önskelista
ibland känns det som att livet är totalt jävla meningslöst. vi går runt och lever ett liv vi egentligen inte vill leva. det är precis vad jag gör. det liv jag lever vill jag inte leva. jag måste ändra mina rutiner och ändra på mig själv. jag kan inte längre hålla på som jag gör för då faller jag ännu djupare. mitt skrivande är det enda som räddar mig och som får mig att orka fortsätta kämpa. skolan är jobbigare nu än ever och jag är inte långt från sammanbrott. skolsköterskan försöker nå mig men precis som alla andra lyckas hon inte. ingen kan nå mig. på torsdag är det samtal hos kurator som gäller och jag känner mig totalt likgiltig inför det. jag bryr mig inte om vad hon säger, för vad det än är så har jag hört det förr. i skolan förstår ingen vilket mörker jag lever i. jag är kanske glad i skolan och så, men inom mig råder det kaos. när jag är ensam flyger jag in i min egen värld och där finns det bara mörker. trots det trivs jag där, för där känner jag mig hemma. all min kraft går åt till att kämpa med allt inom mig, så skolan får ta smällen. jag varken orkar eller hinner plugga och jag bryr mig faktiskt inte om skolan alls nu. för mig är det viktiga att hålla mig vid liv och endast jag kan göra det. skolan finns inte ens med på min lista över saker jag måste göra. alla andra skriver önskelistor såhär inför jul på saker de vill ha, på min finns endast en sak skrivet, längst upp - jag vill blir frisk.
det är allt jag önskar.
onsdag onsdag onsdag
då var även detta nationella prov över, det sista för alltid, fy fan va gött. trots att det värsta är över infinner sig ingen lättnad. allt jag känner att hopplöshet och meningsfullhet. kuratorn ringde idag också, ska dit nästa torsdag. usch, jag vill verkligen inte. trots att jag vill berätta och bli bra så kan jag inte. jag kan inte ens öppna mig för mina vänner, hur ska jag då kunna öppna mig inför en helt okänd människa? jag är delad i två delar, ena delen vill bli frisk och ska berätta allt, medan den andra delen inte ser någon väg ut och känner inte att det är någon idé att berätta för hon kommer ändå inte att förstå. men jag ska verkligen försöka öppna mig och berätta, även fast det gör ont och det kommer att dra upp gamla sår som fortfarande svider. jag måste pröva alla vägar som finns och vi får bara hålla tummarna för att det hjälper. även om det inte hjälper så mycket kanske det hjälper lite grann och för nu räcker det med det.
is it getting better or do you feel the same?
nu har jag inte skrivit på ett bra tag för jag har haft annat för mig...som att grubbla. min syster har läst min blogg och berättat för mamma att jag nog inte mår så bra. mamma pratade med mig men jag orkar inte förklara. det är inte jättedåligt, men det är inte bra heller...så jag vette fan. men i fredags fick jag en inbjudan till skolsköterskan nu i måndags, så jag gick dit och tänkte vara ärligt för en gångs skull. jag sa som det var, att jag mår sådär, att jag knappt äter och att jag sover dåligt. hon tog puls, vägde, mätte och frågade ut mig om allt möjligt i livet. hon övertalade mig att gå på ett testmöte hos vår nya kurator så nu väntar jag på att hon ska höra av sig. sedan fick jag några punkter jag var tvungen att följa:
äta smörgås + dricka mjölk till frukost
äta en frukt om dagen
äta lunch
ja, kan säga som så...lunchen har fungerat än så länge, men frukt och frukost har jag inte fått i mig. ska på återbesök hos skolsköterskan om två veckor så jag får börja lite smått med att äta nu.
efter det blir det, om skolsköterskan får bestämma, skolläkare vilket jag tvivlar på...jag är ju inte sjuk direkt och några fel lär han inte hitta.
ja, jag har iaf insett en sak med allt detta och det är att jag inte har något att förlora. så jag ska försöka att göra som hon säger även om det är väldigt svårt.
jag måste ändra mitt sätt att tänka, det är där problemet ligger. jag kan äta, men jag vill inte.
och i skolan är det extremt mycket att göra, hinner knappt andas längre. imorgon är det nationella prov i svenska och på torsdag prov i filosofi. fy fan säger jag bara.
hoppas kuratorn är snäll och hyfsat förstående bara.
men jag ska inte ge upp. överlevde jag högstadiet ensam i mitt mörker ska jag överleva nu tllsammans med de vänner jag har.
svartvitt
jag mådde verkligen dåligt under lovet och i början av veckan. jag hade redovisning i svenska igår och trodde att det var därför jag mådde skit. visst, det hade säkert en liten del i det, men efter svenskan mådde jag inte alls bättre. det var skönt att det var över, men lättnade infann sig inte. nu sitter jag här paralyserad och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. jag har varit skoltrött sedan åttan och det har gått upp och ner med skolan, men nu känner jag att jag totalt tappat fotfästet. jag orkar inte med någonting alls och skolan kommer sist av mina krioriteringar. mitt fokus ligger på att orka med vardagen och skolarbetet får jag ta när jag orkar. jag sover dåligt på nätterna. det tar lång tid för mig att somna och när jag väl gjort det vaknar jag på natten och är ängslig. jag funderar över livet och varför jag ens orkar kämpa varje dag om det ändå inte tycks finnas någon väg ut. när jag väl somnar igen vaknar jag innan klockan ringde och önskar att jag kunde somna om och slippa skolan. jag är aldrig utvilad utan varje dag är det vljan som håller mig vaken. jag längtar till helgerna men inte ens då kan jag slappna av.
det enda som hjälper nu är mitt skrivande. det hjälper mig att bearbeta och att slappa av, samtidigt som jag får ett nytt perspektiv på mitt liv, vilket gör att jag tar livet lite lättare. jag var trots allt nära att förlora allt här i livet och jag är stolt att jag sitter här idag. tänker jag på det och på de nära jag har kanske jag kan få en stunds ro, om jag har tur.
vad vet du om att inte vilja vakna längre?
