blood and tears

åkte hem lite tidigare från universitetet, frukstansvärt tråkigt var det. asmycket folk, och vi höll alla på att somna. så nu har jag varit hemma ett tag och softat. ska iväg till musikskolan snart och sjunga, wiie :) jag har suttit och sjungit nu i säkert en timme, så det känns gött. alltid skönt att känna att rösten funkar trots att en förkylning håller på att tränga sig in i min kropp. imorn är det fredag, gött. ska kanske hem till ida-bruden på lördagkäll, vi får se hur det blir. annars ska jag bara ta det lugnt och försöka skriva lite på mitt projektarbete också.

torsdag morgon, usch. ska strax iväg till universitetet vilket jag inte alls känner för just nu. hade föredragit att ligga kvar i min varma och sköna säng istället. but i guess i have to go. slutar där runt halv 1, och sedan ska jag hem och tillbaka till stan igen, sång. orka borka. vet dessutom inte om det var idag vi skulle ha masterclass, hoppas verkligen inte det. imorn är det ganska slapp dag. svenska där vi inte gör något speciellt, och sedan historia där vi har läxförhör. snark. kanske borde plugga lite på det, har bara läst sidorna och skrivit sammanfattning. ja ja, shit samma. det går väl som det går. världen lär ju inte gå under om jag misslyckas. bussen går 5 i 8, så nu måste jag göra mig iordning.

nu sitter jag fortfarande här i skolan och slappar. har lugnat ner mig lite och känner att jag faktiskt kan klara detta bara jag tänker till lite. men nu är jag taggad att göra denna jävla intervjun än gång till. någon gång måste jag väl ändå klara det, eller? inatt har jag knappt sovit något alls. så dåligt som jag sovit under de senaste veckorna har jag aldrig gjort förr, inte ens när jag mådde som sämst. vaknar orolig på natten, och sedan ligger jag och halvsover fram tills klockan ringer. så känslan av att jag sovit ut infinner sig aldrig. på natten när jag ska sova, svävar läskiga ansikten och spöken mmot mig när jag blundar, vilket inte är särskilt trevligt. det gör att jag inte kan sova, och ligger och vrider på mig tills jag somnar av att jag är helt utmattad. i hate it. om inte det blir bättre måste jag fan prata med skolsköterskan om tips, hon brukar ha koll på sånt. kuratorn på onsdag och det kunde inte komma lägligare. nu bär det snart av till musikskolan där jag idag ska ha en vikarie, får se hur det går. för en gångs skull har jag faktiskt tränat på läxan, men det brukar gå sämre för mig då, konstigt. kanske är jag bra på att improvisera, vem vet. men det ska allt gå bra.

nu sitter jag här i skolan och hatar allt som har att göra med denna helvetiska skola jag går i. lämnade in mitt nya reportage till läraren, vilket tydligen fortfarande inte är godkänd. jag har frågat vad som är fel, men han vägrar svara. jag hatar honom och han hatar mig. så nu får jag göra ett nytt reportage, och denna gång tänker jag intervjua min pappa om bandy, ett ämne jag vet att jag kan något om. så nu ska jag fundera på vad jag måste ha med, för snart går tiden ut och då är det försent att läsa upp. jävla skit skola. ska bli jävligt skönt att slippa dig om några månader! nämnde jag att jag hatar skolan?

om allt nu verkar rulla på i en behaglig takt, varför känner jag mig då inte som vanligt. fast, det förstås, vanligt i mina ögon är inte samma som för er. vanligt betyder i mitt sammanhang att mitt humöt pendlar från helt okej, till deprimerad på nolltid. maten skippas och sömnen är orolig. jag vaknar mitt i natten, drömmer mardrömmar, och har jag tur vaknar jag runt 5-tiden och är pigg. ja, detta är faktiskt min vardag och detta är vanligt i mitt liv. men nu är det värre. jag är irriterad, skuldkänslorna över något jag inte vet kväver mig, och hatet gentemot mig själv bara ökar ju mer tiden går. men jag känner igen mitt beteende. hos kuratorn i höstas någon gång berättade jag om hur jag inte ser någon väg ut, hur allt bara är mörkt. att det inte är någon idé längre. och nu är jag tillbaka där. jag är överkänslig och bara att skriva detta meninglösa inlägg får klumparna i min hals att trycka sig allt längre upp i halsen. varför kan jag inte bara vara glada som alla andra verkar vara?! ska det vara så jävla svårt? tydligen ja. men jag har lärt mig av mina misstag och jag ska fortsätta kämpa tills den dagen kommer då jag stolt kan se in i dina ögon och säga att jag faktiskt är frisk. att allt bara är bra. men då knackar väl nästa problem på dörren...

