there's no place i'd rather be
har funderat lite och ju mer jag tänker på det, desto mer kommer jag underfund med att jag gillar den här personen, men jag vågar inte satsa. och jag vet inte om jag ens kan satsa på han. men jag kan inte tänka mer på det, jag får ta det som det kommer. men det är klart jag hoppas, det gör jag :)
idag känns allt lite bättre, även om allt förtfarande inte är okej. har till och med plockat ur diskmaskinen, vilket inte sker ofta. men ingen uppskattning fick jag för det, så då kan jag lika gärna skita i det.
och imorn är det fredag och helg! jag längtar faktiskt. ser fram emot att bara få vara hemma och slappa och träffa levin, det var såå längesen xD
i'm never gonna be good enough for you
livet var helt okej ända tills jag kom hem. jag pratade med levin i telefonen i 40 minuter och min mor fick damp. hon var absolut tvungen att ha telefonen så jag fick lägga på. och jag som inte pratat med levin på flera veckor. jag kände mej jättetaskig. då påpekade jag till mamma att hon faktiskt brukar prata i telefonen i mer än 40 minuter och det flera gånger i veckan. då fick hon ett utbrott. började skrika åt mej, kasta in mina kläder som skulle tvättas, och klagade på att jag aldrig gör något. jag kunde laga mat själv. tvätta, stryka, betala pengar och stänga av strömmen. jag tycker det är så jävla konstigt att det bara är fel på mej i det här jävla huset. alla andra är helt perfekta. jag vill inte bo här mer. jag vill flytta. sen klagade hon på att jag hade badat och att hon skulle duscha efter och då fanns det inget varmvatten kvar. men jag sa åt henne att om hon hade sagt det kunde jag badat efter. så nu får jag inte bada längre, nu måste jag duscha. allt för att mamma ska vara glad. jävla skit familj! jag har alltid trott att min familj varit perfekt, men icke då! vår familj bråkar och gnäller och klagar på varann. det är allt vi gör. ni har ingen aning hur gött det ska bli att flytta härifrån. sen sa jag till pappa att det är konstigt att vi har ett badkar som man inte får använda, då kan vi lika gärna ta bort det. då fick han ryck och så att jag var otrevlig. det enda jag gör är att irritera dem tydligen. jag är ivägen för dem. jag är en börda för dem. hade detta skett i nian hade jag inte kommit över det, då hade jag skärt upp mina handleder nåt så fruktansvärt, men nu vet jag bättre. jag tänker inte dem låta förstöra mitt liv och mitt självförtroende. jag tänker gråta ut och glömma det dem sagt till mej. jag orkar inte med att dem sårar mej gång på gång. hade det varit min syster som sagt det hade dem inte brytt sej ett dugg, jag lovar. även hon har klagat på mej, hon är som en jävla morsa åt mej. jag behöver fan inte en till! som tur var sa pappa till, men då hade jag påpekat att hon tjatar sisådär 5 gånger. sen sa amma att vi skulle skärpa oss båda två, fast det var hon som klagade och jag som sa åt henne att sluta. så är det hemma hos oss. är det konstigt att man inte vill vara hemma? dem trycker ner mej gång på gång för att jag är oförskämd, men det är jag för att jag inte klarar av att bli nedtryckt. jag pallrar det inte. jag står för vad jag tycker och tänker säga det. tydligen är det fel att säga vad man tycker. här ska man tydligen ljuga och låtsas som att allt är toppen. det var det som fick mej att vilja ta livet av mej från första början. dem har visst glömt det.
nu tänker jag gråta ut mina tårar som trycker på, och sen tänker jag gå ut med huvudet högt. dem ska fan inte få trycka ner mej, inte igen.