jag mår bokstavligt talat illa när jag tänker på hur lätt det är för mig att falla tillbaka. rakhyveln skriker efter mig varje minut nu och jag kämpar med all energi jag har för att inte fly dit igen. jag vet hur lugnet kommer att infinna sig och jag vet att det är något jag behöver. jag kan inte andas och jag kan inte sova. jag behöver ett break från allt vad skola heter, jag behöver hitta livet igen. jag har inte tänkt alls på hur jag mår på ett tag men nu har jag förstått hur dåligt jag börjar må. jag kan inte skrika, jag kan inte gråta och jag kan inte skära, men på något sätt måste allt inom mig ut. jag blir förvirrad när jag än en gång går vilse i mina egna tankar och jag är rädd för återfall. inte nu, men efter studenten. jag har hållit mig borta från skärandet för jag vill inte ta studenten med ärr på mina armar, men efter det är det fritt fram. efter studenten har jag inga mål och det är livsfarligt för mig att inte ha det, för det är det som i stunden håller mig vid liv. det är inte bra att jag kämpar så hårt för att hålla mig borta från rakbladen, för om jag får ett återfall kommer fallet att vara tusen gånger värre än innan, och då kommer jag att ha svikit alla inklusive mig själv och jag tror inte jag kan leva med den skulden. jag kan bara inte kasta bort de här 1,5 åren utan skärandet för då kommer allt att ha varit förgäves och då finns det verkligen ingen väg ut.
hur fan ska jag göra?
jag är fast i en ond cirkel sen 4 år tillbaka och jag tycks inte komma ur den. och jag frågar mig själv frågan som varje dag hemsöker mig:
om jag inte lyckats bli frisk med hjälp av både vänner, familj, kuratorer, psykolog och lärare - kommer jag då någonsin att bli frisk?
det verkar som om jag behöver något annat. kanske behöver jag falla hårt för att sedan arbeta mig tillbaka steg för steg, sakta men säkert.
jag har insett att jag nog behöver prata, trots att jag inte kan. men det är försent för det nu, jag är redan förlorad sedan längesedan.
hur fan ska jag göra?
jag är fast i en ond cirkel sen 4 år tillbaka och jag tycks inte komma ur den. och jag frågar mig själv frågan som varje dag hemsöker mig:
om jag inte lyckats bli frisk med hjälp av både vänner, familj, kuratorer, psykolog och lärare - kommer jag då någonsin att bli frisk?
det verkar som om jag behöver något annat. kanske behöver jag falla hårt för att sedan arbeta mig tillbaka steg för steg, sakta men säkert.
jag har insett att jag nog behöver prata, trots att jag inte kan. men det är försent för det nu, jag är redan förlorad sedan längesedan.
drömmar
jag har sovit dåligt flera nätter i rad nu, men i natt var den jobbigaste. jag drömde att jag såg den lärare som hjälpte mig att överleva i högstadiet, och det är alltid jobbigt när sådana drömmar infinner sig. vi pratade som om det skulle kunna vara nu, allt passade in i tidpunkt. när jag sedan vaknade var det inte långt från tårar och jag insåg hur jävligt jag egentligen mår. jag kommer aldrig bli av med dessa tankar och känslor, de lever inom mig natt som dag. jag vill inte tänka på dem, men samtidigt kan jag inte heller förneka dem. allt är en balansgång mellan liv och död som jag vandrat så länge nu. jag försöker intala mig själv att det inte var så farligt, att jag bara mådde lite dåligt, fast jag vet hur allvarligt det faktiskt var. om man tänker efter finns det inte mycket som är värre än att leva ta livet av sig. hur kunde det gå så långt frågar jag mig varje dag, men finner inga svar. jag vill hittasanningen om mig själv och jag vill gå tillbaka till de trygga åren av mitt liv. nu är jag på en färd ensam och om några månader är jag fri och det finns inget mer skrämmande än det. om jag faller tillbaka, men ska jag vända mig till då? då har jag ingen lärare att prata med, ingen kurator, ingen psykolog och kanske är jag helt ensam då. jag är rädd för vad som kan hända, men mest av allt är jag rädd för att alltid vara vilse.
jag måste inse hur allvarligt det var och hur dåligt jag mår för först då kan jag gå vidare.
jag måste inse hur allvarligt det var och hur dåligt jag mår för först då kan jag gå vidare.
hon skär sig i handleden, i solskenet
jag trodde inte att något läste mig blogg längre, men hanna bad mig att skriva igen, så tydligen finns det de som finner nöje med denna blogg.
jag har fullt upp med skolan med allt det innebär, för tillfället är det mitt projektarbete som gäller. jag skriver en bok om mitt liv när det var som jävligast och har hittills skrivit ca 30-40 sidor. många av mina vänner vill läsa min bok men jag råder de till att inte göra det. inte ens hanna och levin som var med under den tiden tror jag vill läsa, inte ens jag själv vill läsa, så jävligt är det. men jag måste ändå göra detta, jag måste bearbete vad som hänt och hur jag går vidare. vissa saker i boken har jag inte berättat för någon så just nu smärtar det när jag lämnat ifrån mig 30 sidor av mitt liv till min handledare. återstår att se vad hon tycker om det på tisdag då jag ska träffa henne.
sitter för övrigt nu och lyssnar på håkan hellström, har upptäckt ännu mer av hans musik och nu är jag förlorad här. jag finner lugn och hopp i hans vackra melodier och underbara texter som skär rakt i hjärtat på mig.
när allt känns alldeles för mycket, som nu, då försvinner jag in i musikens trygga värld där ni inte kan nå mig, jag är förlorad för alltid här.
jag ska bli hel igen. that's it. det finns ingen annan väg ut från mörkret, jag måste möta smärtan i ögonen och sedan gå vidare. men hur fan ska jag orka det när jag inte ens kan se mig själv i ögonen utan att bryta ihop?
jag lovar att skriva oftare hanna, jag har saknat det.
you belong with me
rakbladen skriker efter mig och jag lurar mig själv när jag längtar efter dem. jag vill ha tryggheten dem gav mig tillbaka, jag är trött på att fly nu. allt är en flykt undan livet, en flykt från smärtan och ångesten, en flykt från tårarna och trasigheten. jag flyr hela tiden. jag tycks inte kunna fungera utan det som gör ont, men hur länge till ska jag orka? någon gång tar allt slut och vad händer då? jag kan inte leva normalt, men jag kan heller inte bryta ihop totalt. jag tänker inte misslyckas igen, någon gång ska jag klara av livet. alt blir en flykt mot något som inte existerar. jag måste hitta det jag söker för först då kan jag sluta fly, och det är först då jag kan se om frihet existerar. jag flyr från mitt förflutna varje sekund, hela tiden finns det inom mig och gör sig påmind. kommer jag någonsin att sluta fly? livet kanske är en flykt, en flykt från mig själv, en flykt från döden. men endast framtiden kan visa om friheten finns. och så länge jag har hoppet om att finna det jag söker, så ska jag fortsätta kämpa. jag tänker inte ge upp, det finns för mycket fint i livet för att kasta bort det.
