blood and tears

Mamma frågade mej förut idag om dem skulle vara orliga för att jag börjar isolera mej igen. Jag liksom skrattade bort det. Men hon har rätt, jag börjar nog omedvetet att isolera mej, och jag har blivit van vid det. Jag tänker inte på det, utan det bara blir så. Jag trivs i min ensamhet och med nära och kära. Jag vill att dem ska fråga hur det är, men jag vill inte prata om det. Det är alldeles får många tankar som svider på insidan, och som vill komma ut. Så fort någon börjar prata om mina känslor och hur jag mår, börjar fasaden att spricka och tårar börjar tränga på. Jag klarar inte av det, allt är som det brukar vara vid den här tiden. Men en positiv sak är att jag inte tänker på hur jag mår, inte hela tiden som jag gjort förr. Jag vet att familjen bara bryr sej om mej och vill mej det bästa, och det värmer mej. Men om allt är fruset, hjälper då en varm vindpust?

Det känns inte som sommar, det känns bara som ett kortare lov. Men jag vill inte inse att det är nu det jobbiga börjar, för jag vill inte tänka på det. Jag försöker att bara vara som jag brukar vara, jag tänker att jag är ledig en kortare stund. Jag behöver sova och vila ut och det är så jag måste tänka. Jag får inte bli panikslagen nu när det är sommar, så istället tänker jag inte på det. Men sommaren har inte riktigt börjat än känns det som. Jag har sommarskola i två veckor till, och dem riktiga känslorna kanske infinner sej då, när jag är helt ledig. Nu har inte vädret varit det bästa heller, så tankarna kommer nog då. När allt är ljust och då alla mår som bäst - då mår jag som värst. Det är konstigt det där, men det är faktiskt så det är. Och jag vet inte om jag kan ändra på det. Men jag gör mitt bästa för att förhindra det. Men är det tillräckligt?

Jag gråter när jag tänker tillbaka på åren, åren då allt var som värst. Åren då jag inte ville leva mer, då allt var en plåga. Jag tänker tillbaka med tårar i ögonvrån, för jag vet hur ont det gjorde, och hur ont det fortfarande gör. Men samtidigt som det gör så fruktansvärt ont, fylls jag med glädje och värme över vad alla gjorde för min skull och alla människor som brydde sej. Det var dem som räddade mitt liv. På kvällen när det är mörkt och jag ligger hopkurad under det varma täcket kommer tankarna och känslorna tillbaka, och i det ögonblicket går det inte att ignorera dem. Jag måste ta mej igenom dem och komma ut på andra sidan, även om vägen blir kantad av både tårar och skratt. Jag behöver tänka tillbaka och se vad alla gjorde för mej, och hur mycket jag är älskad. Och ibland kommer det tankar om hur dåligt jag mådde, och då kan jag inte längre hindra tårarna. Dem är oemotståndliga. Vissa dagar är gråten så kraftig att jag måste bita i täcket för att inte höras. Såhär såg en helt vanlig kväll ut i två år, nu sker det allt mer sällan, men det sker fortfarande. Och så länge det sker måste jag arbeta för att bli frisk. För jag vet inte helt säkert att jag är det ännu. Men jag ska bli det. Jag ska ta kampen för i slutändan är det värt det, för det har jag blivit garanterad.  

And it's not a cry that you hear at night
It's not somebody who's seen the light
It's a cold and it's a broken hallelujah



Första riktiga dagen på sommarlovet innehöll både sommarskola, regn och åska.- en perfekt början på sommaren. Jag har också varit snäll och hjälpt pappa ute och fixat med blommor. Han och mamma påminner mej ständigt att jag inte ska tro att jag bara kan sitta framför datorn och hemma hela sommaren, dem vill att jag ska hitta på saker, vara med kompisar och vara allmänt social. Och jag ska verkligen anstränga mej för att det ska lyckas, men jag känner redan nu hur det börjar bli svårare och svårare. Men jag har förändrats sedan förra sommaren, men fortfarande sitter tankarna i bakhuvudet någonstans.

