blood and tears

Usch. Nu börjar sommaren närma sej med stormsteg och jag fylls som vanligt med panik. Jag vill inte, men jag måste. Jag måste klara av en normal vardag, även om det råkar vara sommar. Jag har lovat mej själv att inte falla tillbaka, men jag vet hur enkelt det verkar när allt känns fel. Ju närmare sommarlovet vi kommer, desto sämre mår jag, och jag vet inte hur jag ska få stopp på det. Jag har redan nu gråten i halsen, hur blir det då sen? Jag vill bara gråta ut allt, men mina tårar har tagit slut. Hur gör man då för att må bättre?

Jag orkar inte mer, men jag måste orka. Jag har inget att sträva efter, allt känns bara piss. Jag ligger i sängen och blundar på kvällen, men jag är vaken. Det går inte att sova. Alla tankar tränger sej på, som jag vet är förbjudna, men jag orkar inte längre tvinga bort dem. Mina krafter tog slut för länge sedan.

Jag kan inte ens förklara vilket krig som ständigt pågår inom mej. Jag pendlar mellan att vara glad och social, till att gå in i min egen bubbla, där jag inte ska vara. Men jag vet inte hur jag bryter mönstret, allt är ju så tryggt i min egen lilla värld. Jag vet att jag inte klarar mej själv i min bubbla, jag måste ut. Men jag har varken motivation eller kraft.

Väck mej, snälla. Jag måste få luft.

I detta blogginlägg tänker jag vara fullständigt ärlig. Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
 
Om jag fick önska skulle jag vara lång, trådsmal och med extremt smala ben. Det som andra tycker är sjukt tycker jag är snyggt. Vissa dagar äter jag ingen mat alls, endast godis och andra sötsaker. Jag har nog ett så kallat sockerberoende. Jag kan helt enkelt inte leva utan socker. Jag har flera gånger suttit vid toaletten och velat spy upp allt, av hat mot mej själv. Jag har haft galgen i högsta hugg, men kväljningarna får mej att avstå. Enda gången jag spytt av svält var en gång förra året då jag inte ätit någon mat på någon dag, och sedan tryckte i mej glass. Då mådde jag riktigt dåligt. Även idag var jag nära den känslan. Jag åt en halv macka till frukost, en chokladboll och några banana skids till lunch, och sedan ett antal kakor och lite choklad efter skolan. Sen nu på kvällen åt jag en mörk macka med korv på, och efter det mådde jag riktigt uselt. Jag gör detta om och om igen, utan att lära mej någonting. Jag inbillar mej själv att "om jag bara blir lite smalare så kommer allt att bli bra", fast jag vet att det är fel och sjukt att tänka så. Men eftersom jag skulle vara ärlig tänker jag vara det. Det är såhär det är, och sedan högstadiet har jag hoppat över skollunchen. Oftast hoppas jag inte över maten för att jag ska bli smalare, jag gör det för att jag inte har någon aptit, och speciellt inte i skolan. Jag gillar inte mat, jag mår illa av att se det. Jag överlever på godis, bokstavligt talat. Om jag slutade med godis, vilket jag så desperat verkligen vill, så kommer jag att tyna bort, men samtidigt är det något som lockar mej. I högstadiet kunde jag inte raka mej utan att skära armarna. Det kan jag idag, men fortfarande slår tanken mej att "alla kommer att bli bra om du bara gör ett litet jack". Även detta är ett sjukt beteende som jag så desperat vill bli av med. Men jag minns dem dagar med glädje, för då kunde jag ventilera mina tankar och känslor via mina armar. Idag har jag inget. Endast mina tårar och denna blogg. Utan skrivandet vore jag ingenting. Visst, jag har musiken som ett stöd och utan musiken vid min sida hade vägen varit ännu tuffare. Men jag behöver prata eller skriva, och eftersom jag ännu fortfarande inte kan prata om vad som hände och om hur jag mår blir denna blogg ett måste för mej. Jag går vilse hela tiden i jakten på vem jag egentligen är. Jag har ett kasst självförtroende som måste bli bättre.

Jag är rädd för framtiden, för jag är rädd för att bli lämnad ensam igen. Jag vet inte om jag klarar av att möta världen, när jag knappt orkar med vardagen i sej. Kommer jag att klara mej på egen hand, eller kommer jag att tyna bort. jag kämpar på varje dag, varje morgon tar jag nya krafter. Det är ett måste, för jag vill faktiskt inte tillbaka till åren då allt var fel, även om det lockar. Jag var skyddad och trygg, och nu är jag ute på farligt vatten, alldeles ensam. Men jag SKA orka, för jag vet inget annat. Och jag har alldeles för mycket att förlora denna gång. Överlevde jag då, kan jag överleva nu. Jag måste bara bestämma mej.

jag har bara ett ord att säga: JA!!! xD

jag och pappa åkte iväg til tingvalla för att se carlstad united ta emot gefle if. matchen började förvånansvärt bra för vår del, 1-0 i halv lek. i andra halvlek började bra, 3-0 blev det, då trodde vi att det var klart. men man ska inte ta ut segern i förskott. det blev både 3-1, och 3-2 det senaste med endast 5 minuter kvar. men carlstad höll igen och vann matchen! riktigt jäbla gött. det var ren glädje och det var rikigt fin fotboll. det var nästan så att jag ville gråta, så glad var jag. sen när jag kom hem delade jag nyheten med mamma, och föreslog att hon skulle sms:a tränaren som hon känner. jag sa att dem ju faktiskt slog ett allsvenskt lag! och bra på fotboll som min mamma är, svarade hon: "är det bra eller". jag trodde hon skojade, men icke då. så jag fick förklara att det inte kan bli så mycket bättre, så hon löd mitt ord och skickade sms och gratulerade till en bra match och vinst. jag får nog lura med mamma någon gång på en match, så att hon förstår vad sporten går ut på. på andra avenyn sa dem i ett avsnitt att det vore bättre att ge dem en varsin boll. det höll syrran med om, som inte heller är särskilt sportintresserad. det är jag och pappa som håller sportandan igång i den här familjen. nu ser jag fram mot nästa match på söndag, seriespel mot värnamo hemma. desvärre är nog carlstad ganska trötta nu, men jag hoppas att dem hinner vila upp sej.

nu väntar jag på att hanna ska komma hit och sen ska vi kanske träffa levin och några till.

det finns bara ett lag i mitt hjärta - carlstad united.