jag längtar efter rakhyvelns vassa blad mot min bleka hy, som gör stora, vackra, älskande sår. jag längtar efter frihet och jag längtar efter ett liv som fungerar. det behöver inte vara ett nomalt liv, men det måste vara ett fungerande liv. jag längtar efter kärleken och dess kraft, för den kan hjälpa mig på traven. jag måste hitta ett sätt att fungera på. men hur fan gör man det? sånt finns inte att beställa.
konserten
det som skulle vara den bästa dagen i hela mitt liv är nu över. coldplay var helt underbara som vanligt, men jag mådde inte bra. jag och hanna gick på toa när vi stod och köade utanför globen. redan då kände jag att något var fel, men jag trodde att det skulle gå över. vi kom in i arenan och den var magnifik, riktigt fin. alla fick sitta på golvet och det var här allt började. jag mådde illa och hade svårt att andas. jag tänkte att det var bäst att uppsöka toaletterna ifall jag skulle spy. vi gick bort till kravallstaketet där det stod vakter. en av vakterna stoppade oss och sa att om vi gick nu skulle vi inte få komma tillbaka innanför staketet. jag förklarade för honom att jag mådde dåligt och han tyckte att jag skulle prata med en sjukskötare. jag stod och hängde över staketet med darrande händer när en sjukskötare kom fram till mig. det kändes som en evighet innan han kom, men det var skönt att ha någon som kunde hjälpa mig. han frågade frågor som hanna fick svara på, för jag var i en annan värld. han tog mig med ut i en trappuppgång på sidan av scenen och är fortsatte han med sina frågor. han frågade vad jag ätit och jag sa att jag ätit på mcdonalds, och jag sa även att jag inte brukar äta så ofta. han frågade genast om jag hade problem med mat, om jag hade anorexia. nej, det hade jag ju inte, i alla fall trodde jag inte det. han verkade inte riktigt tro på mig, utan frågade om det inte var något annat jag inte ville berätta. nej, det var det ju inte heller. han frågade om det var säkert det, för att vara på den säkra sidan. men än en gång, nej. det var inget jag ville berätta. jag fick vatten och han följde mig tillbaka till hanna och filip. han gick fram bland alla förväntansfulla ungdomar för att prata med hanna och filip. jag satte mig ner med mitt vatten och såg hur allas blickar var fasta vid mig. tro fan det, här kommer jag innan konserten med en sjukskötare med gul väst. vi pratade och jag kände än en gång hur jag började må illa. denna gång fick jag kräningar och fick panik av den kvava luften. hanna försökte hjälpa genom att vifta luft till mig, men det hjälpte inte. det var bara att gå tillbaka till vakterna och be dem hämta sjukskötaren igen. han pratade med mig och hjälpte mig till en papperskorg som jag kunde stödja mig emot, ifall jag skulle spy. han ringde runt för att försöka fixa sittplatser, men jag ville ju vara med filip och hanna. han fick mig att inse att det inte skulle bli bättre av att stå upp, så han fixade en stol åt mig brevid vakterna där jag satt. jag fick filt och dextrosoltabletter som bara fick mig att må om möjligt ännu sämre. efter förbandet fick jag vakterna att gå med på att jag fick gå på toa och komma tillbaka. coldplay började och efter någon låt tyckte vakten att jag kunde stå upp. med all rätt, för det kunde jag ju faktiskt. så jag stod upp längst bak på ena sidan, men jag både såg och hörde bra. sedan sprang coldplay förbi precis brevid mig, så jag ska inte klaga. natten blev plågsam med magont, och fortfarande mår jag inte helt bra.
men coldplay var bäst och kommer att förbli det för all framtid.
kanske hör allt ihop. mår man inte bra psykiskt mår man heller inte bra fysiskt. och tvärtom.
imorn har jag prov i fiosofi som jag inte har pluggat på. vad spelar det för roll om livet ändå suger.
jag lever för musiken, coldplay är kärlek för mig.
men coldplay var bäst och kommer att förbli det för all framtid.
kanske hör allt ihop. mår man inte bra psykiskt mår man heller inte bra fysiskt. och tvärtom.
imorn har jag prov i fiosofi som jag inte har pluggat på. vad spelar det för roll om livet ändå suger.
jag lever för musiken, coldplay är kärlek för mig.
coldplay om två dagar
hej igen kära bloggläsare. ni är inte så många somläser denna blogg, och ni är ännu färre som följer vad jag skriver. jag har med avsikt inte skrivit här på länge, har inte känt att jag behövt skriva något mer sedan sist. jag tyckte att det senaste inlägget förklarade vad jag kände på ett bra sätt och det finns inget nytt att tillägga.
men nu gör jag ett försök till att skriva oftare.
om två dagar är det Coldplay i Globen som gäller. jag har sett fram mot den dagen en längre tid nu, och det ska bli jättekul, men något saknas. jag har sett fram mot detta så länge nu att det kommer kännas så tomt när det är över. jag är rädd att jag inte ska ha något att se fram emot, och att jag ska falla tillbaka ner i skiten igen. jag har målat upp en bild av hur det kommer att kännas när jag står där och sjunger med i deras låtar, och jag är rädd att det inte kommer att vara så bra som jag tror och vill. jag måste försöka tagga ner och tänka negativt så jag kan bli positivt överraskad. men det är svårt när detta band varit en så stor del i mitt liv. deras låtar har hjälpt mig på vägen och är ett enormt stöd för mig dagligen. det kommer att bli en av de bästa dagarna i mitt liv.
levin har åkt till holland nu i tre veckor och jag saknar henne så mycket att mitt hjärta både gråter och blöder. det är först nu jag inser hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag behöver henne i mitt liv. detta är ett test på hur det kommer att bli när vi skiljs åt efter skolan. you're the wind beneath my wings.