Tårarna brukar rulla nerför kinderna nästan varje kväll, men igår var dem extrema. Det var inte små, sorgsna tårar som rullade, nej det var stora hysteriska tårar som kom forslandes ner. Men jag behövde få ut det, och det känns så mycket bättre nu. Men det konstiga är att jag inte gråter för att jag är ledsen, utan jag gråter när jag tänker på alla dem som bryr sej om mej och som älskar mej, och som jag älskar tillbaka. I mammas famn känner jag mej trygg, och dit söker jag mej ofta för skydd. När allt blir för mycket och jag inte orkar mer, kryper jag upp till mamma och är den lilla flicka jag innerst inne är. Dem bryr sej och det gör ont i mej när jag tänker på vad jag utsätter dem för. Jag har dragit dem genom smärta och lidande, något som jag aldrig önskade dem. Men dem gjorde det för min skull, och vi har kommit närmare varandra, hela familjen. Och det tycks mej att vi kämpar hårt för att det inte ska hända igen. Så därför är jag glad och tacksam över deras påtryckningar eftersom jag vet att dem bara vill mitt bästa. Alla familjer har sina problem och det här är vårat. Men vi ska stå enade och klara allt, för vad ska vi annars göra. Det finns inget "ge upp" längre, och det borde det aldrig heller ha funnits. Med deras hjälp ska jag klara det, vi ska klara det tillsammans. "Ensam är stark" heter det, men utan dem är jag svag, och jag vill aldrig mer utsätta dem för det jag gjorde. Dem har gjort alldeles för mycket för mej för att jag ska kunna svika dem igen. Jag säger inte att allt är klart nu, långt ifrån. Men jag kommer att klara det, om det så ska ta flera år till. Jag måste klara det, för denna gång har jag något att förlora.      

Imorn och tre veckor framöver är det dags för sommarskola. Jag vill inte. Fast jag hoppas att det blir lite roligare än förra året, plus att den i år är på tingvalla. Men jag hade hellre varit hemma och slappat. Men jag antar att det är bra att få komma ut och träffa lite folk.

Jag ska överleva sommaren, och det förhoppningsvis utan tårar varje kväll och sammanbrott.

Men jag vet att det krävs mycket av mej för att klara det. Men jag ska klara det. Jag har inget annat val. För lämna er tänker jag inte göra.

Igår satt jag och läste igenom mina gamla blogginlägg från 2 år sedan och framåt, och det högg verkligen tag i mej, fortfarande. Det jag skrivit kändes inte som jag, men på ett sätt ändå. Samma känslor och tankar, men ändå inte. Jag hade glömt bort en del saker som jag nu fick reda på, och det kändes bra, för någonstans kommer jag ihåg det. Jag har nog förträngt det.

Tårarna rullar nerför mina kinder varje kväll, men jag tror att dem behövs. Det är lika bra att jag släpper fram dem, än att jag håller inne dem. Bättre med små sammanbrott än ett stort, så resonerar jag i alla fall.

I skrivande stund vill jag bara lägga mej ner och bryta ihop totalt. Alla känslor överväldigar mej, och nu känns det som det brukar göra. Jävla sommar. Mina tårar rinner och min mage gör fruktansvärt ont. Och jag vet att allt hänger ihop. Fan. Varför måste det hända om och om igen. Jag kämpar hela tiden mot onda tankar, men jag kommer alltid tillbaka. Tillbaka till det mörker där jag trivs och som jag känner mej trygg i. jag är så jävla frustrerad på att jag misslyckas hela jävla tiden. Så fort någon säger något kan mina tårar falla. Och imorgon är det skolavslutning. Grattis Anna, det här gjorde du bra.

Hela min familj verkar göra sej förberedda på att jag ska isolera mej, så dem försöker hitta på saker med mej. Jag får knappt sitta vid datorn eller själv. Jag vet att dem gör det för min egen skull, och det värmer i mitt frusna hjärta. men mitt hjärta är inte bara fruset, det har gått sönder, och varje dag skär jag mej på skärvorna. Jag måste limma ihop delarna, men jag vet inte hur dem passar, eller ens om dem gör det.

Jag börjar tappa hoppet nu, för i flera år har jag sagt att det ska bli bra, att jag ska kämpa för det. Men det tycks inte fungera. Jag vill inte. Jag orkar inte. Ingen sömn, ingen aptit, ingen motivation, ingen energi och inte ens någon glädje i att träffa vännerna.

Det tycks mej snarare vara som det nog alltid har varit. Jag har mått helt okej under den mörka perioden av året, men direkt när ljuset kommer försvinner min ork. Det enda jag vill är att må bra igen, det är min högsta önskan.

Det ska stå överst på önskelistan till jul.

Jag vill må bra igen.

