...
men sedan insåg jag varför, och jag stöttar dem till hundra.
carlstads skyttekung, pär eriksson, skrev på för allsvenska gais utan att tala om det för styrelsen. styrelsen hade själva trott att det skulle bli örgryte till sist. så dem bestämde sej för att stänga av pär hela säsongen (pengar spelade också en stor roll, men inte så stor roll för mej så att jag ska skriva om det). släng er i väggen säger jag bara. dessutom är ordförande så smart att gå ut och säga att pär inte gjort något fel - varför jag då inte fattar att dem stänger av honom! så tränarna hoppar av i protest och spelarna hotar med avhoppning även dem.
bra gjort styrelsen i carlstad united - nu har ni varken tränare eller spelare!
men nog om det.
idag har jag lekt med ida, vilket alltid är skoj. speciellt skoj var det idag då hon flippade ur totalt hemma hos sej och skrattade som aldrig förr. mycket kul tyckte jag.
HENA ringde förut och undrade om jag ville träffa henne imorn, och hänga med henne till stan. självklart tackade jag lyckligt ja. det finns inget och ingen som får mej att glömma all smärta som hanna, hon gör mej alltid glad och hennes skratt är det vackraste som finns. <3
på onsdag fyller syrran 21, och på måndag drar vår familj till norge, fast vi kommer tillbaka på tisdag igen så jag ska nog överleva.
det var nog allt för nu.
happy days
nästan hela veckan har jag träffat ida, vi har spelat spel, fotat och bara umgåtts. igår träffade jag också levin och idag var hon och jag på bio och såg mamma mia. riktigt bra film faktiskt, trots att jag störde mej på att "ring ring" aldrig spelades och att dem hade gjort om en del texter. för övrigt var den jättebra.
levin åker till norge på måndag, och jag kommer få abstinens, jag klarar mej inte utan henne helt enkelt. jag har ju ida och hanna iaf.
appropå hanna, eller HENA, så saknar jag henne och måste träffa henne snart.
nu ska jag försöka sova och jag hoppas jag drömmer lyckliga drömmar fyllda med kärlek och sång!
godnatt
jag ska finna det jag söker
jag har alltid stört mej på människor som inte uppdaterar sina bloggar, speciellt under sommaren.
nu är jag en av dem.
jag har inte haft kraft eller ork att skriva, och har dessutom inte vetat vad jag ska skriva om. dagarna går och inget speciellt händer. jag träffar vänner, slappar framför filmer och OC, äter mat och ligger sömnlös och funderar över livet. roligt, eller hur?
det tar upp till 2 timmar för mej att somna på kvällen, och då vaknar jag ändå flera gånger under natten. det enda jag vill är att få sova ut så jag blir pigg. nej då, det ska vara så jävla svårt att få någon blund. telefonen ringer vid 10 (eller kanske vid 11 om han i himlen är riktigt snäll), varje dag känns det som. snälla, kan jag inte bara få sova lite. nej, nu går jag runt och halvsover igenom dagarna istället. funderar seriöst på att sova nu, så kanske jag hinner somna innan klockan blir alltför mycket.
jag tror inte jag vet vem jag är. eller, jag menar...jag känner inte mej själv. vem är jag? vem fan är denna lilla skitunge som bara skiter i allt och ställer till det för sej? vem är hon? känner jag henne?
bara frågor, inga svar.
jag har inte skrivit på länge för jag har inte haft något att uppdatera sedan sist. livet rullar på, och jag vet varken ut eller in. jag är trött, sliten och snart sjuk också tror jag. aptiten har jag tappat och familjen påminner mej ständigt att jag måste äta. jag känner inte det själv. jag vet inte vad hunger är. idag bjöds det på pannkakor hemma, och jag fick inte ens i mej 2 och jag som alltid annars brukar slänga i mej dem där pannkakorna. nu tog det säkert 30 minuter och då åt jag inte upp allt. herregud, vad är det som sker? är det verkligen jag där inne? är det jag under den hårda fasaden, under tårarna och under skinnet. är det jag?
det är jag, och det är såhär mina senaste år har sett ut. när ska det vara över, när blir jag den anna jag en gång var? hon är borta, och kommer aldrig tillbaka. jag har slutat leta för hon kommer aldrig att hittas. jag kommer aldrig att hitta tillbaka till den jag var. det är försent för det nu, det har det alltid varit.
jag tar en dag i taget och så länge jag har något att älska och någon som älskar mej tillbaka ska jag kämpa för ett bättre liv.