första dagen i skolan efter lovet, and i survived. kuratorn och skolsköterskan kom faktiskt idag och informerade oss om vilka de är, vilket kanske är lite väl sent nu. men, bättre sent än aldrig i guess. på historian sa vår lärare att min inlämning om medeltiden var mycket bra, 3 eller 4 plus vilket är max. så nu får jag väl lägga ner mig lite på nästa förhör som är på fredag, men egentligen spelar det ingen roll. jag kommer att bli godkänd ändå för nu ska det bli strängare med betyg. men alltid något iaf. på psykologin fick vi reda på vårt provreslutat, och out of the blue fick jag godkänt. kan ni förstå. jag tyckte inte jag kunde något alls, men tydligen räckte det ändå. gött. nu är det texten jag ska ha godkänt i, sedan är det lugnt ett tag nu, hoppas jag iaf. resten av dagen tänkte jag tjocka mig med chips framför film och TV, och även något OC avsnitt kanske. och ny tid hos kuratorn har jag fixat också. så allt börjar äntligen ordna upp sig lite. men varför känns det då ingen skillnad?

imorn är det skoltime och jag vill verkligen inte! jag har ingen ork alls och känner inte för att ta tag i sskolarbeten. men samtidigt ska det bli lite skönt att ha saker att göra, som att tvinga sig upp på morgonen. som tur är har bara bara 2 lektioner om dagen, så jag får väl stå ut. idag har varit en riktig pissdag. har tänkt massor, vilket gör att jag inte får nåt gjort alls nästan. min mage gör fortfarande ont, men jag måste till skolan imorn. skolsköterskan och kuratorn ska komma till vår klass och snacka om något...jag är lite nyfiken på vad. har iof pratats om att de ska komma nu i sisådär 3 veckor, men jag tror faktiskt att de kommer att komma imorn. jag får gömma mig i något hörn så jag slipper prata med dem. kuratorn går väl an, men jag vill verkligen inte prata med skolsköterskan. visst, hon är jätteschysst och så, men jag orkar inte dit nåt mer. hennes "plan" om att äta rätt funkar inte på mig, och inte sover jag bättre heller. jag skulle komma tillbaka till henne efter jag varit hos skolläkaren, vilket var i början av december....så förmodligen kommer jag bli dit-tvingad igen, buhu. men det kanske är för det bästa, vem vet. så egentligen har jag ingen större lust direkt att pallra mig upp till skolan, men jag antar att jag ändå måste.

studiedag idag. har faktiskt gjort nytta måste jag säga. jag har städat mitt rum, toaletten (iaf damsugit), trappan och sen har jag skottat ton med snö också! ett avsnitt av OC har jag hunnit med, men jag lovar att det blir fler resten av dagen. mat fick jag lite i mig, och nu sitter jag här och lyssnar på en ny favvolåt jag inte kan få nog av: john me - love i my drug. jävligt go röst har han och texten tycker jag är underbar. mejlade kuratorn igår angående att jag inte kan komma på torsdag eftersom alla treor ska till universitetet på infodag. jag tror att hon och skolsköterskan ska komma ut till vår klass imorn och prata om något, så det kan bli jobbig stämning om hon inte svarat tills dess. men jag orkar ärligt talat inte bry mig längre. jag orkar inte prata med henne och jag orkar knappt sitta här och skriva. jag mår illa, magen värker, och jag känner hur ångesten kryper allt närmare inpå mig. hata hata hata. ska ta ett varmt bad snart så jag får upp värmen i kroppen. med tanke på att jag fryser hela tiden så svettas jag som en gris för att försöka hålla mig varm. håret på armarna växer och har snart slagit rekord i mest hår. men jag får skylla mig själv. jag vet att både magont, håret på armarna och kölden kommer att försvinna och jag äter som jag ska, men det är för svårt. jag klarar kanske några dagar, men sedan återvänder jag till svält igen. lottlöst. ingen idé.