Men både ni och jag vet att det är en lång väg dit. Det finns bra dagar, det finns det. Men det blir färre och färre. Mitt tålamod börjar ta slut och jag blir förbannad jag vill så gärna bli bra igen. Jag vet att vissa människor anser att man blir bra, bara man vill det. Det verkar tro att man inbillar sej, att man vill få folk att tycka synd om en. Allt det är en stor fet lögn. Jag vill verkligen bli frisk, och jag har försökt så länge nu. Men jag vet att kampen inte är över ännu. Det kommer att ta många år för mej att bli frisk, och det har trots allt bara gått drygt 2 år sedan jag först sökte hjälp och vågade berätta hur det stod till. Och då hade det redan hunnit gått 2 år av ständig gråt, nedstämdhet och självmordstankar.

Så det är kanske självklart att det tar lång tid, men hur länge orkar jag fortsätta. Hur länge orkar jag hålla hoppet uppe. Jag känner att jag mår bättre och bättre under vinterhalvåret, men sämre och sämre under sommaren. Jag känner mej vilsen. Vad fan ska jag göra?

Ute är det varmt och här hemma doftar det sommar. En lukt som både gläder, men framför allt skrämmer. Mamma frågade förut, när vi var ute och gick, hur det är på gymnasiet nu. Jag svarade att det är bra. Hon påpekade att jag väl kommer ihåg att jag inte mådde så bra i början av gymnasiet, och framför allt i slutet av högstadiet. Jag svarade att det ju faktiskt var tråkigt på högstadiet, men att det är roligare nu. Både hon och jag är förberedda på vad som komma skall, eftersom vi vet att det kommer att bli en tuff kamp. Varken hon eller jag vill tillbaka till den tiden med BUP-samtal och allt vad det innebär att må skit. Jag vill verkligen bli helt bra, men så mycket jag vill bli frisk, så lite energi har jag att genomföra det.  Kampen att överleva är en ständig kamp, och det gör sej påmind under sommaren. Mamma sa att jag ju brukar isolera mej under sommaren, och hon har ju helt rätt. Jag tappar lusten och orken till precis allt. Inte ens mina närmaste vänner orkar jag ringa efter. Men jag vill att ni har förseende med detta. Jag vill inget hellre än att umgås med er, men jag tappar orken och energin, eftersom all min energi går åt till att hålla mej ovanför ytan. Men peppa mej gärna, för det gör mej bara gott i slutändan. Mamma frågade om jag har några kompisar att hitta på något med, och det har jag ju. Hon till och med sa att jag ju kan vara ute sent eftersom jag kan sova när jag slutar sommarskolan eller när jag är ledig. Hon vill verkligen mej väl, och hon vet att jag var arg över att jag inte fick stanna ute länge för nåt år sedan. Men det är andra tiden nu. Jag kan vara ute, jag bara vill det inte. Fast innerst inne vill jag ju det, jag bara tappar allt. Usch. Snart är det verkligen sommarlov och jag har inte riktigt förstått det än. Jag känner hur frustrationen och tårarna gör sej påminda, men än har inte något utbrott kommit. Det känns tryggt att veta att jag har min familj och mina absolut underbara vänner i närheten, och jag älskar dem av hela mitt hjärta, även om den mörka sidan av mej ibland tar övertag. Så glöm gör all det inte det. Mamma såg mej bryta ihop totalt förra sommaren, men jag känner ändå att det kom något gott ur det. Dem flesta som bryter ihop kommer över det efter att tårarna tagit slut. Så är det inte riktigt för mej. Det är då det börjar för mej. Jag har en mask på mej, och bakom dem gömmer jag mej. Där är det tryggt och endast där känner jag mej säker. Så när då allt bli för mycket och masken varit på för länge, då kommer allt ut med masken, och mina riktiga känslor visar sej. Det är inte så att jag vill gömma mej, eller att jag tänker på det. Med åren har det blivit en del av mej, och jag märker inte när den är på. Men det gör jag när den åker av.

Denna sommar krävs en förändring. Jag behöver bli bättre. Jag kan inte jämföra med hur det är resten av året, för då mår jag förhållandevis ganska bra. Det är sommaren jag ska fokusera på. Dem värsta tiderna och som det förmodligen alltid kommer att vara. Jag ska vara stolt och glad den dagen sommaren kan kännas som en glad tid och då jag mår nästan lika bra som under resten av året.

Men dem som verkligen känner mej vet att det är långt kvar dit. Men jag ska inte ge upp. Jag vet att det tar lång tid att reparera den skada som blivit skedd, men det är värt det.

