blood and tears

snälla, ta mej härifrån. vi kan fly in i en annan värld där inte smärta existerar, du och jag. snälla, vi kan tillsammans. här finns allt vi inte behöver, men samtidigt allt vi behöver. hur kan något så nära vara så långt bort? kom så flyger vi bort från tårarna, du och jag tillsammans. vi svävar bland molnen. kom och rädda mej för jag är fånge i mina egna känlsor. du måste hjälpa mej hitta en väg ut. snälla, kom och ta mej långt härifrån. snälla, rädda mej från mej själv. please, save me from myself.

tröttheten infinner sej och vissa andetag känns så tunga att ta. smärtan gör så ont, så ont. men jag tillåter att känna smärta. om kvällarna är det jag, smärtan och tårarna. vi är ett. jag vill inte känna smärta, men samtidigt är det någon slags trygghet för den har funnits vid min sida de senaste fem åren. kan jag ens överleva utan den?

fy fan vad jag hatar ångesten. det är nog det värsta. tårarna och ångesten hör ihop, dem lever inom mej. ibland vill jag bara skrika rakt ut, men jag kan inte. det finns inget att skrika ut. det är som det är och så tycks det förbli.

jag tror på ödet. jag tror att det säkerligen finns en mening i att just jag skulle hamna där jag är idag. alla människor jag mött, dem har betydelse för mitt liv. det känns lite läskigt att tänka på det, men tänk om jag inte träffat dem fantastiska människor jag haft turen att träffa. tänk om jag inte fått den hjälpen jag har fått, skulle jag ens sitta här idag då? nej, jag tror inte det. jag hittade någon som brydde sej om mej och som verkligen ville hjälpa. det var något nytt för mej. alla samtal och alla mejl, dem har stor betydelse för mej. det är inte många som vet min bakgrund, men dem som vet känner mej. men de flesta känner bara mej ytligt, dem känner inte den jag innerst inne är. dem känner inte till min smärta och min kamp. dem vet inte att det finns en trasig sida av mej. dem har ingen aning.

kanske är det därför jag känner att jag inte passar in.


men hos mina änglar har jag funnit min plats och där trivs jag <3

skolan börjar om tre dagar och jag börjar må sämre nu igen. det känns som det gjorde när jag skulle börja nian och gymnasiet. paniken och ångesten svider stora hål inom mej och jag kvävs av mina egna tårar. det är jag som skapat allt ont som allt är ett resultat av min osäkerhet. jag vill stanna upp tiden så jag hinner hita mej själv innan det är försent. samtidigt vill jag sluta skolan och hitta ett jobb så jag slipper våndas. allt är tomt.

"Alla ler mot mig och världen är full av liv och glädje, men inom mig är det bara tomt.
Alla skrattar och verkar uppåt, men inom mig är det mörkt."

jag vet inte var jag hittade det citatet från början, men det har varit med mej genom det mesta. i högstadiet stod det på alla mina skrivböcker, men efter högstadiet suddades det undan på något sätt. det är först nu som jag inser hur smart det är. det stämmer verkligen och jag förvånas över hur väl det beskriver mina känslor. det var så det var många gånger. ingen visste att jag mådde dåligt, trots att jag visade tecken på det. ord som "ryck upp dig!" och "sluta vara så jävla deprimerad" fick mej att bli ännu mer inåtvänd eftersom ingen verkade förstå. eller också ville de inte förstå. men jag skyller det inte på någon, det var jag som blev sjuk, inte ni. så ta inte på er skulden för något. det är en del av det som svider mest, att jag höll er vakna om nätterna av oro och att jag fick er att känna skuld. skulden tillhör mej, endast mej. det var jag som tog rakhyveln och tryckte det mot min handled, det var inte ni. och det var jag som grät så mycket att jag fick bita i täcket för att inte höras, det var inte ni. jag skriver inte detta för att tycka synd om mej själv, jag skriver för att bearbeta. för att sätta ord på mina känslor som annars överväldigar mej. jag måste skriva för att överleva. 

min älskade hanna är hemma nu och jag känner mej lite tryggare.  

om en månad är det coldplay som gäller och det gör mej lyckligare än något annat!

men det kommer en tid efter det, efter vad jag hoppas blir den lyckligaste dagen i mitt liv.
jag är rädd att jag inte har något att se fram emot då, att allt tagit slut.

skolan börjar om några dagar och jag är livrädd. rädd för mej själv och rädd för hur jag kommer att må och agera. jag vill verkligen inte, nej. är detta livet? jag väntar på något bättre, något större. jag har fått för mej att livet börjar när man är sisådär 27 år, har pojkvän, jobb, boende och annat som gör en glad. men tänk om livet inte börjat då heller. tänk om jag bara går runt och väntar i onödan och missar självaste livet. kan det vara så jävligt?

jo, så kan det vara för livet är jävligt. livet är jävligt jobbigt och nu tycks det vara jobbigare än innan. jag fightas varje kväll med mina tankar och känslor, för jag vill inte gå i bitar. jag vill vara hel, jag vill bli hel. men hur blir man det?

bara frågor, inga svar.

i morgon kommer hanna hem och det gör mej lycklig. jag saknar levin som är sjuk och jag vet inte hur jag överlevt utan dem nu i en vecka. men å andra sidan har det ju inte varit lätt direkt, det har det inte.

men ett är säkert och det är att jag älskar dem för evigt och dem ger mitt liv en mening <3

i går kväll kunde jag inte somna. mina tankar svävade omkring och plötsligt föll det stora, sorgefyllda tårar nerför mina kinder. lättnaden som brukar infinna sig när allt släpper fanns inte där. jag funderade över meningen med livet och när det börjar, på riktigt. det känns som att jag väntar på något större, något bättre. men sanningen är den att jag inte vet om det finns. hur ska jag överleva därute i världen? den otrygga och ensamma världen som jag inte vill tillbaka till. mina vänner försvinner med skolan, rutinerna tynar bort och jag drabbas av panik när jag tvingas tänka på det. jag måste varna mej själv så jag är redo när den dagen kommer. men det som skrämmer mej mest och det som är orsaken till mina tårar är att jag kommer att vara tvungen att överleva vardagen utan mina änglar. det är först nu när jag snart förlorar dem som jag inser hur mycket dem betyder för mej och hur mycket jag verkligen älskar dem. jag är rädd att jag ska förlora dem och den tanken gör mej förkrossad.

jag kommer inte kunna träffa mina änglar på ett tag. min ena ängel, hanna, är utomlands i en vecka och för mej är det en evighet. hon har varit borta en dag nu och mitt hjärta skriker efter henne.
anna, min andra ängel, är sjuk och jag träffade henne i fredags men jag tänker på henne varje dag och varje kväll. när skolan börjar reser hon utomlands i tre veckor och jag kommer att gå i bitar utan henne vid min sida.
 
jag kan inte föreställa mej hur livet kommer att bli utan dem vid min sida.


HUR FAN SKA JAG ÖVERLEVA UTAN MINA ÄNGLAR?

det finns två personer i mitt liv som betyder extra mycket och det är mina änglar. för att kvalificera sig som ängel räcker det inte med att vara en god vän. det krävs mycket mer än så. en ängel är en person som visar kärlek och som står vid ens sida i både ur och skur. jag har aldrig bråkat med mina änglar för vi har kärlek. kärleken binder oss samman och det dem gjort för mej kan ingen ersätta, någonsin. de har stöttat mej när jag behövde värmande ord och dem vet alltid vad de ska säga. de kommer alltid att betyda speciellt mycket för mej för det är precis vad dem är - speciella.

anna och hanna - jag älskar er, för alltid! <3