blood and tears

så var då ännu en dag avklarad i mitt liv. trots att jag hade prov idag och fick reda på att det var godkänt, så känner jag ingen lättnad. jag känner ingenting alls. hela jag är som förstelnad och jag vet varken ut eller in. jag intalar alltid mig själv att det blir bättre framöver, att jag kommer att må bra igen när alla prov är avklarade, fast jag vet att det inte blir så. jag kommer inte att må bättre om några veckor, det är samma visa än en gång. nu ska jag inte lura mig själv längre, jag ska vara ärlig och kämpa vidare. när jag tänker på framtiden och meningen med livet drabbas jag av ångest och panik. min största, och enda, rädsla är att jag ska ge upp, och att när jag gör det, att ingen finns som jag kan vända mig till. jag har min familj och mina änglar men jag kan inte prata med dem om detta, jag vill inte såra dem ännu en gång. men jag lovar er att jag inte ska fly in i döden. det är modigare att fortsätta kämpa, än att fly in i döden. imorgon är det samtal med kurator som gäller och jag är inte ens nervös. det blir som det blir helt enkelt, hon kan ändå inte hjälpa mig. jag har pratat med många kuratorer och psykologer i mitt liv men inget har hjälpt. men jag hoppas att jag kommer ha fel om denna. det är som skolsköterskan sa, kanske kan man prata mer med någon som inte är kurator, med någon annan, utomstående. kanske känner man att det är svårt att sitta på bestämd tid och prata med någon helt okänd, som sedan ska säga vad man ska göra för att man ska må bättre. nej, jag håller med, någon annan är bättre. jag hade en sådan person, men han försvann och så gjorde även jag någonstans på vägen. önska mig lycka till. eller nej förresten, gör inte det. det är försent ändå.

jag drömde en hemsk dröm men när jag vaknade insåg jag att det inte var en dröm, det var sanningen. det snurrar i mitt huvud och när som helst bryter jag ihop, går sönder i flera bitar. jag kan inte längre le för det finns ingen glädje, allt jag ser är mörker. på torsdag ska jag till kuratorn och det kunde inte kommit lägligare, jag måste prata även om jag inte vill. jag märker hur depressionens mörka ande intagit min kropp men jag är van. någon gång måste allt få ett slut, någon gång måste jag bli fri från det som tynger ner mig. men jag vet inte vad det är som gör att jag mår så dåligt, det är det jag måste ta reda på.

ibland känns det som att livet är totalt jävla meningslöst. vi går runt och lever ett liv vi egentligen inte vill leva. det är precis vad jag gör. det liv jag lever vill jag inte leva. jag måste ändra mina rutiner och ändra på mig själv. jag kan inte längre hålla på som jag gör för då faller jag ännu djupare. mitt skrivande är det enda som räddar mig och som får mig att orka fortsätta kämpa. skolan är jobbigare nu än ever och jag är inte långt från sammanbrott. skolsköterskan försöker nå mig men precis som alla andra lyckas hon inte. ingen kan nå mig. på torsdag är det samtal hos kurator som gäller och jag känner mig totalt likgiltig inför det. jag bryr mig inte om vad hon säger, för vad det än är så har jag hört det förr. i skolan förstår ingen vilket mörker jag lever i. jag är kanske glad i skolan och så, men inom mig råder det kaos. när jag är ensam flyger jag in i min egen värld och där finns det bara mörker. trots det trivs jag där, för där känner jag mig hemma. all min kraft går åt till att kämpa med allt inom mig, så skolan får ta smällen. jag varken orkar eller hinner plugga och jag bryr mig faktiskt inte om skolan alls nu. för mig är det viktiga att hålla mig vid liv och endast jag kan göra det. skolan finns inte ens med på min lista över saker jag måste göra. alla andra skriver önskelistor såhär inför jul på saker de vill ha, på min finns endast en sak skrivet, längst upp - jag vill blir frisk. det är allt jag önskar.