ska nu på riktigt försöka mig på att satsa på denna skitblogg. har saknat att skriva även fast jag har min bok som projektarbete arr göra färdig. jag trodde att jag skulle ha några minnen från första terminen av gymnasiet att plocka fram, men jag inser nu att jag förträngt allt. jag har som tur min gamla blogg på lunar som jag läser, för att försöka upfatta min situation. känner inte riktigt att det blir som jag tänkt mig, och boken kommer att bli sämre ju längre man läser. jag har tappat orken och lusten, och fortfarande har jag inte hört något från varken kuratorn eller min handledare (om hon nu är det?). förvirrad är bara förnamnet. lovet är nu slut, och det har flutit förbi både fort och sakta. många timmar framför OC har det blivit, i admitt that. men jag har inte bara varit soffpotatis, mamma har bokstavligt talat tvingat ut min på promenix typ varje dag, och några varv i affärer har det hunnits med. men som sagt, OC har tagit upp det mesta av min tid. har bara 5 avsnitt kvar nu, och det är riktigt skönt att få sväva in i en annan värld när verklighetens bistra skugga tagit överhand. imorn är jag esam hemma och jag tänker sova längre än 8, vilket jag kanske kan lyckas med. sömnen har verkligen inte funnits och jag har vaknat vid 8-9 snåret VARJE dag. tur att jag inte är beroende av sömn som min kära syster yster är. OC ska ses klart imorn, och jag tänker verkligen njuta av dess lugn!

mitt projektarbete rullar på, trots att jag byter handledare stup i kvarten. den första jag hade blev sjuk, så nu har jag precis fått en ny. hade samtal med henne i måndags om min loggbok jag lämnat in, och nu tycker hon att kuratorn ska handleda mig istället. de är alla oroliga för att jag ska må dåligt, och det kan jag förstå, men samtidigt mår jag bättre av att skriva, vilket jag sagt till dem. så nu vet jag inte riktigt hur det blir. hon föreslog att kuratorn ska läsa min loggbok åtminstone, och jag har sagt att hon ska få läsa när jag är klar. känns jobbigt att behöva släppa in en till person in i min värld, jag trivs bäst själv där. hos kuratorn var jag förra torsdagen och jag skulle rita en tidlinje över bra och dåliga saker i mitt liv. jag har nu hunnit fram till årskurs åtta, och det är nu det jobbiga inträffar. men nu har jag till efter lovet på mig att fundera ut, så jag får fundera på hur jag ska förklara med rätta ord, det är så lätt att det blir fel annars. så fort jag tvingas praat om högstadiet flyter jag direkt in i min värld och där är det svårt att nå mig, även för de som älskar mig och som jag älskar tillbaka. boken är snart färdig, har nu skrivit ca 67 sidor på datorn. men det jobbiga är kvar - slutet. jag har funderat ut olika slut och får försöka sätta ihop de till ett bra. det måste blicka framåt, men det får inte vara alltför glatt. vid bokens slut hade jag fortfarande en lång väg att vandra, och hade jag vetat vilken kamp det skulle bli hade jag nog givit upp efter halva vägen. så på något sätt måste jag visa det. känns både läskigt och skönt att boken snart är klar. jag vill släppa taget, samtidigt som jag vill hålla hårt om den. det är min största hemlighet jag låter gå, och många saker i boken är osagda. men jag måste släppa taget, jag måste bli hel igen.