Det har jag blivit garanterad.

jag vet inte ens hur jagska börja, eller var. alla känslor är för stora, och jag varken kan eller orkar hantera dem. det känns nu som det gjorde för två år sedan, eller kanske förra året. inte ens det vet jag säkert. jag hade en fruktansvärd jobbig natt först natten i göteborg. jag drömde om den här läraren som hjälpte mej under högstadiet, och jag drömde att jag träffade honom och att vi snackade. denna smärta är extremt jobbig, eftersom jag hela tiden anstränger mej till det yttersta för att inte tänka på det. men samtidigt vet jag att jag kan träffa honom när som helst. just nu har jag blandade känslor om hurvuda jag skulle klara av att prata med honom. det är så många frågor jag behöver svar på, och som ingen kan svara på. alla blir så tydligt när jag drömmer, och jag orkar inte med det. dagen efter kommer alla känslor och tankar, och genast sjunker mitt humör i bott. om jag träffar honom kommer jag att minnas och då inte bara dem bra stunderna, utan först och främst dem dåliga. ch dem försöker jag att stöta bort. men någon gång måste jag ju ta tag i det, men jag vill vänta tills kraften och orken har samlat sej, och jag vet att det inte kommer att påverka mej på samma negativa sätt som tidigare. och där äer jag dessvärre inte ännu.

det känns som att jag är fast i en bubbla som jag desperat vill ut ur, men kraften och motivationen saknas. jag gillar livet, det gör jag verkligen så förstå mej inte fel. men ibland känns allt verkligen så långt borta. kommer jag att falla tillbaka på nytt eller kommer jag att leva ett helt friskt liv utan tårar och mörka tankar. och i så fall, kommer jag att glömma allt, eller minnas med glädje. som sagt, en massa frågor som ingen vet svaren på. det får framtiden utvisa. men är det något som skrämmer  så är det just framtiden, och den vill jag varken tänka på eller planera. jag tar en dag i taget, verkligen, och jag kan inte säga något om min framtid förens jag vet med säkerhet att alla mörka tankar och känslor är avklarade. och det vet jag heller inte ännu.

dem senaste veckorna har gått förvånandsvärt bra. jag har försökt att inte tänka på känslor så mycket, och det tycks ha fungerat. men samtidigt vet jag att det är nu det jobbiga börjar. sommarlovet är endast en vecka framför, och paniken börkjar tränga sej på. den välkända paniken som har drabbat mej varje sommar sedan jag var 14 år. jag hoppas varje sommar att det ska vända, men hittills har inget hänt. men jag har ändå hoppet om en förändring, och det var det som en gång räddade mej. hoppet om att allt kommer att ordna sej, det låter lite klyshigt, men det är sant. allt blir bra, det tror jag. det gäller bara att hitta dit. men denna sommar tror jag mer än innan att det ska bli bättre. jag kan inte sikta mot att bli helt bra, för det eventuella fallet kan bli för stort. men jag kan sikta mot att bli bättre och tror mej, det ska jag göra.

mina vänner får lida för hur jag mår. jag har inte träffat levin på evigheter, och hon har en utstrålning som alltid får mej på bättre tankar. dessutom har hon världens största hjärta och jag är glad att jag finns i det. jag saknar dem, men jag har inte kraften att göra något åt det. jag vill bara vara hemma och ta det lugnt, för det behöver jag, men jag vet att jag behöver mina vänner mer än något annat just nu. mamma säger ibland att jag inte ska sitta på mitt rum själv, för det är där som mina negativa tankar bildas, och hon har kanske rätt. om jag umgås med familjen känns det kanske bättre för stunden, men sen i min ensamhet kommer allt tillbaka. undra om jag skulle må bättre om jag aldrig var ensam. jag tror inte det, då skulle jag spricka för alla känslor skulle förr eller senare komma ut. då känns det bättre att släppa ut lite i taget istället för att explodera.

det här är mitt sätt att uttrycka mej på, och jag som sa att detta skulle bli en glad blogg.

glöm det. det är försent för det.

Imorn är det göteborg med familjen som gäller. Mamma ska examineras (hon läser montessoripedagogik), så vi ska dit och heja på. Fast vi får inte vara med på själva ceremonin eller vad dem ska ha, men vi tycker det kunde vara kul ändå. Inte fel med en heldag i göteborg. Där har jag för övrigt inte varit på länge, så det ska bli riktigt kul att åka dit. Jag ska verkligen försöka att vara glad, för det har jag alla förutsättningar till att vara. Och jag tror faktiskt att det kommer att bli en lyckad helg med mycket sol och njutning av livet.  