för jag ska finna det jag söker.
gotta find a way to get home strong, gotta find a way back home
gotta find a way back home.
vaknade tidigt, runt 9 ca, och slappade ett bra tag. sedan bar det av till stan vid 10.30 (!!!) och mamma köpte två tröjor till mej, en vit tjock och en liten tunnare, kort röd. mycket nöjd var jag. sedan åkte vi till bergvik och mötte pappa där, sedan blev det lite införskaffning av mat och sedan tacos hemma, mums. ida svängde förbi och vi spelade spel, sjöng schlager, väldigt vackert, och sedan lite mer spel. efter det har jag tittat på OC konstant och har snart avverkat säsong 1 igen. imorn är det nog ikea som gäller, ska kolla på lampa och en hylla. sedan är mina vitaminer slut och mamma trotsar på att jag måste ha dem, och eftersom vi glömt köpa nya nu i flera dagar måste vi göra det imorn, för då är de slut.
det var nog allt för nu.
sommaren går i lagom takt och jag håller mej i skinnet och påminner mej ständigt om dem bra dagarna.
alla har en ryggsäck med förflutet i. ryggsäcken kan vara olika tung beroende på hur mycket man har i den. min råkar vara väldigt tung, men tyngre har den varit. om ryggsäcken blir för tung börjar axlarna att värka och stigen framför dej känns plötsligt vädigt lång. då måste man lätta på ryggsäcken och ta bort dem tunga och jobbiga sakerna man har i den. då blir det lättare att gå och man orkar se framåt. men ibland kan det vara svårt att ta bort vissa saker i ryggsäcken för man är van att ha dem i.
jo, ibland kan det vara svårt att göra rätt val, jävligt svårt. men tro mej, det är värt det. man måste få perspektiv på livet och det är det svårt att få om man fastnat. hjälp finns att få, bara man ber om den. var inte rädd för sanningen, den kommer bara att hjälpa dej. och framför allt, inse att du är värd att älskas. ju fortare du inser det, desto fortare blir du bra igen. och till slut, ge inte upp. no matter what, keep on fighting for a better day. that day will come sooner or later, trust me on this one. kämpa på och var rädd om dej själv. it's worth it.
jag kämpar fortfarande med den insynen.
when you try your best, and you succeed!
woho! jag klarade det och blev mer än glad. varken syrran eller mamma kunde inse att jag faktiskt hade klarat det, trots alla svårigheter jag haft. äntligen slipper jag räkna ett enda tal mer! jag har nog inte riktigt insett att jag faktiskt klarat av det, jag misslyckades inte för en gång skull. jag kan inte beskriva min glädje och nu kan jag njuta av sommaren istället för att räkna. ibland är han uppe i himlen jävligt schysst måste jag säga.
nu bär det snart iväg till rix fm festival med familjen och förhoppningsvis HENA (som hon själv så fint brukar kalla sej). jag är förväntansfull över att få se rongedal och brolle, ska bli riktigt skoj. sen har mamma lovat att bjuda mej på dricka eftersom jag varit så duktig och klarade av provet. och jag som trodde att jag skulle gå ur 2:an med två ig, nu har jag inga!
men nu ska jag inte bli för uppspelt, jag vet att det kommer en dålig dag snart ändå.
men jag tänker då njuta till fullo över att ha klarat något som tycktes vara helt omöjligt.
idag är en bra dag.
smärtorna känns som igår
det var två år sedan, men smärtorna känns som igår.
idag lekte jag med ida, hanna och levin. vi åt oss feta och tittade på nån dålig film. hanna var hög på livet, och hon smittade mej med. hon gör mej gladare än något annat och hennes skratt är ren lycka i sej. imorn är det middag med levin och hanna som gäller, hos levin. hanna och jag ska handla mat, får se vad det blir för något.
hur kan jag någonsin ha velat lämna denna jord? mina vänner och min familj betyder alldeles för mycket för mej för att jag ska kunna svika dem igen. jag vill inte lämna er. jag ska kämpa för er skull, men mest för min egen skull. nu vet jag att jag vill leva, trots allt. det har varit en lång väg att inse det, och jag har en ännu längre väg framför mej. men jag ska kämpa och bita ihop, för det är det värt.
nu ska jag lägga mej i min varma säng och lyssna på lite bra musik. det finns inget som lugnar bättre än kvällar med sorgsen musik.