if we kiss there'll be no turning back
igår satt jag och chattade med min underbara hanna på msn. hon vet altlid hur man piggar upp mej och får mej alltid på bra humör. igår gällde det mitt dåliga sälvförtroende när det kommer till killar, och nu har jag bestämt mej på att satsa på en. jag har intalat mej själv att jag inte gillar honom, fast jag vet att jag gör det. men jag är så rädd för att bli sårad. jag vet inte om jag skulle klara av att bli sviken och sårad. så därför vet jag inte om jag vågar satsa, eller orkar. men jag kom fram till, med hannas hjälp, att det ju faktiskt är lika bra att satsa annars komemr jag gå runt och fundera på det. jag måste antingen satsa eller glömma honom. och glömma honom kan jag inte. inte än. men jag tror inte jag kommer våga för jag är så blyg. jag vill veta vad han tycker om mej så jag inte tjatar och så visar det sej att han inte gillar mej. men jag får fundera vidare på detta.
nu ska jag ner och käka lite och sedan är det textkommunikation som gäller.
en stund på jorden
i går satt jag på en bänk i skolan innan jag började och alla känslor rusade mot mej. jag mindes och började tänka på saker jag inte vill tänka på. tänker jag för mycket på det blir det till en ond cirkel. jag har så många frågor som jag vill ha svar på, men jag orkar inte tänka på det mer. på ett sätt vill jag bara att det ska försvinna, alltihop, för jag vill inte att det ska göra ont något mer. hur länge ska jag gå runt och känna såhär? jag har inte besökt min skola sen jag slutade nian och jag tror aldrig jag kommer besöka den igen. jag klarar inte av det, inte nu i alla fall. kanske om några år, kanske. det räcker för mej att höra namnet ilanda eller bara åka förbi det för att mina känslor ska svälla fram. idag vet jag hur jag ska hantera det, för jag är van vid känslorna. men då visste jag inte det.
jag måste, än en gång, förklara att det som hände var en viktig sak och den har gjort mej till den jag är idag. men det svider fortfarande. ni kan aldrig förstå hur jag kände och ni vet inte allt, det kommer ni aldrig att veta. jag kommer aldrig att bärätta. aldrig igen. det gör för ont, och om jag skulle göra det vet jag inte om jag skulle kunna fortsätta. jag vill glömma allt, men samtidigt minnas.
men jag kan inte glömma. jag har försökt förtränga det men det går inte. det finns delar av mej som fortfarande blöder och jag vet inte hur jag ska få det att sluta blöda. mitt hjärta är trasigt och det är därför jag lever ensam. jag kan inte släppa någon inpå livet, för då måste jag gå igenom allt igen och berätta. för berättar jag inte kommer han inte att känna mej. den sanna jag lever med tankarna och känslorna hela tiden. överallt. i musiken, på stan, framför tv:n, överallt. och dem försvinner inte. jag kan inte berätta men om jag vill leva med någon måste jag berätta. det är en del av mej.
sunday bloody sunday
Jag har fått ett återfall på brolle jr. Jag har alltid gillat hans stil och hans personlighet, men nu gillar jag hans musik också. Om jag någon gång hittar en kille som han, då ska jag vara lyckligt lottad. En sån ödmjuk och snäll person som bara är för söt. Det verkar som att många ödmjuka killar kommer från norrland faktiskt, dem är nog väldigt lugna där som det sägs. Speciellt om man jämför med storstäderna där kläder och innelivet är det som räknas. Ge mej en kille som brolle och jag ska aldrig klaga igen.
Idag var det då sista dagen på lovet, buhu. Som vanligt vill jag verkligen inte tillbaka till plugget. Alla känslor och tomhetskänslan kommer tillbaka då, och det är det sista jag vill känna. Sen är det massa med skolarbetet och betygen som suger det med. Orka orka! Nej, verkligen inte. Jag hade detta lovet som något att se fram emot, eftersom det bara var 3 veckor typ mellan sportlovet och påsklovet. Men det gick betydligt fortare än vad jag hade anat. Så nu har jag inget att se fram emot. Allt känns jävligt meningslöst bara. Kan något berätta för mej hur fan jag ska klara av sommaren och ett år till i skolan när allt redan går åt fel håll. Jag har tappat greppen helt totalt. Men det värsta och det som skrämmer mej mest är att jag inte har kraften att bry mej eller göra något åt det. Jag har satsat allt förut på att göra det, men jag har ju aldrig lyckats. Så varför göra det nu. Jag brukar känna att jag vill ta tag i saker och börja plugga lite mer när det varit lov, men icke då. Jag orkar bara inte. Det enda jag har motivationen till är att vara med mina fantastiska vänner, för det är dem som får mej att glömma allt hemsk. Men då borde ju egentligen sommarlovet vara något för mej då jag får träffa dem varje dag. Men nånting har gått snett där, för jag hatar sommaren. Och jag vet varför, men jag gör inget åt det. Jag kan inte. Men jag ska försöka att göra detta till en bra sommar. Och innan sommar kommer våren, som jag längtar till. Slippa jacka och jobbiga kläder. Skönt, men samtidigt scary. Ska jag orka, ja det ska jag. Jag ska orka för jag vet inget annat.