Dem här sista dagarna i skolan är verkligen tråkiga, för vi gör ju inget. Man lämnar in böcker och får reda på betyg bara. Inte världens roligaste direkt. Fick reda på att jag trots allt lyckades kamma hem ett g i franska igår, och ett vg i samhäll b. så på nått sätt har jag ändå lyckats, och det trots hur allt har varit.

Satt förut och tänkte tillbaka på alla jobbiga stunder, och det slog mej hur jävla dåligt jag faktiskt mådde då. Det var inte som en liten knuff i sidan, det var som ett hårt knytnävsslag mot magen. Jag kommer ihåg vissa saker som jag inte vill minnas, men som jag inte kan glömma.  Alla tankar var för jobbiga för mej att ta del av, jag kollapsade mentalt. Det är så många känslor som trängs inom mej, men som jag inte kan dela med mej av. Jag kan inte sätta ord på vad jag känner. För att förstå allt måste man återvända till platsen där allt hände, min högstadieskola, men det är den sista platsen jag vill vara på nu.

Hemma kommer allt tillbaka, och tankarna som en gång fanns där finns där, men nu vet jag hur jag skrämmer iväg dem, något jag inte visste då. Förut hade jag en skyddsmask på mej för att inte visa någon hur jag mådde, inget hade någon aning om hur allvarligt allt var. Varken familjen, vännerna eller lärarna. Tillslut tröttnade jag på allt, och jag var rädd för mej själv, och vad jag var kapabel till. Jag sökte hjälp, och jag undrar ständigt hur mitt liv hade sett ut annars. Nu är jag oftast glad i skolan, och då låtsas jag inte. Jag kan förtränga mina känslor för ett tag, men när jag samlat på mej tillräckligt länge spricker jag, men det måste jag få göra. Jag tror att det räddar mej. Så det är ändå en skillnad mot förr, jag vågar vara både ledsen och glad, och masken börjar tyna bort mer och mer. Men det är fortfarande inte helt borta.

Har nu äntligen fixat biljetter till coldplay, den 17 september gäller det. Jag hoppas verkligen att jag mår bättre, nu när jag har något att se fram emot. Nu måste jag överleva sommaren, för jag måste se dem. Deras musik har förändrat både mej och mitt liv på ett sätt jag inte kan förklara. Deras musik finns ständigt inom mej, och gör mej både glad och ledsen.

Snart är skolan slut, och jag har drabbats av panik. Jag orkar inte med sommaren, inte nu. Och sen hotar mamma med att hon ska ringa psyk eftersom hon påstår att jag har anorexi, bara för att jag säger att jag har tjocka ben. Jag har inte tjocka ben, men jag vill ha smalare. Dem jag jämför mej med har smalare, och jag intalar mej själv att jag kommer att må bättre bara jag får smalare ben. Jag vet att det är sjukt att tänka så, men det betyder ju inte att jag har anorexi för det. Men jag vet innerst inne att det inte skulle hjälpa ett dugg, det skulle nog bara göra allt värre än vad det redan är. Och det är det sista jag behöver just nu. Just nu behöver jag fokusera på att orka vidare, för jag ska vidare. På nåt sätt ska jag klara av även denna sommar.

Skolan är i alla fall väldigt slapp just nu, och jag försöker passa på att vara ute i solen så mycket som möjligt nu när jag känner för det, för jag vet aldrig när nästa gång blir. Och på torsdag drar familjen källgren till göteborg, och det ska bli riktigt skönt. Jag längtar verkligen och jag tror att jag behöver en liten paus från verkligheten, om så bara för några dagar. Mamma har läst montessori i två år nu, och hon ska examineras på fredag. Ska bli skönt att ha mamma hemma lite oftare nu, och hon har lovat mej att vi ska shoppa kläder i helgen, vilket vi inte gjort på evigheter.

Jag gråter när jag tänker på allt fint som alla gjort för mej. Jag misslyckas gång på gång, men deras kärlek är villkorslös. Jag gör dem besvikna, och det gör ont i mej. Men jag gör mitt bästa utifrån mina förutsättningar, som just nu inte är dem bästa. Men jag vet att dem alltid kommer att stötta och älska mej, och jag ska ge dem allt det tillbaka. Det är jag skyldig dem efter allt det gjort för mej.

<3