jag älskar mina änglar <3
och allt är som vanligt. varför kan jag inte bara släppa allt och bara leva? ska det vara så jävla svårt att klara av en normal vardag? snälla, kom och rädda mej från mitt kaos.
men samtidigt vill jag inte bli räddad. jag vill klara mej själv och dessutom kan ni inte rädda mej. första steget är väl ändå att man erkänner att man har problem. jag har problem, i know it. och sen då, var tar man vägen efter det? jag måste klara det här själv, det är mina problem och det är mitt liv. men jag kommer aldrig att klara det själv. jag är förvirrad.
det riktigta sommarlovet har börjat och jag borde gå upp i vikt. jag fryser konstant hela tiden och jag mår allmänt piss. men jag vill inte gå upp i vikt, jag vill snarare gå ner i vikt. jag vill skära bort fettet från min kropp och med det döda all ondska. men jag vet att det inte går. jag blir bara tröttare och tröttare och mina ständiga humörsvängningar påverkar alla, speciellt mej. men vad ska jag göra då, hur ska jag få det att försvinna? jag vet att kärleken inte segrar i slutändan, er kärlek räcker inte. jag hade er kärlek men jag gav upp ändå. ni kommer inte in under mitt skinn, nobody does. jag måste leva själv med det här.
jag ska träffa hanna och kanske levin i veckan (mina änglar som jag numera kallar dem), och det gör mej glad.
deras kärlek är fullständig och jag ler av blotta tanken på dem. jag älskar mina änglar! <3
grattis levin till körkortet!
imorn är det jag som följer med levin och co till deras sommarstuga i arvika. sedan blir det kanske också en liten glimt av arvikafestivalen, vi tänkte dra dit och stå utanför och lyssna. jag kommer hem på söndag så då kommer det mer uppdatering. ska bli skönt att komma bort från allt, och bara umgås med min underbara vän!
en fin sommarkväll med bra musik och underbara vänner - det är detta som kallas kärlek.
och det är något jag saknat.
lying in the dark
i just wanted to escape.
snart vänder det.
jag hoppas det.
ta mej till kärlek
så varje gång jag ser honom är det både med glädje och sorg. jag lämnade den skolan när allt var som värst och jag lämnade stöttningarna och hjälpen bakom mej, det fick jag aldrig tillbaka. jag frågar mej själv varje dag om allt som hände verkligen skedde. kanske var det bara en hemsk mardröm som försvinner när jag vaknar. kanske är det bara jag som drömmer.
men nej. allt hände men jag kan inte tänka på det. smärtan och tårarna ligger alldeles för nära för att jag ska orka mej dit. jag har bara mej själv att skylla och det var mitt fel att det blev som det blev.
när jag tänker tillbaka rullar fortfarande tårarna nerför mina bleka kinder. dem försvann aldrig. kanske skulle jag behövt mer hjälp. kanske var det en tanke bakom allt. kanske skulle mitt liv bli bättre nu. men jag har väldigt svårt att se det.
allt jag ser är en trasig själ med en fasad av sten. en sönderskärd flicka med drömmar om ett frisk liv. jag ser smärta och förtvivlan, och jag ser ångest och hat. är denna flicka verkligen jag?
mind is a razorblade
ibland måste vi slåss för att ta itu med det förflutna.
det är det jag gör varje dag. jag kämpar och försöker mitt bästa, men kommer det att räcka?
you didn't get to heaven but you made it close.
i don't wanna follow death and all of his friends.
och för det ska jag kämpa så länge jag lever. jag lämnar er inte.
death and all his friends
i just got lost
sommarskola suger. ju mer tiden går, desto mer inser jag att det är helt totalt omöjligt för mej att klara g-gränsen. jag vet att ni inte förstår det och att ni tror att jag ger upp. men jag gör verkligen mitt bästa och försöker. det är som att ni ska lära er grekiska på tre veckor, och jag tror nog inte att ni skulle fixa det. men jag försöker, det gör jag. alla klagar och säger att jag bara skiter i det, men så är det inte. ju mer folk klagar, desto mer negativ blir jag. då tappar jag allt, och motivationen har jag aldrig haft. jag behöver en lärare som motiverar och får mej att inse att jag kan, även fast jag inte kan. men det kommer jag aldrig att få. det är över nu. ska bli sknt att slippa franskan, engelskan och förhoppningsvis matten nästa år. jag vill klara det, men jag kan inte göra mer än mitt bästa. men vissa verkar mena att det inte räcker att göra sitt bästa. och då vette fan vad dem menar. when you try your best but you don't succeed.