When you were here before Couldn't look you in the eyes You're just like an angel Your skin makes me cry You float like a feather In a beautiful world And I wish I was special You're so very special But I'm a creep, I'm a weirdo What the hell am I doing here I don't belong here I don't care if it hurts I want to have control I want a perfect body I want a perfect soul I want you to notice When I'm not around I wish I was special You're so very special But I'm a creep, I'm a weirdo What the hell am I doing here I dont belong here She's running out again, She's running out She's run run run running out... Whatever makes you happy Whatever you want You're so fuckin special I wish I was special But I'm a creep, I'm a weirdo What the hell am I doing here I dont belong here I dont belong here

förlåt mig. jag är världens sämsta vän. förlåt att jag aldrig hör av mig. förlåt att jag tackar nej när ni vill träffas. förlåt att jag sviker. förlåt för min nedstämdhet. förlåt för mitt hat. förlåt för mina tankar. förlåt för att jag sårat er. förlåt mig för allt dumt jag gjort. förlåt mig för allt dumt jag kommer göra. förlåt mig. jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

den femtonde januari 2006, alltså för precis tre år sedan, fick jag svar på det mejlet jag skickat dagen innan. nu hade jag berättat min hemlighet och läraren jag skickat det till hade svarat. nu skulle mitt liv förändras för alltid och jag skulle vara honom evigt tacksam. tack.

för exakt tre år sedan på dagen gjorde jag ett val som förändrade mitt liv, för alltid. jag bestämde mig för att ta tag i problemen och söka hjälp. det tog lång tid innan jag vågade skicka det där mejlet, och ångesten höll mig vaken hela natten. visst gör det ont när jag tänker tillbaka, men jag är glad och stolt att jag ändå sökte hjälp. om man bara sträcker ut handen finns det alltid någon som tar emot den. det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans, du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam. denna dag kommer alltid vara speciell för mig och den betyder otroligt mycket för mig. det är en dag av reflektion och minnen, men också en dag full av ångest och hat. såklart kommer det som hände alltid finnas inom mig, men jag har med åren lärt mig att bearbeta det. utan er hade jag inte klarat det, så tack!

jag har lovat mig själv att inte skriva här längre, utan försöka prata om mina känsor istället. men ändå kommer jag hela tiden tillbaka hit... fredagen den trettonde januari 2006 förändrade mitt liv för alltid. det var då jag bestämde mig för att söka hjälp, och det var då jag försökte dikta ihop det mejl jag dagen därpå skulle skicka. 13, 14 och 15:e januari kommer alltid att vara speciella datum för mig. hade jag inte tagit mitt förnuft till fånga och sökt hjälp hade jag med största sannolikhet inte suttit här idag. jag är stolt och glad, men samtidigt gör det ont i mig när jag tänker tillbaka. jag är alltid mer deprimerad och mer ledsen under dessa dagar, och i år är inget undantag. tre år har gått, men jag minns det som igår. det gör ont i mig när jag tänker på hur dåligt jag faktiskt mådde, men ibland längtar jag tillbaka. jag vill ta mig till roten i mina problem och reda ut hur det blev som det blev. jag gråter när jag gång på gång tvingar mig själv att minnas, för det är just minnena som svider mest. alla tankar och alla känslor kommer tillbaka och jag chockeras när jag lurar mig själv varje gång. enda sättet för mig att kunna andas är genom skärandet, men jag har lovat mig själv att inte gå den vägen, att inte fly längre. istället ska jag möta mitt mörker och prata ut om hur jag mår. jag överraskas av mitt mod och att jag faktiskt klarar av att säga saker jag aldrig sagt förut. kanske är det för att jag berättar det mesta i min bok, och därför vågar säga det jag innerst inne känner. imorgon är det nytt möte med kuratorn som gäller, och jag hoppas att det hjälper lite. imorgon vet jag att jag kommer må skit för den 14:e januari är en speciell dag. det var då jag verkligen vågade skicka mejlet som skulle förändra mitt liv - för alltid. tack!

idag blir jag 19 år...