jag har börjar skriva på en bok om mitt liv som ska vara mitt projektarbete. känns lite läskigt och jag är orolig att jag inte ska hinna klart och att jag ska få ig. men samtidigt vill jag göra detta och jag måste berätta, annars blir jag kanske aldrig hel igen. just nu har jag kommit till den känsliga biten, nian. alla tankar och känslor snurrar inom mig när jag med ord försöker förklara hur jag egentligen mådde. det är ingen lätt sak att skriva en bok om sitt liv när det ligger en så varmt om hjärtat. det är många som sagt att dem vill läsa boken, men jag vet inte om jag är tillräckligt modig för att visa dem, visa dem mitt innersta. allt jag skriver har hänt på riktigt, och en del saker har jag aldrig berättat, för någon. en hemlighet ska förbli en hemlighet, men om jag någonsin ska kunna leva vidare måste jg berätta allt. det är jobbigt men det är nödvändigt. om jag bara får skriva som jag gör så borde det gå. jag har inget val, jag måste skriva den här boken.
detta blev ett långt inlägg, men nu kommer jag nog inte skriva på några dagar. Coldplay väntar och just nu är det allt som jag kan tänka på. jag drömmer mig iväg till en annan värld och jag ska ta vara på den tiden med dem. jag kommer att vara lycklig och förhoppningsvis kan jag leva på styrkan dem ger mig ett tag.
jag älskar coldplay!
you don't know how lovely you are <3
men nu gör jag ett försök till att skriva oftare.
om två dagar är det Coldplay i Globen som gäller. jag har sett fram mot den dagen en längre tid nu, och det ska bli jättekul, men något saknas. jag har sett fram mot detta så länge nu att det kommer kännas så tomt när det är över. jag är rädd att jag inte ska ha något att se fram emot, och att jag ska falla tillbaka ner i skiten igen. jag har målat upp en bild av hur det kommer att kännas när jag står där och sjunger med i deras låtar, och jag är rädd att det inte kommer att vara så bra som jag tror och vill. jag måste försöka tagga ner och tänka negativt så jag kan bli positivt överraskad. men det är svårt när detta band varit en så stor del i mitt liv. deras låtar har hjälpt mig på vägen och är ett enormt stöd för mig dagligen. det kommer att bli en av de bästa dagarna i mitt liv.
levin har åkt till holland nu i tre veckor och jag saknar henne så mycket att mitt hjärta både gråter och blöder. det är först nu jag inser hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag behöver henne i mitt liv. detta är ett test på hur det kommer att bli när vi skiljs åt efter skolan. you're the wind beneath my wings.
jag har börjar skriva på en bok om mitt liv som ska vara mitt projektarbete. känns lite läskigt och jag är orolig att jag inte ska hinna klart och att jag ska få ig. men samtidigt vill jag göra detta och jag måste berätta, annars blir jag kanske aldrig hel igen. just nu har jag kommit till den känsliga biten, nian. alla tankar och känslor snurrar inom mig när jag med ord försöker förklara hur jag egentligen mådde. det är ingen lätt sak att skriva en bok om sitt liv när det ligger en så varmt om hjärtat. det är många som sagt att dem vill läsa boken, men jag vet inte om jag är tillräckligt modig för att visa dem, visa dem mitt innersta. allt jag skriver har hänt på riktigt, och en del saker har jag aldrig berättat, för någon. en hemlighet ska förbli en hemlighet, men om jag någonsin ska kunna leva vidare måste jg berätta allt. det är jobbigt men det är nödvändigt. om jag bara får skriva som jag gör så borde det gå. jag har inget val, jag måste skriva den här boken.
detta blev ett långt inlägg, men nu kommer jag nog inte skriva på några dagar. Coldplay väntar och just nu är det allt som jag kan tänka på. jag drömmer mig iväg till en annan värld och jag ska ta vara på den tiden med dem. jag kommer att vara lycklig och förhoppningsvis kan jag leva på styrkan dem ger mig ett tag.
jag älskar coldplay!
you don't know how lovely you are <3
fly with me
snälla, ta mej härifrån. vi kan fly in i en annan värld där inte smärta existerar, du och jag. snälla, vi kan tillsammans. här finns allt vi inte behöver, men samtidigt allt vi behöver. hur kan något så nära vara så långt bort? kom så flyger vi bort från tårarna, du och jag tillsammans. vi svävar bland molnen. kom och rädda mej för jag är fånge i mina egna känlsor. du måste hjälpa mej hitta en väg ut. snälla, kom och ta mej långt härifrån. snälla, rädda mej från mej själv. please, save me from myself.
tröttheten infinner sej och vissa andetag känns så tunga att ta. smärtan gör så ont, så ont. men jag tillåter att känna smärta. om kvällarna är det jag, smärtan och tårarna. vi är ett. jag vill inte känna smärta, men samtidigt är det någon slags trygghet för den har funnits vid min sida de senaste fem åren. kan jag ens överleva utan den?
fy fan vad jag hatar ångesten. det är nog det värsta. tårarna och ångesten hör ihop, dem lever inom mej. ibland vill jag bara skrika rakt ut, men jag kan inte. det finns inget att skrika ut. det är som det är och så tycks det förbli.
jag tror på ödet. jag tror att det säkerligen finns en mening i att just jag skulle hamna där jag är idag. alla människor jag mött, dem har betydelse för mitt liv. det känns lite läskigt att tänka på det, men tänk om jag inte träffat dem fantastiska människor jag haft turen att träffa. tänk om jag inte fått den hjälpen jag har fått, skulle jag ens sitta här idag då? nej, jag tror inte det. jag hittade någon som brydde sej om mej och som verkligen ville hjälpa. det var något nytt för mej. alla samtal och alla mejl, dem har stor betydelse för mej. det är inte många som vet min bakgrund, men dem som vet känner mej. men de flesta känner bara mej ytligt, dem känner inte den jag innerst inne är. dem känner inte till min smärta och min kamp. dem vet inte att det finns en trasig sida av mej. dem har ingen aning.
kanske är det därför jag känner att jag inte passar in.
men hos mina änglar har jag funnit min plats och där trivs jag <3
tröttheten infinner sej och vissa andetag känns så tunga att ta. smärtan gör så ont, så ont. men jag tillåter att känna smärta. om kvällarna är det jag, smärtan och tårarna. vi är ett. jag vill inte känna smärta, men samtidigt är det någon slags trygghet för den har funnits vid min sida de senaste fem åren. kan jag ens överleva utan den?