har insett att skoltiden snart är över för mej. det skrämmer mej oerhört mycket. lilla jag ska helt plötsligt ut i stora livet, och där kommer jag inte att trivas, det vet jag redan nu. ännu en gång kommer min trygghet att försvinna, och jag är fruktansvärt rädd för att falla ner i skiten igen. för vad gör jag då? and the tears come streaming down your face.
pressen utifrån trycker sönder mej, och jag sviker mej själv med misslyckanden gång på gång. när ska det ta slut?
det finns dock lite ljus i mitt mörker, och det är mina änglar, musiken och min familj, som är beredda på det västa och som arbetar hårt för att jag ska bli helt återställd. when you love someone but it goes to waste.
men jag har tvivel på om jag någonsin kommer att bli helt bra igen. skärvorna är för stora och mitt hjärta är trasigt. jag tror inte att någon kan laga det. could it be worse?
i will try to fix you
jag vill bli hel igen
allt oftare upptäcker jag mej själv med att sitta och tänka tillbaka och minnas det jobbiga i mitt liv. jag förbjuder mej själv att tänka i dem banorna, men det verkar vara helt omöjligt. jag tänker på det som gjorde ont, inte på det som faktiskt gjorde mej glad, för även det förekom. idag körde vi förbi min gamla skola, ilanda, och alla tankar rusade tillbaka till mej inom loppet av bara några sekunder. varför kan jag inte bara glömma det onda och minnas det med distans? varför måste jag våndas och brännas upp av tårar som svider sönder mej inombords? varför kan inte allt bara få vara som det en gång var? varför måste jag hålla allt inom mej, varför skriker jag inte bara ut allt?
varför?
svaret är: det går inte.
jag kan inte glömma allt, även om jag vill det. jag måste först reda ut allt, för jag vet inte vad som startade det hela. och så länge jag inte vet det kan jag inte glömma. bara tanken på min tid på denna skola får mej att fälla tårar. jag kan inte gå tillbaka till den skolan, det går inte. jag kan inte träffa lärarna och eleverna, för jag vill inte falla tillbaka, och det är det mycket stor risk för att jag gör. jag är en svag människa, det är därför jag lever ensam. jag kan inte släppa någon inpå livet, och om jag gör det kommer den personen att finna en annan människa, en annan mej. men om jag någon gång ska hitta någon att dela livet måste jag berätta, om allt. det är en del av mej och det kommer det att förbli för alltid. jag är en sårad människa som trivs bäst i ensamhet och mörker. där känner jag mej trygg. men jag vet att jag måste ge upp den tryggheten för att hitta det jag söker. välkommen in i mitt liv, hoppas du finner det du söker.
jag vet varken vad jag söker eller vad jag vill. det enda jag vet med säkerhet är att jag måste förändras.
jag måste bli hel igen.
i need you
Mamma frågade mej förut idag om dem skulle vara orliga för att jag börjar isolera mej igen. Jag liksom skrattade bort det. Men hon har rätt, jag börjar nog omedvetet att isolera mej, och jag har blivit van vid det. Jag tänker inte på det, utan det bara blir så. Jag trivs i min ensamhet och med nära och kära. Jag vill att dem ska fråga hur det är, men jag vill inte prata om det. Det är alldeles får många tankar som svider på insidan, och som vill komma ut. Så fort någon börjar prata om mina känslor och hur jag mår, börjar fasaden att spricka och tårar börjar tränga på. Jag klarar inte av det, allt är som det brukar vara vid den här tiden. Men en positiv sak är att jag inte tänker på hur jag mår, inte hela tiden som jag gjort förr. Jag vet att familjen bara bryr sej om mej och vill mej det bästa, och det värmer mej. Men om allt är fruset, hjälper då en varm vindpust?
Det känns inte som sommar, det känns bara som ett kortare lov. Men jag vill inte inse att det är nu det jobbiga börjar, för jag vill inte tänka på det. Jag försöker att bara vara som jag brukar vara, jag tänker att jag är ledig en kortare stund. Jag behöver sova och vila ut och det är så jag måste tänka. Jag får inte bli panikslagen nu när det är sommar, så istället tänker jag inte på det. Men sommaren har inte riktigt börjat än känns det som. Jag har sommarskola i två veckor till, och dem riktiga känslorna kanske infinner sej då, när jag är helt ledig. Nu har inte vädret varit det bästa heller, så tankarna kommer nog då. När allt är ljust och då alla mår som bäst - då mår jag som värst. Det är konstigt det där, men det är faktiskt så det är. Och jag vet inte om jag kan ändra på det. Men jag gör mitt bästa för att förhindra det. Men är det tillräckligt?