då var även detta nationella prov över, det sista för alltid, fy fan va gött. trots att det värsta är över infinner sig ingen lättnad. allt jag känner att hopplöshet och meningsfullhet. kuratorn ringde idag också, ska dit nästa torsdag. usch, jag vill verkligen inte. trots att jag vill berätta och bli bra så kan jag inte. jag kan inte ens öppna mig för mina vänner, hur ska jag då kunna öppna mig inför en helt okänd människa? jag är delad i två delar, ena delen vill bli frisk och ska berätta allt, medan den andra delen inte ser någon väg ut och känner inte att det är någon idé att berätta för hon kommer ändå inte att förstå. men jag ska verkligen försöka öppna mig och berätta, även fast det gör ont och det kommer att dra upp gamla sår som fortfarande svider. jag måste pröva alla vägar som finns och vi får bara hålla tummarna för att det hjälper. även om det inte hjälper så mycket kanske det hjälper lite grann och för nu räcker det med det.

nu har jag inte skrivit på ett bra tag för jag har haft annat för mig...som att grubbla. min syster har läst min blogg och berättat för mamma att jag nog inte mår så bra. mamma pratade med mig men jag orkar inte förklara. det är inte jättedåligt, men det är inte bra heller...så jag vette fan. men i fredags fick jag en inbjudan till skolsköterskan nu i måndags, så jag gick dit och tänkte vara ärligt för en gångs skull. jag sa som det var, att jag mår sådär, att jag knappt äter och att jag sover dåligt. hon tog puls, vägde, mätte och frågade ut mig om allt möjligt i livet. hon övertalade mig att gå på ett testmöte hos vår nya kurator så nu väntar jag på att hon ska höra av sig. sedan fick jag några punkter jag var tvungen att följa: äta smörgås + dricka mjölk till frukost äta en frukt om dagen äta lunch ja, kan säga som så...lunchen har fungerat än så länge, men frukt och frukost har jag inte fått i mig. ska på återbesök hos skolsköterskan om två veckor så jag får börja lite smått med att äta nu. efter det blir det, om skolsköterskan får bestämma, skolläkare vilket jag tvivlar på...jag är ju inte sjuk direkt och några fel lär han inte hitta. ja, jag har iaf insett en sak med allt detta och det är att jag inte har något att förlora. så jag ska försöka att göra som hon säger även om det är väldigt svårt. jag måste ändra mitt sätt att tänka, det är där problemet ligger. jag kan äta, men jag vill inte. och i skolan är det extremt mycket att göra, hinner knappt andas längre. imorgon är det nationella prov i svenska och på torsdag prov i filosofi. fy fan säger jag bara. hoppas kuratorn är snäll och hyfsat förstående bara. men jag ska inte ge upp. överlevde jag högstadiet ensam i mitt mörker ska jag överleva nu tllsammans med de vänner jag har.

jag mådde verkligen dåligt under lovet och i början av veckan. jag hade redovisning i svenska igår och trodde att det var därför jag mådde skit. visst, det hade säkert en liten del i det, men efter svenskan mådde jag inte alls bättre. det var skönt att det var över, men lättnade infann sig inte. nu sitter jag här paralyserad och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. jag har varit skoltrött sedan åttan och det har gått upp och ner med skolan, men nu känner jag att jag totalt tappat fotfästet. jag orkar inte med någonting alls och skolan kommer sist av mina krioriteringar. mitt fokus ligger på att orka med vardagen och skolarbetet får jag ta när jag orkar. jag sover dåligt på nätterna. det tar lång tid för mig att somna och när jag väl gjort det vaknar jag på natten och är ängslig. jag funderar över livet och varför jag ens orkar kämpa varje dag om det ändå inte tycks finnas någon väg ut. när jag väl somnar igen vaknar jag innan klockan ringde och önskar att jag kunde somna om och slippa skolan. jag är aldrig utvilad utan varje dag är det vljan som håller mig vaken. jag längtar till helgerna men inte ens då kan jag slappna av. det enda som hjälper nu är mitt skrivande. det hjälper mig att bearbeta och att slappa av, samtidigt som jag får ett nytt perspektiv på mitt liv, vilket gör att jag tar livet lite lättare. jag var trots allt nära att förlora allt här i livet och jag är stolt att jag sitter här idag. tänker jag på det och på de nära jag har kanske jag kan få en stunds ro, om jag har tur.