När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu
Du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer
Inget hörs och inget syns
När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar
Du har en lång mörk väg...
Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks
Tillbaks...
Du har en lång mörk väg...
watching the stars
är det konstigt att man undervärderar sej själv när ens egen pappa påpekat att man inte ens är värd lite glass eller en kexchoklad? fast jag fick ju iof en kexchoklad, men det är inte det som är problemet. bara för att jag gjort några snedsteg den senaste tiden med skolan och så, så verkar det som att dem tor att det ska få mej att tänka till. men det funkar inte på mej. det gör bara saken ännu värre. jag får svar på det jag tänker, och det är inte precis det jag vill ha. det funkar inte att klaga och tjata på mej, det blir motsatt effekt då. jag behöver snarare stöd och val. jag klarar inte när folk säger åt mej vad jag ska göra. det kanske är svaret på varför jag inte passar in. i alla fall inte i skolvärlden.
my life is brilliant
kärleken finns där ute, det gäller bara att hitta den. sedan kommer kampen att behålla den.
could it be worse?
lay down a list of what is wrong
idag har jag varit kreativ och städat här uppe. inte så kul kanske, men desto skönare feeling när det var klart :)
sen satt jag och grejsade lite med kylskåpspoesi som jag hittade när jag städade. hittade även 350 spänn, woho!
sen tittade jag i fotoalbum från när syrran var liten, gulligt :) det finns tyvärr inga album på mej, bara lösa kort, så jag orkar aldrig gå igenom det. men jag funderar på att ägna helgen åt det. alltid kul att se hur man såg ut som liten.
här kommer den lilla text som jag skapade med kylskåpsmagneterna, kanske inte världbäst men kul var det iaf :)
vi lever deppiga
vi borde lyssna och sjunga musik
som gör folk glada
du är en tragisk och fantastisk låt
på en pop skiva
alltid bubblande elegant
jag skall stanna när den går i kras
för jag har din vackra stjärna
du vill hem men ska du orka min prins?
tänd ljuset under dina fötter
din sång är en elegant
och varm stämning
jag tackar aldrig nej
min kung
i'll carry you home
hade skrivt ett inlägg förut, men det försvann, så jag får väl göra ett nytt försök.
