det kändes som en evighet innan han kom, men det var skönt att ha någon som kunde hjälpa mig. han frågade frågor som hanna fick svara på, för jag var i en annan värld. han tog mig med ut i en trappuppgång på sidan av scenen och är fortsatte han med sina frågor. han frågade vad jag ätit och jag sa att jag ätit på mcdonalds, och jag sa även att jag inte brukar äta så ofta. han frågade genast om jag hade problem med mat, om jag hade anorexia. nej, det hade jag ju inte, i alla fall trodde jag inte det. han verkade inte riktigt tro på mig, utan frågade om det inte var något annat jag inte ville berätta. nej, det var det ju inte heller. han frågade om det var säkert det, för att vara på den säkra sidan. men än en gång, nej. det var inget jag ville berätta. jag fick vatten och han följde mig tillbaka till hanna och filip. han gick fram bland alla förväntansfulla ungdomar för att prata med hanna och filip. jag satte mig ner med mitt vatten och såg hur allas blickar var fasta vid mig. tro fan det, här kommer jag innan konserten med en sjukskötare med gul väst. vi pratade och jag kände än en gång hur jag började må illa. denna gång fick jag kräningar och fick panik av den kvava luften. hanna försökte hjälpa genom att vifta luft till mig, men det hjälpte inte. det var bara att gå tillbaka till vakterna och be dem hämta sjukskötaren igen. han pratade med mig och hjälpte mig till en papperskorg som jag kunde stödja mig emot, ifall jag skulle spy. han ringde runt för att försöka fixa sittplatser, men jag ville ju vara med filip och hanna. han fick mig att inse att det inte skulle bli bättre av att stå upp, så han fixade en stol åt mig brevid vakterna där jag satt. jag fick filt och dextrosoltabletter som bara fick mig att må om möjligt ännu sämre. efter förbandet fick jag vakterna att gå med på att jag fick gå på toa och komma tillbaka. coldplay började och efter någon låt tyckte vakten att jag kunde stå upp. med all rätt, för det kunde jag ju faktiskt. så jag stod upp längst bak på ena sidan, men jag både såg och hörde bra. sedan sprang coldplay förbi precis brevid mig, så jag ska inte klaga. natten blev plågsam med magont, och fortfarande mår jag inte helt bra.

men coldplay var bäst och kommer att förbli det för all framtid.


kanske hör allt ihop. mår man inte bra psykiskt mår man heller inte bra fysiskt. och tvärtom.

imorn har jag prov i fiosofi som jag inte har pluggat på. vad spelar det för roll om livet ändå suger.

jag lever för musiken, coldplay är kärlek för mig.

hej igen kära bloggläsare. ni är inte så många somläser denna blogg, och ni är ännu färre som följer vad jag skriver. jag har med avsikt inte skrivit här på länge, har inte känt att jag behövt skriva något mer sedan sist. jag tyckte att det senaste inlägget förklarade vad jag kände på ett bra sätt och det finns inget nytt att tillägga.

men nu gör jag ett försök till att skriva oftare.


om två dagar är det Coldplay i Globen som gäller. jag har sett fram mot den dagen en längre tid nu, och det ska bli jättekul, men något saknas. jag har sett fram mot detta så länge nu att det kommer kännas så tomt när det är över. jag är rädd att jag inte ska ha något att se fram emot, och att jag ska falla tillbaka ner i skiten igen. jag har målat upp en bild av hur det kommer att kännas när jag står där och sjunger med i deras låtar, och jag är rädd att det inte kommer att vara så bra som jag tror och vill. jag måste försöka tagga ner och tänka negativt så jag kan bli positivt överraskad. men det är svårt när detta band varit en så stor del i mitt liv. deras låtar har hjälpt mig på vägen och är ett enormt stöd för mig dagligen. det kommer att bli en av de bästa dagarna i mitt liv.


levin har åkt till holland nu i tre veckor och jag saknar henne så mycket att mitt hjärta både gråter och blöder. det är först nu jag inser hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag behöver henne i mitt liv. detta är ett test på hur det kommer att bli när vi skiljs åt efter skolan. you're the wind beneath my wings.

jag har börjar skriva på en bok om mitt liv som ska vara mitt projektarbete. känns lite läskigt och jag är orolig att jag inte ska hinna klart och att jag ska få ig. men samtidigt vill jag göra detta och jag måste berätta, annars blir jag kanske aldrig hel igen. just nu har jag kommit till den känsliga biten, nian. alla tankar och känslor snurrar inom mig när jag med ord försöker förklara hur jag egentligen mådde. det är ingen lätt sak att skriva en bok om sitt liv när det ligger en så varmt om hjärtat. det är många som sagt att dem vill läsa boken, men jag vet inte om jag är tillräckligt modig för att visa dem, visa dem mitt innersta. allt jag skriver har hänt på riktigt, och en del saker har jag aldrig berättat, för någon. en hemlighet ska förbli en hemlighet, men om jag någonsin ska kunna leva vidare måste jg berätta allt. det är jobbigt men det är nödvändigt. om jag bara får skriva som jag gör så borde det gå. jag har inget val, jag måste skriva den här boken.

detta blev ett långt inlägg, men nu kommer jag nog inte skriva på några dagar. Coldplay väntar och just nu är det allt som jag kan tänka på. jag drömmer mig iväg till en annan värld och jag ska ta vara på den tiden med dem. jag kommer att vara lycklig och förhoppningsvis kan jag leva på styrkan dem ger mig ett tag.

jag älskar coldplay!

you don't know how lovely you are <3