Jag gråter när jag tänker tillbaka på åren, åren då allt var som värst. Åren då jag inte ville leva mer, då allt var en plåga. Jag tänker tillbaka med tårar i ögonvrån, för jag vet hur ont det gjorde, och hur ont det fortfarande gör. Men samtidigt som det gör så fruktansvärt ont, fylls jag med glädje och värme över vad alla gjorde för min skull och alla människor som brydde sej. Det var dem som räddade mitt liv. På kvällen när det är mörkt och jag ligger hopkurad under det varma täcket kommer tankarna och känslorna tillbaka, och i det ögonblicket går det inte att ignorera dem. Jag måste ta mej igenom dem och komma ut på andra sidan, även om vägen blir kantad av både tårar och skratt. Jag behöver tänka tillbaka och se vad alla gjorde för mej, och hur mycket jag är älskad. Och ibland kommer det tankar om hur dåligt jag mådde, och då kan jag inte längre hindra tårarna. Dem är oemotståndliga. Vissa dagar är gråten så kraftig att jag måste bita i täcket för att inte höras. Såhär såg en helt vanlig kväll ut i två år, nu sker det allt mer sällan, men det sker fortfarande. Och så länge det sker måste jag arbeta för att bli frisk. För jag vet inte helt säkert att jag är det ännu. Men jag ska bli det. Jag ska ta kampen för i slutändan är det värt det, för det har jag blivit garanterad.
midsommar
dagen var tänkt att spendera tillsammans med mina underbara vänner, men eftersom inte alls kundeoch för att vi är så lata, bestämdes det att vi tar det en annan gång. jag hade då planerat att vara hemma och slappa framför OC istället, men nu kmmer tydligen grannarna över och då anser inte mamma att vi behöver vara hemma. så nu tjatar dem om att jag och syrran kan gå ut och äta, eller kanske spela bowling eller nåt. orka orka säger jag bara. varför kan vi inte sitta här uppe och glo på bra filmer som vanligt när det är folk här? nej, ut måste man tydligen, och är det något jag inte känner för nu så är det att fixa iordning sig och sätta på sej siina finaste kläder. nej, kom och rädda mej. jag tänker ändå sitta hela dagen och titta på OC, för då glömmer jag allt som gör ont, och det räddar mej i detta mörker. jag återkommer senare med hur dagen blir, jag antar att jag måste hjälpa att städa genom hela jävla huset nu, så ha en bra midsommar allihop. vi får se hur min slutar.
livet blir vad man gör det till
livet blir vad man gör det till, men jag kan inte riktigt hålla med om det. jag hade inte någon vilja att göra mej själv illa, men så blev det ändå tillslut, och visst, det var kanske mitt fel ändå. men jag tror inte att det bara berodde på mej, och mitt liv. jag ville aldrig bli sjuk, men ändå blev jag det. livet blir vad man gör det till, betyder det att jag någonstans djupt inom mej verkligen ville sjunka så lågt som jag gjorde. nej, jag har väldigt svårt att tro det. jag vill inte tro det. det blev som det blev, men jag tog tillvara på det och gjorde det till någonting bättre. men det får jag lida för, än idag. så jag tror inte på det uttrycket, livet beor helt på andra omständigheter, men visst spelar det kanske in.
sanningen är ju den att jag faktiskt gjorde mej själv illa och hatade mej själv i flera år, det kan jag inte någon annan på, det var helt och hållet jag. men någonstans måste väl tankarna och känslorna ha startat, eller har jag alltid haft dem inom mej. jag kanske dömde mitt liv till att misslyckas redan som barn, jag vet inte. jag tänker ständigt på hur allt blev som det blev och varför det hände just mej. men livet blir ju vad man gör det till...
...so bite it and suck it in, det var mitt fel, alltihop.
och det vet jag,
it's not a cry that you hear at night
And it's not a cry that you hear at night
It's not somebody who's seen the light
It's a cold and it's a broken hallelujah
Första riktiga dagen på sommarlovet innehöll både sommarskola, regn och åska.- en perfekt början på sommaren. Jag har också varit snäll och hjälpt pappa ute och fixat med blommor. Han och mamma påminner mej ständigt att jag inte ska tro att jag bara kan sitta framför datorn och hemma hela sommaren, dem vill att jag ska hitta på saker, vara med kompisar och vara allmänt social. Och jag ska verkligen anstränga mej för att det ska lyckas, men jag känner redan nu hur det börjar bli svårare och svårare. Men jag har förändrats sedan förra sommaren, men fortfarande sitter tankarna i bakhuvudet någonstans.