jag såg på ett avsnitt av andra avenyn nån dag, och där var det en kille som ville ta livet av sej. som tur var var det en tjej där och räddade honom. men sedan frågade hon honom vad han tänkte på, skulle han lämna henne där och hans familj, hur kunde han vara så självisk. hon ansåg att han behövde hjälp av en proffessionell vilket han såklart inte ville. men senare insåg hon att han kanske behövde prata med någon som som han hade förtroende för, och det tror jag verkligen på. när jag var i den sitsen var det värsta jag visste när jag fick höra att jag behövde hjälp av några som var proffs, eftersom dem som hjälpte mej endast var "vanliga" människor. visst, prffsen kan ju det där, men jag tror att det i början är viktigt med förtroende. jag hade förtroende för en lärare, och det var bara han och mina underbara vänner som jag lyssnade på. jag brydde mej inte i vad alla andra sa. det var deras åsikter som betydde något för mej. igår kväll kunde jag inte somna. jag låg och tänkte på allt som gjorde ont. jag gick igenom alla åren av smärta som jag gör ofta nu för tiden. det gick bara inte att sova. alla tankar kom tillbaka och när dem gör det är det nästintill omöjligt att radera dem. när jag tänker tillbaka är det sista terminen i nian som gör ondast, den värsta tiden i mitt liv - utan tvekan. speciellt är det ett tillfälle som jag aldrig kommer att glömma och som jag fäller tårar över varje gång jag tänker på det. den dagen då den lärare som betydde så oerhört mycket för mej sa att jag inte fick gå hem själv efter skolan. dem var så oroliga för mej att dem sa att det inte skulle kännas bra för dem om jag gjorde det. jag satte på ett smile och sa att "det är ju inte som att jag skulle göra något direkt", men dem ville ändå inte det. tackar gör jag idag för den omtanken för helt ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort. så det blev att mamma fick komma och hämta mej mitt under skoldagen och åka hem och ringa till BUP om att få komma in på akutsamtal. då kunde jag aldrig ana hur allvarligt det var. jag hade ju levt med samma känslor och tankar i flera år, så för mej var det inget konstigt. men konstigt skulle det bli.
än idag, två år senare, gör det fruktansvärt ont. jag vet inte om ni kan förstå den smärta som infann sej då, men jag ber inte att ni ska förstå. jag ber om att få skriva om det, för det är enda sättet för mej att bearbeta. jag kan inte prata med människor jag inte känner, och jag kan inte ens prata med dem jag känner. inte om detta. det gör fortfarande alldeles för ont. så jag väljer att berätta min historia här. här och nu. direkt ur mitt hjärta till er.
i'm gonna live my life
glad påsk
jag har inte tappan tron på kärleken
it can only get better
men allt löser sej inte bara för att det råkar vara lov och för att jag pluggat. mina problem ligger djupare än så, och det är något jag påminns om varje dag.
för 2 år sedan satt jag och läste berny pålssons vingklippt ängel, och hoppades på att allt skulle ordna sej.
nu sitter jag här igen, fast denna gång med en annan bok av berny, känn pulsen slå. och fortfarande hoppas jag på att allt ska bli okej. jag vill att allt ska bli som det en gång var, innan någonting hände som jag fortfarande inte vet. men det kommer aldrig att bli som det var. jag kommer aldrig att vara samma glada tjej som gillade skolan. jag kommer aldrig att bli den jag en gång var. jag vet ännu idag inte vem jag är. jag har så många sidor, dem flesta som ingen av er har sett. vissa sidor är det bara jag som sett. men det kanske måste vara så. jag kan inte släppa er in, för dörren är igenbommad för länge sedan, och jag har inte koden som kan öppna den. tyvärr. men det är nog lika bra, för jag vill inte att ni också ska gå vilse. det är otäckt att vara vilse. man vet inte om man kommer hitta hem igen.
alone
hur fan ska jag hitta orkan och motivationen att göra det när jag knappt orkade pallra mej ur sängen i morse. jag skiter i skolan. jag skiter om jag får ig i massa ämnen, jag bryr mej inte. jag har aldrig passat in i skolvärlden och det kommer jag aldrig att göra. men nu måste den jävla skolan förstöra loven också. jag har fan ingen frihet kvar snart.
please, come and save me.