har precis kommit hem efter bio med bl.a änglarna. dock barnfilm, men vad gör man inte när det är gratis. sitter här och ska börja träna på psykologin, eftersom jag har prov på torsdag. har för övrigt två radioreportage att ta tag i, en historierapport, projektarbete, svenska-bok om mig själv, och snart ramlar även en filosofiuppgift in. jag orkar inte mer! alla vet att jag mår skit, men ingen orkar ta tag i det. de skickar mig på möten hit och dit, men vi kommer aldrig fram till något egentligen. julklappar ska inhandlas men jag funderar på att bojkotta julen i år, jag orkar inte med det heller. jag är en droppe ifrån brytningsgränsen hela tiden och jag går på helspänn varje sekund. kuratorn pratar om att jag har ett beroende av att skära, och hon har nog rätt. ett beroende jag nog aldrig riktigt kom ur. som jag sa till henne: det är ingen idé med något för det finns ingen väg ut. det jag har testat har inte funkat och nu är jag inte mottaglig för någon hjälp. allt jag vill är att hitta tillbaka till livet, men det finns ingen tid till det. och finns det ingen tid till det så finns det ingen tid för något. och förresten - god jävla jul på er allihop!

nu var det verkligen länge sedan jag skrev här, har helt enkelt inte haft tid. det har varit väldigt mycket att göra i skolan och all min kraft har gått till det. har varit hos kuratorn två gånger nu och hon är faktiskt snäll och förstående, även om jag inte riktigt kan säga det jag innerst inne känner. men hon har sjäv sagt att det tar tid, och att jag förhoppningsvis snart kommer att kunna öppna mig. men jag har ändå överraskat mig själv med att säga det jag tycker, trots att det svider. idag var det även skolläkare som gällde, mamma valde att följa med. vi pratade om allt möjligt, om min nervositet att prata inför grupp, min matsituation och hur jag mår. han tror att jag inte har ett avslappnat förhållande till mat och det stämemr nog mycket väl. han föreslog nån kognitiv terapi för min nervositet och för det som gör mig obekväm i sådana situationer. men jag känner inte för det, tror inte på sådana terapier. men jag skulle i alla fall fundera på det. min älskade hanna har tagit körkort och jag är stoltast i världen över henne! nu ska jag sova, för att gå på bio med änglarna imorgon!

så var då ännu en dag avklarad i mitt liv. trots att jag hade prov idag och fick reda på att det var godkänt, så känner jag ingen lättnad. jag känner ingenting alls. hela jag är som förstelnad och jag vet varken ut eller in. jag intalar alltid mig själv att det blir bättre framöver, att jag kommer att må bra igen när alla prov är avklarade, fast jag vet att det inte blir så. jag kommer inte att må bättre om några veckor, det är samma visa än en gång. nu ska jag inte lura mig själv längre, jag ska vara ärlig och kämpa vidare. när jag tänker på framtiden och meningen med livet drabbas jag av ångest och panik. min största, och enda, rädsla är att jag ska ge upp, och att när jag gör det, att ingen finns som jag kan vända mig till. jag har min familj och mina änglar men jag kan inte prata med dem om detta, jag vill inte såra dem ännu en gång. men jag lovar er att jag inte ska fly in i döden. det är modigare att fortsätta kämpa, än att fly in i döden. imorgon är det samtal med kurator som gäller och jag är inte ens nervös. det blir som det blir helt enkelt, hon kan ändå inte hjälpa mig. jag har pratat med många kuratorer och psykologer i mitt liv men inget har hjälpt. men jag hoppas att jag kommer ha fel om denna. det är som skolsköterskan sa, kanske kan man prata mer med någon som inte är kurator, med någon annan, utomstående. kanske känner man att det är svårt att sitta på bestämd tid och prata med någon helt okänd, som sedan ska säga vad man ska göra för att man ska må bättre. nej, jag håller med, någon annan är bättre. jag hade en sådan person, men han försvann och så gjorde även jag någonstans på vägen. önska mig lycka till. eller nej förresten, gör inte det. det är försent ändå.

jag drömde en hemsk dröm men när jag vaknade insåg jag att det inte var en dröm, det var sanningen. det snurrar i mitt huvud och när som helst bryter jag ihop, går sönder i flera bitar. jag kan inte längre le för det finns ingen glädje, allt jag ser är mörker. på torsdag ska jag till kuratorn och det kunde inte kommit lägligare, jag måste prata även om jag inte vill. jag märker hur depressionens mörka ande intagit min kropp men jag är van. någon gång måste allt få ett slut, någon gång måste jag bli fri från det som tynger ner mig. men jag vet inte vad det är som gör att jag mår så dåligt, det är det jag måste ta reda på.