fy fan vad jag hatar ångesten. det är nog det värsta. tårarna och ångesten hör ihop, dem lever inom mej. ibland vill jag bara skrika rakt ut, men jag kan inte. det finns inget att skrika ut. det är som det är och så tycks det förbli.
jag tror på ödet. jag tror att det säkerligen finns en mening i att just jag skulle hamna där jag är idag. alla människor jag mött, dem har betydelse för mitt liv. det känns lite läskigt att tänka på det, men tänk om jag inte träffat dem fantastiska människor jag haft turen att träffa. tänk om jag inte fått den hjälpen jag har fått, skulle jag ens sitta här idag då? nej, jag tror inte det. jag hittade någon som brydde sej om mej och som verkligen ville hjälpa. det var något nytt för mej. alla samtal och alla mejl, dem har stor betydelse för mej. det är inte många som vet min bakgrund, men dem som vet känner mej. men de flesta känner bara mej ytligt, dem känner inte den jag innerst inne är. dem känner inte till min smärta och min kamp. dem vet inte att det finns en trasig sida av mej. dem har ingen aning.
kanske är det därför jag känner att jag inte passar in.
men hos mina änglar har jag funnit min plats och där trivs jag <3
alla ler mot mej
skolan börjar om tre dagar och jag börjar må sämre nu igen. det känns som det gjorde när jag skulle börja nian och gymnasiet. paniken och ångesten svider stora hål inom mej och jag kvävs av mina egna tårar. det är jag som skapat allt ont som allt är ett resultat av min osäkerhet. jag vill stanna upp tiden så jag hinner hita mej själv innan det är försent. samtidigt vill jag sluta skolan och hitta ett jobb så jag slipper våndas. allt är tomt.
"Alla ler mot mig och världen är full av liv och glädje, men inom mig är det bara tomt.
Alla skrattar och verkar uppåt, men inom mig är det mörkt."
jag vet inte var jag hittade det citatet från början, men det har varit med mej genom det mesta. i högstadiet stod det på alla mina skrivböcker, men efter högstadiet suddades det undan på något sätt. det är först nu som jag inser hur smart det är. det stämmer verkligen och jag förvånas över hur väl det beskriver mina känslor. det var så det var många gånger. ingen visste att jag mådde dåligt, trots att jag visade tecken på det. ord som "ryck upp dig!" och "sluta vara så jävla deprimerad" fick mej att bli ännu mer inåtvänd eftersom ingen verkade förstå. eller också ville de inte förstå. men jag skyller det inte på någon, det var jag som blev sjuk, inte ni. så ta inte på er skulden för något. det är en del av det som svider mest, att jag höll er vakna om nätterna av oro och att jag fick er att känna skuld. skulden tillhör mej, endast mej. det var jag som tog rakhyveln och tryckte det mot min handled, det var inte ni. och det var jag som grät så mycket att jag fick bita i täcket för att inte höras, det var inte ni. jag skriver inte detta för att tycka synd om mej själv, jag skriver för att bearbeta. för att sätta ord på mina känslor som annars överväldigar mej. jag måste skriva för att överleva.
min älskade hanna är hemma nu och jag känner mej lite tryggare.
"Alla ler mot mig och världen är full av liv och glädje, men inom mig är det bara tomt.
Alla skrattar och verkar uppåt, men inom mig är det mörkt."
jag vet inte var jag hittade det citatet från början, men det har varit med mej genom det mesta. i högstadiet stod det på alla mina skrivböcker, men efter högstadiet suddades det undan på något sätt. det är först nu som jag inser hur smart det är. det stämmer verkligen och jag förvånas över hur väl det beskriver mina känslor. det var så det var många gånger. ingen visste att jag mådde dåligt, trots att jag visade tecken på det. ord som "ryck upp dig!" och "sluta vara så jävla deprimerad" fick mej att bli ännu mer inåtvänd eftersom ingen verkade förstå. eller också ville de inte förstå. men jag skyller det inte på någon, det var jag som blev sjuk, inte ni. så ta inte på er skulden för något. det är en del av det som svider mest, att jag höll er vakna om nätterna av oro och att jag fick er att känna skuld. skulden tillhör mej, endast mej. det var jag som tog rakhyveln och tryckte det mot min handled, det var inte ni. och det var jag som grät så mycket att jag fick bita i täcket för att inte höras, det var inte ni. jag skriver inte detta för att tycka synd om mej själv, jag skriver för att bearbeta. för att sätta ord på mina känslor som annars överväldigar mej. jag måste skriva för att överleva.
min älskade hanna är hemma nu och jag känner mej lite tryggare.
en månad kvar
om en månad är det coldplay som gäller och det gör mej lyckligare än något annat!
men det kommer en tid efter det, efter vad jag hoppas blir den lyckligaste dagen i mitt liv.
jag är rädd att jag inte har något att se fram emot då, att allt tagit slut.
skolan börjar om några dagar och jag är livrädd. rädd för mej själv och rädd för hur jag kommer att må och agera. jag vill verkligen inte, nej. är detta livet? jag väntar på något bättre, något större. jag har fått för mej att livet börjar när man är sisådär 27 år, har pojkvän, jobb, boende och annat som gör en glad. men tänk om livet inte börjat då heller. tänk om jag bara går runt och väntar i onödan och missar självaste livet. kan det vara så jävligt?
jo, så kan det vara för livet är jävligt. livet är jävligt jobbigt och nu tycks det vara jobbigare än innan. jag fightas varje kväll med mina tankar och känslor, för jag vill inte gå i bitar. jag vill vara hel, jag vill bli hel. men hur blir man det?
bara frågor, inga svar.
i morgon kommer hanna hem och det gör mej lycklig. jag saknar levin som är sjuk och jag vet inte hur jag överlevt utan dem nu i en vecka. men å andra sidan har det ju inte varit lätt direkt, det har det inte.
men ett är säkert och det är att jag älskar dem för evigt och dem ger mitt liv en mening <3
men det kommer en tid efter det, efter vad jag hoppas blir den lyckligaste dagen i mitt liv.
jag är rädd att jag inte har något att se fram emot då, att allt tagit slut.
skolan börjar om några dagar och jag är livrädd. rädd för mej själv och rädd för hur jag kommer att må och agera. jag vill verkligen inte, nej. är detta livet? jag väntar på något bättre, något större. jag har fått för mej att livet börjar när man är sisådär 27 år, har pojkvän, jobb, boende och annat som gör en glad. men tänk om livet inte börjat då heller. tänk om jag bara går runt och väntar i onödan och missar självaste livet. kan det vara så jävligt?