jag mår bokstavligt talat illa när jag tänker på hur lätt det är för mig att falla tillbaka. rakhyveln skriker efter mig varje minut nu och jag kämpar med all energi jag har för att inte fly dit igen. jag vet hur lugnet kommer att infinna sig och jag vet att det är något jag behöver. jag kan inte andas och jag kan inte sova. jag behöver ett break från allt vad skola heter, jag behöver hitta livet igen. jag har inte tänkt alls på hur jag mår på ett tag men nu har jag förstått hur dåligt jag börjar må. jag kan inte skrika, jag kan inte gråta och jag kan inte skära, men på något sätt måste allt inom mig ut. jag blir förvirrad när jag än en gång går vilse i mina egna tankar och jag är rädd för återfall. inte nu, men efter studenten. jag har hållit mig borta från skärandet för jag vill inte ta studenten med ärr på mina armar, men efter det är det fritt fram. efter studenten har jag inga mål och det är livsfarligt för mig att inte ha det, för det är det som i stunden håller mig vid liv. det är inte bra att jag kämpar så hårt för att hålla mig borta från rakbladen, för om jag får ett återfall kommer fallet att vara tusen gånger värre än innan, och då kommer jag att ha svikit alla inklusive mig själv och jag tror inte jag kan leva med den skulden. jag kan bara inte kasta bort de här 1,5 åren utan skärandet för då kommer allt att ha varit förgäves och då finns det verkligen ingen väg ut.

hur fan ska jag göra?
jag är fast i en ond cirkel sen 4 år tillbaka och jag tycks inte komma ur den. och jag frågar mig själv frågan som varje dag hemsöker mig:

om jag inte lyckats bli frisk med hjälp av både vänner, familj, kuratorer, psykolog och lärare - kommer jag då någonsin att bli frisk?

det verkar som om jag behöver något annat. kanske behöver jag falla hårt för att sedan arbeta mig tillbaka steg för steg, sakta men säkert.
jag har insett att jag nog behöver prata, trots att jag inte kan. men det är försent för det nu, jag är redan förlorad sedan längesedan.

jag har sovit dåligt flera nätter i rad nu, men i natt var den jobbigaste. jag drömde att jag såg den lärare som hjälpte mig att överleva i högstadiet, och det är alltid jobbigt när sådana drömmar infinner sig. vi pratade som om det skulle kunna vara nu, allt passade in i tidpunkt. när jag sedan vaknade var det inte långt från tårar och jag insåg hur jävligt jag egentligen mår. jag kommer aldrig bli av med dessa tankar och känslor, de lever inom mig natt som dag. jag vill inte tänka på dem, men samtidigt kan jag inte heller förneka dem. allt är en balansgång mellan liv och död som jag vandrat så länge nu. jag försöker intala mig själv att det inte var så farligt, att jag bara mådde lite dåligt, fast jag vet hur allvarligt det faktiskt var. om man tänker efter finns det inte mycket som är värre än att leva ta livet av sig. hur kunde det gå så långt frågar jag mig varje dag, men finner inga svar. jag vill hittasanningen om mig själv och jag vill gå tillbaka till de trygga åren av mitt liv. nu är jag på en färd ensam och om några månader är jag fri och det finns inget mer skrämmande än det. om jag faller tillbaka, men ska jag vända mig till då? då har jag ingen lärare att prata med, ingen kurator, ingen psykolog och kanske är jag helt ensam då. jag är rädd för vad som kan hända, men mest av allt är jag rädd för att alltid vara vilse.

jag måste inse hur allvarligt det var och hur dåligt jag mår för först då kan jag gå vidare.