Tårarna brukar rulla nerför kinderna nästan varje kväll, men igår var dem extrema. Det var inte små, sorgsna tårar som rullade, nej det var stora hysteriska tårar som kom forslandes ner. Men jag behövde få ut det, och det känns så mycket bättre nu. Men det konstiga är att jag inte gråter för att jag är ledsen, utan jag gråter när jag tänker på alla dem som bryr sej om mej och som älskar mej, och som jag älskar tillbaka. I mammas famn känner jag mej trygg, och dit söker jag mej ofta för skydd. När allt blir för mycket och jag inte orkar mer, kryper jag upp till mamma och är den lilla flicka jag innerst inne är. Dem bryr sej och det gör ont i mej när jag tänker på vad jag utsätter dem för. Jag har dragit dem genom smärta och lidande, något som jag aldrig önskade dem. Men dem gjorde det för min skull, och vi har kommit närmare varandra, hela familjen. Och det tycks mej att vi kämpar hårt för att det inte ska hända igen. Så därför är jag glad och tacksam över deras påtryckningar eftersom jag vet att dem bara vill mitt bästa. Alla familjer har sina problem och det här är vårat. Men vi ska stå enade och klara allt, för vad ska vi annars göra. Det finns inget "ge upp" längre, och det borde det aldrig heller ha funnits. Med deras hjälp ska jag klara det, vi ska klara det tillsammans. "Ensam är stark" heter det, men utan dem är jag svag, och jag vill aldrig mer utsätta dem för det jag gjorde. Dem har gjort alldeles för mycket för mej för att jag ska kunna svika dem igen. Jag säger inte att allt är klart nu, långt ifrån. Men jag kommer att klara det, om det så ska ta flera år till. Jag måste klara det, för denna gång har jag något att förlora.
i'm loving angels
Imorn och tre veckor framöver är det dags för sommarskola. Jag vill inte. Fast jag hoppas att det blir lite roligare än förra året, plus att den i år är på tingvalla. Men jag hade hellre varit hemma och slappat. Men jag antar att det är bra att få komma ut och träffa lite folk.
Jag ska överleva sommaren, och det förhoppningsvis utan tårar varje kväll och sammanbrott.
Men jag vet att det krävs mycket av mej för att klara det. Men jag ska klara det. Jag har inget annat val. För lämna er tänker jag inte göra.
Igår satt jag och läste igenom mina gamla blogginlägg från 2 år sedan och framåt, och det högg verkligen tag i mej, fortfarande. Det jag skrivit kändes inte som jag, men på ett sätt ändå. Samma känslor och tankar, men ändå inte. Jag hade glömt bort en del saker som jag nu fick reda på, och det kändes bra, för någonstans kommer jag ihåg det. Jag har nog förträngt det.
Tårarna rullar nerför mina kinder varje kväll, men jag tror att dem behövs. Det är lika bra att jag släpper fram dem, än att jag håller inne dem. Bättre med små sammanbrott än ett stort, så resonerar jag i alla fall.
Jag måste ta vara på det fina i livet, fina stunder med familjen, och vackra möten med mina underbara änglar! Dem får mej att för en liten, kort stund glömma allt ont, och inget gör mej gladare. Inga ord behövs, för dem vet och jag vet
sommarlov
jag klyvs mitt itu för jag vet inte vad jag vill. jag känner inte mej själv och jag vet inte vad hon vill. denna flicka som gömmer sej någonstans inom mej, för det är väl inte jag?
orkar jag hela vägen, gör jag det?
jag behöver en värmande hand runt min som säger sanningen.
varför gör det ont? varför?
snälla, ta bort min smärta, döda den. gör vad du vill, bara den försvinner.
ge mej en kram i nattens skrämmande mörker. en varm och lång kram, som aldrig tar slut. snälla.
ensam är jag, även när jag är med er. jag är alltid själv. ensam i min värld, fylld med mörker.
när ni gått är jag ensam, när ni är här är jag ensam.
det kommer en tid då ni gått, då jag är ensam. men varför?
kan ni inte ge mej svaren som jag behöver?
tårarna rinner, kan ni stoppa dem?
jag har försökt, men dem kommer igen.