jo, så kan det vara för livet är jävligt. livet är jävligt jobbigt och nu tycks det vara jobbigare än innan. jag fightas varje kväll med mina tankar och känslor, för jag vill inte gå i bitar. jag vill vara hel, jag vill bli hel. men hur blir man det?
bara frågor, inga svar.
i morgon kommer hanna hem och det gör mej lycklig. jag saknar levin som är sjuk och jag vet inte hur jag överlevt utan dem nu i en vecka. men å andra sidan har det ju inte varit lätt direkt, det har det inte.
men ett är säkert och det är att jag älskar dem för evigt och dem ger mitt liv en mening <3
hur fan ska jag överleva utan mina änglar?
i går kväll kunde jag inte somna. mina tankar svävade omkring och plötsligt föll det stora, sorgefyllda tårar nerför mina kinder. lättnaden som brukar infinna sig när allt släpper fanns inte där. jag funderade över meningen med livet och när det börjar, på riktigt. det känns som att jag väntar på något större, något bättre. men sanningen är den att jag inte vet om det finns. hur ska jag överleva därute i världen? den otrygga och ensamma världen som jag inte vill tillbaka till. mina vänner försvinner med skolan, rutinerna tynar bort och jag drabbas av panik när jag tvingas tänka på det. jag måste varna mej själv så jag är redo när den dagen kommer. men det som skrämmer mej mest och det som är orsaken till mina tårar är att jag kommer att vara tvungen att överleva vardagen utan mina änglar. det är först nu när jag snart förlorar dem som jag inser hur mycket dem betyder för mej och hur mycket jag verkligen älskar dem. jag är rädd att jag ska förlora dem och den tanken gör mej förkrossad.
jag kommer inte kunna träffa mina änglar på ett tag. min ena ängel, hanna, är utomlands i en vecka och för mej är det en evighet. hon har varit borta en dag nu och mitt hjärta skriker efter henne.
anna, min andra ängel, är sjuk och jag träffade henne i fredags men jag tänker på henne varje dag och varje kväll. när skolan börjar reser hon utomlands i tre veckor och jag kommer att gå i bitar utan henne vid min sida.
jag kan inte föreställa mej hur livet kommer att bli utan dem vid min sida.
HUR FAN SKA JAG ÖVERLEVA UTAN MINA ÄNGLAR?
det finns två personer i mitt liv som betyder extra mycket och det är mina änglar. för att kvalificera sig som ängel räcker det inte med att vara en god vän. det krävs mycket mer än så. en ängel är en person som visar kärlek och som står vid ens sida i både ur och skur. jag har aldrig bråkat med mina änglar för vi har kärlek. kärleken binder oss samman och det dem gjort för mej kan ingen ersätta, någonsin. de har stöttat mej när jag behövde värmande ord och dem vet alltid vad de ska säga. de kommer alltid att betyda speciellt mycket för mej för det är precis vad dem är - speciella.
anna och hanna - jag älskar er, för alltid! <3
jag kommer inte kunna träffa mina änglar på ett tag. min ena ängel, hanna, är utomlands i en vecka och för mej är det en evighet. hon har varit borta en dag nu och mitt hjärta skriker efter henne.
anna, min andra ängel, är sjuk och jag träffade henne i fredags men jag tänker på henne varje dag och varje kväll. när skolan börjar reser hon utomlands i tre veckor och jag kommer att gå i bitar utan henne vid min sida.
jag kan inte föreställa mej hur livet kommer att bli utan dem vid min sida.
HUR FAN SKA JAG ÖVERLEVA UTAN MINA ÄNGLAR?
det finns två personer i mitt liv som betyder extra mycket och det är mina änglar. för att kvalificera sig som ängel räcker det inte med att vara en god vän. det krävs mycket mer än så. en ängel är en person som visar kärlek och som står vid ens sida i både ur och skur. jag har aldrig bråkat med mina änglar för vi har kärlek. kärleken binder oss samman och det dem gjort för mej kan ingen ersätta, någonsin. de har stöttat mej när jag behövde värmande ord och dem vet alltid vad de ska säga. de kommer alltid att betyda speciellt mycket för mej för det är precis vad dem är - speciella.
anna och hanna - jag älskar er, för alltid! <3
i'm a fallen angel
Jag förstör allt och jag misslyckas gång på gång. Jag beter mej konstigt och ändrar ständigt humör. Jag vet inte riktigt vem jag är, jag är inte vän med mej själv...och vem vill lyssna på en repig skiva?
Känslorna och tankarna som bor inom mej kväver mej och jag hyperventilerar när jag tvingas tänka på dem. Pulsen ökar och plötsligt mår jag jätteilla. Oron och ångesten håller mej vaken flera timmar och just vid det tillfället vill jag bara försvinna. Då vill jag fly från nuet och försvinna in i en värld där smärta och tårar inte existerar.
Men det gör dem och jag möter dem varje dag.
Jag kan inte sova för jag är inte trött. Jag kan inte äta för aptiten har övergivit mej. Jag kan inte andas för luften räcker inte till. Jag måste rädda mej själv, ingen kan göra det åt mej, även om jag önskar att ni kunde det. Det skulle vara så mycket enklare då.
Men vem har sagt att livet är enkelt?
smärtan svider
hon tog min hand i sin och så skuttade vi iväg uppför backen. jag vet inte vad hon sa, för jag var upptagen med att inse att det var just detta som livet handlade om. detta var kärlek. detta är kärlek.
i tisdags åkte jag med mina änglar, ida och maja till skutberget. vi badade och jag var i förvånadsvärt länge. nästan längst av alla. sedan kom getingarna och attackerade idas apelsin, så vi begav oss hemåt. alla vandrade hem till ida medans jag begav mej hemåt för lite sömn. sedan dess har jag slappat, och slappat ännu lite till. imorn hoppas jag att solen sticker fram så jag kan åka och bada och sola. kanske får jag ida med mej en liten stund också. förhoppningsvis.
grattis syster yster på elin-dagen! <3
skolan börjar sakta men säkert att göra sej påmind. jag har inte tänkt nästan något alls på det, men nu kommer det fram mer och mer. jag vill inte, jag vill verkligen inte. men jag måste. smärtan svider inom mej och tårarna bryter ned mej.
men nu är jag vän med tårarna. dem har spelat en stor roll i mitt liv och det är ofta dem som har fått mej att kämpa vidare. att tro att "snart vänder det". det var det som räddade mej. min tro på att det kommer en bättre dag, att imorgon vänder det. jag vet inte hur jag lyckades hålla det hoppet vid liv, eftersom morgondagen oftast var ännu sämre.
jag har fått höra att jag var modig, och det kanske jag var. men samtidigt var jag feg, så feg. men jag bet ihop, bokstavligt talat, och fortsatte att kämpa. det viktiga är att inte ge upp. jag gav upp vid några tillfällen, men jag hade turen att ha någon som drog mej upp, som sträckte ut en hjälpande hand och som ville att jag skulle må bra.