I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
it's what I've been
what I've become
you are in pain
i am who i am, whoever that is
...mina tårar rinner och jag kan inte stoppa dem, och ni kan aldrig förstå. det som fick mej att vilja ta mitt liv var att jag kände mej helt värdelös och jag hatade verkligen mej själv. jag hade haft en klump i min hals jättelänge, flera år. den där klumpen ville inte försvinna. nu är det tillbaka. flera dagar nu har jag känt hur det trycker på och vill ut. men det går inte. jag hade kunnat göra som jag gjorde förr, skurit mej. men JAG vill inte det. jag vill inte förlora igen. jag vil inte misslyckas nåt mer. jag skiter i vad ni säger, tyvärr, men ni kommer ALDRIG att förstå. det är nåt jag måste leva själv med. jag kommer inte att få g i matte och det spelar ingen roll hur mycket ni vill det. JAG vet at jag inte kommer få det, och ärligt talat så vill jag inte ha g heller. det är jag inte värd. JAG skolkar för att jag HATAR skolan och speciellt franskan eftersom jag känner mej som ett jävla cp när jag inte fattar nåt. ni kanske inte har varit med om det men det är inte kul att känna sej dum i huvudet och näst intill få svar på vad man känner. körtkort kan jag inte ta. inte nu. jag orkar inte det. mina föräldrar tjatar om att min syster faktiskt klarade av det och då gör du också det för hon har ju svårt för sånt. ja,men gud så duktigt av henne då. men jag är inte hon. visst, jag kanske har lättare för det, men har man inte motivationen så spelar det inte direkt någon roll. och jag VET att jag är negativ, men det är så jag är. jag är en negativ person. jag har ALLTID underskattat mej själv och det tänker jag fortsätta att göra. och jag kommer INTE att börja jobba. om man inte har motivationen till livet, så har man inte motivationen till något annat heller. och just nu vill jag bara försvinna.
nu ropade precis mamma att det förvånade henne att jag knappt har g i musik....
...kanske är det svaret.
nu borde hon, och alla andra som klagar, förstå att det är något som inte stämmer. jag som haft mvg innan.
jag är vilse.
igen.
i somras sa mamma att hon inte klarar av en sommar till med mej.
det gör inte jag heller.
nåt måste göras för såhär kan jag inte fortsätta.
men jag vet inte hur man slutar.
is it getting better, or do you feel the same?
då var man här igen. på bussen hem förut hade jag massor jag kände att jag behövde skriva, men nu sitter jag här utan tankar.
provet jag hade gick faktiskt bra, är nöjd. men jag ska inte säga något mer förens jag får tillbaka det.
men jag känner inte den lättnad jag kände förut efter prov eller något annat som var jobbigt.
nu känner jag inte längre någonting alls. allt känns lika jävligt som det gjorde innan.
det enda är att jag känner mej tomare. men jag vet inte varför jag känner som jag gör.
jag kan inte förklara.
orden brukar flyga ur min hjärna och landa på tangentbordet,
men idag är det bara tomt.
men jag hoppas att det blir bättre. ska strax sätta mej och titta på klass 9a, och sen ska jag lägga mej tidigt idag. börjar 10 imorn, så jag har sovmorgon vilket jag verkligen behöver. bara jag inte vaknar innan jag ska upp, för då kan jag inte somna om. och om det är något jag behöver just nu så är det sömn.
återkommer när mina tankar är tillbaka.
visst finns mirakel
ska faktiskt bli härligt med föreläsning på onsdag, känner att jag behöver byta miljö lite. sen var det ju det där med utvecklingssamtalet också. men denna gången ska jag fan inte gå och oroa mej i onödan. jag säger som det är. skolan suger och så är det. nothing to do about it. men det lär jag säkert inte få ur mej. men skit samma egentligen. vem bryr sej? fan, jag pallrar mej ju upp ur sängen varje jävla möra, det borde vara plus bara det. och ärligt talat så bryr jag mej inte om vad mina lärare anser om mej eller vad mina föräldrar kommer att tycka. dem lär väl bara säga att jag ska plugga istället för att slappa. men jag är inte gjord för att plugga, det är inte min grej. min grej är att sitta framför tv:n eller datorn och slappa eller fixa lite med musik. för mej är det det som betyder något. och resten spelar ju ingen roll. eller...?
tra la la
nej, nu ska jag plugga lite mer och sedan är det musikskolan som gäller.
i don't cry with sorrow, i cry with joy
iris
And I'd give up forever to touch you
Cuz I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven
That I'll ever be
And I don't wanna go home right now
And all I can taste is this moment
And all I can breath is your life
And sooner or later its over
I just don't want to miss you tonight
I don't want the world to see me
Cuz I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am
And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive
I don't want the world to see me
Cuz I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am