"Jag vet hur svårt det är att orka när allting känns fullkomligt meningslöst. Man måste orka, orka ta emot hjälp. Man måste våga, för det är en fråga om mod, och det gäller att inse att man är värd att må bra."
"Jag vill inte leva så. Jag vill inte fly. Jag är trött på att alltid må dåligt och jag tror att jag kommer att klara det här."
"Jag tänker inte försvinna. Men jag vet inte hur man stannar kvar, vet inte hur man styr om tankarna, vet inte hur mycket jag orkar. Men jag ska orka för jag älskar dig, jag älskar hela min familj."
i tisdags åkte jag med mina änglar, ida och maja till skutberget. vi badade och jag var i förvånadsvärt länge. nästan längst av alla. sedan kom getingarna och attackerade idas apelsin, så vi begav oss hemåt. alla vandrade hem till ida medans jag begav mej hemåt för lite sömn. sedan dess har jag slappat, och slappat ännu lite till. imorn hoppas jag att solen sticker fram så jag kan åka och bada och sola. kanske får jag ida med mej en liten stund också. förhoppningsvis.
grattis syster yster på elin-dagen! <3
skolan börjar sakta men säkert att göra sej påmind. jag har inte tänkt nästan något alls på det, men nu kommer det fram mer och mer. jag vill inte, jag vill verkligen inte. men jag måste. smärtan svider inom mej och tårarna bryter ned mej.
men nu är jag vän med tårarna. dem har spelat en stor roll i mitt liv och det är ofta dem som har fått mej att kämpa vidare. att tro att "snart vänder det". det var det som räddade mej. min tro på att det kommer en bättre dag, att imorgon vänder det. jag vet inte hur jag lyckades hålla det hoppet vid liv, eftersom morgondagen oftast var ännu sämre.
jag har fått höra att jag var modig, och det kanske jag var. men samtidigt var jag feg, så feg. men jag bet ihop, bokstavligt talat, och fortsatte att kämpa. det viktiga är att inte ge upp. jag gav upp vid några tillfällen, men jag hade turen att ha någon som drog mej upp, som sträckte ut en hjälpande hand och som ville att jag skulle må bra.
"Jag vet hur svårt det är att orka när allting känns fullkomligt meningslöst. Man måste orka, orka ta emot hjälp. Man måste våga, för det är en fråga om mod, och det gäller att inse att man är värd att må bra."
"Jag vill inte leva så. Jag vill inte fly. Jag är trött på att alltid må dåligt och jag tror att jag kommer att klara det här."
"Jag tänker inte försvinna. Men jag vet inte hur man stannar kvar, vet inte hur man styr om tankarna, vet inte hur mycket jag orkar. Men jag ska orka för jag älskar dig, jag älskar hela min familj."
every place i go i think of you
de senaste dagarna har varit fyllda med sol, bad, umgänge, filmer och chips! jag ska inte klaga, det har varit riktigt underbart. imorn drar familjen iväg till norge, men vi kommer hem tisdag kväll. sen hoppas jag att resten av veckan blir fylld med glädje och skratt och mer sol.
jag har lyckats att intefalla tillbaka nu under sommaren. jag måste dock medge att det var jäkligt tufft i början av sommaren, men jag är stolt att jag kommit hit och att jag ändå mår bätter än jag trodde jag skulle göra. men jag kan inte slappna av helt för jag vet hur fort vinden vänder och det kräver endast en knuff i fel riktning för att jag ska bli sjuk igen. alla minnen som hemsöker mej varje kväll och varje natt skulle kunna få mej att bryta ihop totalt, men jag måste kämpa emot dem. smärtan kan ingen av er förstå, jag måste leva själv med det här.
"De säger att jag inte är sjuk, men de vet också att allt inte är som det ska. Men det är bara jag som vet att det är jag själv som är felet och inte mamma och pappa eller skolan. Jag känner mig sjuk."
"Jag tror inte att någon vill dö. Alla vill bli räddade. Men de som har gett upp hoppet om räddning, de vill dö."
jag skriver detta för jag vill att ni ska förstå, jag vill att ni ska förstå mej. men för att ni ska göra det måste jag berätta, om allt. men ibland tar orden slut och då finner jag det i min favoritbok, vingklippt ängel. mina känslor och tankar finner ord som jag själv inte kan säga. denna bok har varit med mej från början, från det jobbiga och än idag hugger den tag om mitt hjärta för hela tiden känner jag igen mej. smärtan, ångesten och hopplösheten hon beskriver finns inom mej. precis som hon har jag mina änglar och ingen kan ta deras plats. dem var med när jag föll i bitar, men de var också där och hjälpte mej att klistra ihop dem igen. jag älskar dem av hela mitt hjärta och det kan ingen ta ifrån mej.
det finns dem som tror att dem känner mej och som vet det mesta om mej. men allt det är en lögn. ni kommer aldrig att känna mej, för inte ens jag känner mej själv. jag kan inte förklara så att ni ska förstå, för ni kände inte den jag var innan jag blev sjuk. mina änglar vet skillnaden mellan det jag var innan och den jag blev när allt föll i bitar.
mina tårar kan inte ta slut för smärtan och ångesten bränner hål inuti mej.
"Det är så många fel överallt, så många hål. Men jag hittar inget material att fylla dem med och ser heller ingen mening med det. Ett hål är ett hål. Ett hål kan möjligtvis temporärt fyllas ut, men hålet förblir ändå ett hål."
och ni kan inte laga det. det är försent för det.
jag har lyckats att intefalla tillbaka nu under sommaren. jag måste dock medge att det var jäkligt tufft i början av sommaren, men jag är stolt att jag kommit hit och att jag ändå mår bätter än jag trodde jag skulle göra. men jag kan inte slappna av helt för jag vet hur fort vinden vänder och det kräver endast en knuff i fel riktning för att jag ska bli sjuk igen. alla minnen som hemsöker mej varje kväll och varje natt skulle kunna få mej att bryta ihop totalt, men jag måste kämpa emot dem. smärtan kan ingen av er förstå, jag måste leva själv med det här.
"De säger att jag inte är sjuk, men de vet också att allt inte är som det ska. Men det är bara jag som vet att det är jag själv som är felet och inte mamma och pappa eller skolan. Jag känner mig sjuk."
"Jag tror inte att någon vill dö. Alla vill bli räddade. Men de som har gett upp hoppet om räddning, de vill dö."
jag skriver detta för jag vill att ni ska förstå, jag vill att ni ska förstå mej. men för att ni ska göra det måste jag berätta, om allt. men ibland tar orden slut och då finner jag det i min favoritbok, vingklippt ängel. mina känslor och tankar finner ord som jag själv inte kan säga. denna bok har varit med mej från början, från det jobbiga och än idag hugger den tag om mitt hjärta för hela tiden känner jag igen mej. smärtan, ångesten och hopplösheten hon beskriver finns inom mej. precis som hon har jag mina änglar och ingen kan ta deras plats. dem var med när jag föll i bitar, men de var också där och hjälpte mej att klistra ihop dem igen. jag älskar dem av hela mitt hjärta och det kan ingen ta ifrån mej.
det finns dem som tror att dem känner mej och som vet det mesta om mej. men allt det är en lögn. ni kommer aldrig att känna mej, för inte ens jag känner mej själv. jag kan inte förklara så att ni ska förstå, för ni kände inte den jag var innan jag blev sjuk. mina änglar vet skillnaden mellan det jag var innan och den jag blev när allt föll i bitar.
mina tårar kan inte ta slut för smärtan och ångesten bränner hål inuti mej.
"Det är så många fel överallt, så många hål. Men jag hittar inget material att fylla dem med och ser heller ingen mening med det. Ett hål är ett hål. Ett hål kan möjligtvis temporärt fyllas ut, men hålet förblir ändå ett hål."
och ni kan inte laga det. det är försent för det.
ängeln utan förflutet
imorn ska jag med ida-bruden till skutberget tidigt som satan. hon går upp med tuppen medans jag sover tills jag blir väckt. men nu har vi bestämt (eller ja, hon) att vi ska vara där tidigt för att få bra plats. så jag har ställt klockan på 9.15, bussen eller sjussen går 10. fy. men vad gör man inte för sina vänner. sen ska jag träffa hena för lite filmkväll. detta är sommar för mej.
"Jag försökte tafatt skära upp ena handleden, och trots att jag inte vågade trycka tillräckligt hårt för att lyckas smög sig små droppar av blod fram. Alldeles som röda sammetstårar. Så vackra! Det var vid det tillfället det började. Det var då jag upptäckte den fysiska smärtans befrielse och blodets skönhet. Detta är en besatthet som genomsyrat mitt innersta under hela tonårstiden. Jag och rakbladen, som jag samlar på, har en intensiv relation. Men oftast skär jag mig inte för att dö, utan för att överleva. Skärandet är mitt sätt att hantera alla starka känslor som överväldigar mig och som jag inte annars vet hur jag ska hantera."
"Jag vill vara ängeln utan förflutet. Jag vill skära bort minnena, klippa bort dem. Jag vill vara utan. Jag vill vara hon som står i nuet utan att ha tagit några steg dit. Hon som försvinner från nuet utan några steg bort. Hon som aldrig var eller kommer att vara. Hon som bara är. Men jag är rädd för nuet. Mest av allt är jag rädd att det förflutna är nuet. Jag vill vara friheten. Jag vill vara ängeln utan förflutet. Är jag ängeln utan förflutet nu? Är jag...? Nej. Jag är ängeln utan framtid. Med sönderskurna armar och regn i ögonen. Men om man dödar ängeln utan framtid är det då ängeln utan förflutet kommer? Ängeln utan förflutet kanske är döden."
/vingklippt ängel
det är så jag känner det.
jag tror på änglaskap
grattis till mej själv! idag är det kristinadagen vilket betyder att lilla jag har namnsdag. när jag var liten brukade vi fira det, eftersom det alltid fanns tårta kvar sedan syrran födelsedag, men nu har vi slutat med det. men pengar fick jag av farmor och farfar så jag går ju inte lottlös ut direkt.
syrran och jag ska kanske dra iväg till skutberget sedan för att ta oss ett dopp. och det lär inte bli så mycket mer än det eftersom jag alltid ska frysa så in i helvete mycket. jag får packa ner tjock tröja.
jag saknar min älskade levin, och hon har bara varit borta i några dagar. hanna träffade jag i tisdags och det var riktigt skoj. vi skrattade och skojade som vi alltid gör. det är något speciell mellan oss som gör att vi förstår varann utan ord. vi behöver bara titta på varandra så vet vi, vi vet allt. "jag tror på änglaskap" och hanna är min ängel <3
hena har också namnsdag idag (typ) så congrat's!
ta mej till kärlek, ta mej till kärlek, ta mej till kärlek, ta mej till kärlek, ta mej till kärlek, ta mej till kärlek
syrran och jag ska kanske dra iväg till skutberget sedan för att ta oss ett dopp. och det lär inte bli så mycket mer än det eftersom jag alltid ska frysa så in i helvete mycket. jag får packa ner tjock tröja.
jag saknar min älskade levin, och hon har bara varit borta i några dagar. hanna träffade jag i tisdags och det var riktigt skoj. vi skrattade och skojade som vi alltid gör. det är något speciell mellan oss som gör att vi förstår varann utan ord. vi behöver bara titta på varandra så vet vi, vi vet allt. "jag tror på änglaskap" och hanna är min ängel <3
hena har också namnsdag idag (typ) så congrat's!
ta mej till kärlek, ta mej till kärlek, ta mej till kärlek, ta mej till kärlek, ta mej till kärlek, ta mej till kärlek
grattis elin! <3
idag fyller min kära syster yster 21 år, och det ska firas! först var det uppvaktning av familjen som gällde och senare blir det tårta, med dem närmsta.
grattis till HENA också som har namnsdag idag!
grattis till HENA också som har namnsdag idag!
